03 jul

Smuts.

Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.

Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?

Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.

Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.

De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!

Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!

Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.