Igår dåsade jag in i sömnen, låg i ett lulligt lalaland och fick den där känslan av overklighet och att jag svävade ovanför sängen. Jag gillar den känslan mycket bättre än den då jag vaknar med ett ryck efter ett upplevt ”fall” precis innan jag somnar. Dagen var full av härlighet och sorg i en märklig blandning. Allt mellan att följa med en sörjande vän för att uträtta ärenden på stan till att vara med på en riktigt rolig Zoomavlutning med kören och fästa sista tråden i sockorna jag har stickat till vinnaren i Trettio Tacksamma Dagars utlottning.

Min svägerska frågade om min julkänsla fortfarande är ”svärtad” av att mamma dog mitt i adventstiden 2017. Vi hade begravning den 22/12 och vi barn firade sedan jul tillsammans i Bredavik med våra familjer. Det fick bli ett slags sammanfattning efter det märkligaste året i mannaminne. Barn i spänd förväntan, vuxna i absolut sorg, utmattning och lättnad. Det gick att ta på känslorna den där julaftonen. Men har detta svärtat min känsla för julen? Nej, faktiskt inte. Kanske för att julen var så otroligt viktig för mamma och hon njöt av allt som tillhör in i det sista.

Nu har jag två kära vänner som har förlorat sina nära den senaste veckan. Den ena chockartat oväntat, den andra efter lång tids svår sjukdom. Den surrealistiska situationen tillsammans med allt det praktiska som samtidigt ska fixas, nej, det är ingen situation som jag önskar någon. Finns det något jag hade velat kunna fixa är det att läka bort den närmaste månaden, men detta måste de gå igenom själva.

Dessa vackra stilleben har min syster gjort. Jag njuter av skönheten och påminns om hur viktigt det är att jag fyller mitt sinne med sådant som är vackert. Trädet tackar jag däremot vår skapare för, där är hon inte inblandad.

Jag tyckte så mycket om den här betraktelsen av Josefin Holmström. Den lyfter hur svår balansgången mellan sorg och glädje kan vara under julen. Jag känner verkligen igen mig i det hon skriver och tänker att du kanske också kan hämta tröst i den?