Om att vara den ena eller den andra.
Vår Milla ger sig inte så lätt. Här hemma är hon drottning och i grannskapet är det hon som ”äger”. Då vi kommer till Sturkö med henne är det lite annorlunda. Där får hon muta in sitt område varje gång hon kommer tillbaka, vilket brukar vara ca två gånger per år. När vi var där nere i påskas måste hon ha åkt på rejält med stryk, för hon vägrade gå ut efter första natten ute och blev väldigt nervig. Inte bara blev hon spattig. Som ni ser på hennes vänsteröra fick hon ett nytt hack. Nu har hon tre slagsmålshack i samma öra… Jag inser att hon inte skulle ta sig speciellt långt i en skönhetstävling, men vi tycker att hon är bäst i världen precis som hon är. Här kråmar hon sig för alla människor som befinner sig i köket för att tigga till sig en ostbit när hon kan. Hur många har varit med om en katt som gillar ost? Det tror jag inte att jag har förut. I vårt grannskap spatserar hon omkring och skäller på hundarna. Hon lägger sig mitt i vägen och rullar sig i gruset och orkar knappt flytta sig då det kommer en bil. Tänk att man kan vara samma, men ändå så olika!
Jag funderade på det där med att vara på olika sätt med olika människor. Hur är du? Är du samma person med dina familjemedlemmar som med dina arbetskamrater? Vilka sidor av dig själv bjuder du andra på och vilka håller du för dig själv? Finns det någon du verkligen vågar vara dig själv med? Faller du tillbaka till småbarnsårens hierarkier då du träffar någon gammal bekant från ”förr i tiden”?
Att analysera mig själv tycker jag är kul, men svårt. Jag försöker att alltid vara mig själv, men tror nog att andra människor uppfattar mig på ett sätt som inte riktigt är jag. En vän som jag umgicks mycket för många år sedan sa att jag skulle sluta verka vara så glad hela tiden. Det fattade ju alla att ingen kan vara så glad som jag var! Jag blev riktigt sårad av den kommentaren först, men sedan blev jag arg. Vad menade hon? Tyckte hon att jag skulle gå omkring och vara lika tungsint som hon själv? Stör det andra att umgås med någon som är allt för Pollyanna-lik, någon som försöker se det bästa i alla situationer och som vägrar att gräva ner sig i olycka och elände? En f d kollega talade om att han tyckte att arbetslagsmötena hade blivit dystrare då jag slutade jobba där eftersom jag alltid försökte peppa mig själv och andra då vi stod inför nya utmaningar (och det hände ju varje vecka). Det kan väl inte vara av ondo? Här hemma är det maken som står för de galna idéerna och jag som drar i bromsen, men jag försöker (klarar det inte alltid) göra mitt bästa för att hålla humöret uppe. Jag känner att det är orättvist att det är min familj som får ta de tjuriga bitarna av mig då jag är trött, för det är faktiskt de som förtjänar den bästa behandlingen. Visst är det så i andra familjer också?
Jag berättade för min tonårsson att man som människa går igenom några riktigt jobbiga förändringsperioder då man tänker mycket och utvecklas väldigt mycket. De värsta är nog 6-årskrisen, tonåren och 40-årskrisen. ”Vad då, håller du också på och tänker så där mycket som jag,” frågade han. Jag svarade att det nog var så. Det som är annorlunda är att jag tänker med många fler års erfarenhet och att jag har mycket mer och många fler att ta hänsyn till än han som bara är 15 år. Hur tänker du om det? Jag känner att jag verkligen bara vill vara jag, det jag som jag vill vara, det som jag väljer att vara, men det är sannerligen inte lätt. En vacker dag…
Alldeles för djupt för mig just nu. Ville egentligen bara kommentera att Lucy älskar ost hon också. Noëlle delar alltid sin ost med Lucy.
Men okej då, jag går efter devisen ”I would rather be hated for who I am, than loved for who I am not.”
Jag är mig själv och går min egen väg, sen får folk tycka vad de vill. Jag är brutalt ärlig, men det betyder inte att jag slänger ärlighet i ansiktet på folk som inte vill ha den. Men frågar de om min åsikt så får de den.
Ibland smeker jag medhårs och låtsas för att undvika bråk, men det händer bara inom familjen (lustigt egentligen), utomstående struntar jag i vad de tycker.
Positiva personer är helt underbart att umgås med. Vi har en kille, en av försäljarna. En sån där som alltid gör en bra mässa (oavsett vad resultaten är) och som alltid har ett skratt och några roliga ord till hands och aldrig klagar. I fricking love him! Jag behöver bara tänka på honom när jag är på väg att bli sur för att något går emot mig så piggar det upp och jag tänker på min egen attityd. Jag försöker verkligen att bättra mig och vara mer positiv. Att inte låta andra dra ner mig. Att sluta sura för att jag tycker att saker och ting ska vara rättvisa, för det är bara jag och barnen som blir lidande i slutänden.
Typ bli sur för att maken sitter på arslet istället för att göra något… Genom att göra saken åt honom känns det som att jag spelar honom rakt i händerna, men låter jag bli och istället blir sur så märker ju även barnen av min sinnesstämning så jag försöker göra saker med ett leende. Jag har aktivt försökt att vara mer positiv och glad den sista månaden och det märks – jag mår bättre.
Gud vilken sörja, jag är trött, får skylla på det 🙂
Spännande! Inte alls någon sörja. Jag tycker det var lite kul att vi ser så olika på det. (Fast jag gillar verkligen också att vara med positiva människor! Det lyfter.) Rättvisa finns inte, men då man bor i ett hus med människor som ser vad som behövs göras, så blir det onekligen lite lättsammare. Att välja att vara positiv, att tvinga sig själv, är faktiskt väldigt effektivt. Jag tror inte många inser detta trots att det finns så mycket forskning som visar på att man faktiskt kan ändra sin sinnesstämning själv. Å andra sidan är ungefär hälften av ens sätt då det gäller positiv/negativ ärvt, så för vissa är det helt enkelt svårare att se det ljusa i livet. De får kämpa mer för att trivas och bli lyckliga antar jag. Att göra saker som man egentligen tycker andra ska göra och vara okej med det är positivt, att göra det och samtidigt stänga ilskan inuti sig gör att man till slut exploderar. Det gäller alltså att göra det för att man väljer det och inte för att man bara känner sig tvingad… Klurigt det här!
Mm, konstigt att man arver en del av sin sinnesstamning. Men de andra procenten kan vi ju paverka iallafall 🙂
Och då kan vi som insett det smarta i det göra det och hoppas att andra hakar på! 🙂