06 maj

Ut ur systemet, bara!

Kanske vill du läsa det här innan du fortsätter. Idag tycker jag nämligen om något. I onsdags hade jag en fantastisk dag och sedan en rutten eftermiddag. Det ruttna bestod i artiklar, radio, kommentarer och diverse annat som liksom översköljde mig och som jag uppenbarligen lät mig påverkas av. #allaäridioter är ingen bra känsla och även om den återkommer med jämna mellanrum tillåter jag mig inte att stanna för länge där. Varken alla eller hälften av mina medmänniskor är genomgående idioter. Faktum är att vi alla ibland kan klassas som sådana, men det ingår liksom i att vara människa. Hur som helst var det någons länk till denna artikel som tillsammans med en hel del annat tjafs fick mig på dåligt humör.

Jo, men visst är jag en tråkmåns. Jag bor inte på Södermalm och jag har inte en massa pengar, men jag hade nog ändå kvalat in som en av Mats Jonssons tråkmånsar om någon behagade att analysera mig och mina val. Fast mest får jag nog säga att jag ser det som ganska o-troligt att jag skulle flytta till Södermalm, åtminstone de närmaste tio åren, och därmed hade jag kunnat lägga ner tyckandet om detta ämne. Det är bara det att jag inte riktigt har kunnat släppa den. Jag har upptäckt att den här typen av generaliseringar gör mig på dåligt humör, oavsett om det är jag själv eller andra som gör dem. Samhällen ändrar sig med tiden, både till det bättre och till det sämre. Konservativa personer tycker mer ofta att det var bättre förr (hej torrdass och fattighus), progressiva tycker att gammalt, mossigt och tråkigt inte hör hemma i deras inkännande värld där allt och alla ska accepteras utom möjligtvis pedofili och vita, tråkiga heteromänniskor som känner sig ängsliga för sådant som känns främmande.

Hade jag fått leva i en drömvärld, hur hade den då sett ut? Tja, jag har faktiskt inget bra svar på den frågan. Jag tycker nog att mycket är tillräckligt bra, det hör samman med min tråkiga personlighet. Jag gillade att jobba i kommunal skola. Jag ser att de flesta gör sitt bästa och kämpar på. Det finns något gott att gilla hos snart sagt alla personer här på jorden. (Det där med att vi skulle vara översvämmade av psykopater är ju bara skitsnack, däremot kanske de som finns lämnar äckliga avtryck på alla människor de möter och därmed tar större plats än alla andra.)

Södermalm är rätt mysigt, eller vad vet jag. Jag strosade rätt ofta där mellan 2006 och 2012, mycket har säkert hänt sedan dess. Putin och co. oroar och skrämmer, men det gör också alla ruttna ägg som anses vara goda i samhället. Maken stör sig på allt det stora (riksbanker, EU, rikisar som är farliga då de anser sig veta bättre än andra och använder sina pengar för att styra ”de där stackarna som inte vet bättre”, FN, politiker i allmänhet, strebers i synnerhet). Jag orkar liksom inte engagera mig, att vara arg på allt och alla hela tiden får mig att bli en sämre version av mig själv. Jag sätter mina fröer, skriver mina hälsningar, sjunger för kung och fosterland och älskar nära och kära så det liksom gör lite ont. Men ibland blir jag också arg, så jag tänker att det är bättre att få det ut ur systemet än att låta det gå och mala. Och så är det med det.