03 maj

Vänner och sånt där.

”Nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner!” Har du hört den kommentaren förut? Rent intuitivt har jag alltid reagerat starkt negativt på den, men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är som stört. Medan vi åkte hem från Nynäshamn roade jag mig med ett gäng poddar, bl.a. Kropp och själs avsnitt ”Så skaffar du nya vänner”. Jag fascineras av relationer och mänskliga interaktioner. Vem räknas som bekant, är det skillnad på polare och vänner, vilka krav kan ställas i en vänskap och varför känner sig så många ensamma även om det finns tusentals, tiotusentals, hundratusentals och miljoner i ens relativa närhet? Avsnittet var spännande och givande. Ingenting direkt nytt, men ibland är det bara bra att samla ihop allt man kan om något.

Jag reagerade bland annat just på hur man talar om vänskap. Vilka krav kan man ställa på en vän och vilka skyldigheter har man åt andra hållet? Många vänskapsrelationer byggs upp under barndom och ungdomsår. De flesta av oss har vänner som hängt med nästan lika länge som vi har levt, men så finns det också andra från olika arbetsplatser, personer vi lärt känna genom församlingar, organisationer, sportklubbar, kulturutövande, föräldragrupper, onlinesammanhang…

För ett tag sedan frågade min dotter hur jag såg på vänskap och om jag värderade vännerna i något slags skala, så jag gjorde något slags väninventering. Det var jättespännande! Jag råkar tillhöra den sort som älskar att hänga med både den lilla familjen och storfamiljen. De är verkligen mina nära vänner, inte bara ett nödvändigt ont p.g.a. blodsbanden. Sedan finns de ett fåtal som är familj utan släktskap. Vännerna från olika tider i livet som man kan plocka upp tråden med när som helst. Ett stort gäng bekanta som jag gärna hade lärt känna bättre om tiden hade funnits. Jag gillar helt enkelt människor och känner att jag genom andra utvecklar mig själv och förståelsen för detta märkliga jordeliv.

Hur är det då med vänskap i allmänhet? En bekant sa en gång till mig ”Du verkar ha så många vänner, jag har nästan inga. Jag skyller det bara på mig själv. Jag har flyttat ganska mycket och så fort jag flyttat slutar jag ha kontakt med de som varit viktiga på det gamla stället. Det finns ingen mer energi, jag har fullt upp med familj och jobb.” Somliga kräver för mycket av sina vänner, ofta på ett sätt som jag tycker är mycket oattraktivt. Vännerna ställs som ansvariga för individens lycka, om de uppträder ”fel” gör det individen olycklig och besviken. Jag anser inte att det är andras ansvar att göra mig lycklig, lyckan behöver jag lära mig hitta i och genom mig själv. Detta är ”nu vet jag vilka som är mina riktiga vänner”-typen, de som lämnar trasiga vänrelationer bakom sig då det inte finns några perfekta människor och därmed inte heller några perfekta vänner. Somliga gillar att tillhöra en gemenskap, att hänga tillsammans i grupper. Det gör att man blir mindre sårbar. Visst är det tråkigt om någon inte längre kan eller vill tillhöra gemenskapen, men det finns andra där som fortsätter täcka upp. Det finns personer som inte har många vänner, men de som finns är mycket nära. Det finns en hel del som ser ut att ha hur många vänner som helst, men som känner sig tomma och totalt ensamma inuti. De kanske har en historia av att ha blivit utnyttjade, eller har trasiga anknytningar från barndomen. Ofta supertrevliga och väldigt anpassningsbara, men upplevs kanske som svåra att komma inpå livet.

Svenskar visar sig om och om igen vara ytterst svåra att komma inpå livet. Det upplever både ”utsocknes” som flyttar hit och svenskarna själva. Forskning placerar oss som ”trevliga och artiga, men näst intill omöjliga att skapa nära vänskapsband med”. Jag som har bott i USA i några omgångar upplever att amerikaner ofta får en att känna sig mycket välkommen och tjenis, men det är ofta på ett ytligt plan. Men! De är mycket bättre på att umgås i grupp där nykomlingar snabbt får en plats, man umgås i knytissammanhang vilket gör att det inte kostar på om det kommer 25 eller 40 personer. Däremot tar det även där lång tid att skapa nära vänskapsband, något som är viktigt att påminna sig om. Det är mänskligt och ska kanske vara så. Det är nämligen inte helt hälsosamt att vända sitt hjärta ut och in och bjuda in okända människor utan förbehåll.

I min familj finns uttrycket ”inte en käft hör av sig”. Frågan var i detta specifika fall om personen ifråga någon gång hört av sig till käftarna eller om käftarna möjligtvis bara var vanliga ungdomar som hade fullt upp med att oroa sig över finnar, perspiration, andedräkt eller annat livsviktigt, men det förtäljer inte historien. Maken undrade då jag satt och kände mig oändligt ensam i Philadelphia 1998 om jag förväntade mig att någon skulle knacka på dörren och fråga om jag ville bli deras nya bästis. Den där kommentaren förändrade för evigt min syn på ansvar i mellanmänskliga relationer och resten av tiden i Philly blev rent vänskapsmässigt fantastiskt fin. Jag tog ansvar, engagerade mig i en lekklubb, steppade upp och tog ansvar… Det gjorde all skillnad och jag hade inte längre någon anledning att känna mig ensammast i världen.

I Sverige kan det ta eviga tider av nick på huvudet och knappt att man hälsar, men när man väl är vän så är man ofta vän ”på riktigt”. Vi har trevliga grannar där vi nu har bott på heltid sedan februari 2017, men inte är de våra vänner. Jag skulle utan att tveka kunna gå in i tre av de närmare husen och fråga om ett ägg eller akut hjälp, men mer är det inte. I Orem var det annorlunda. Jag umgicks med många av grannarna på daglig basis, delade så mycket fint med dem, firade födelsedagar och andra höjdpunkter och har fortfarande nära kontakt med flera av dem. Flyttade vi härifrån skulle jag nog inte ens skriva julkort till någon av de kvarvarande grannarna. Men som sagt, det är kanske inte helt lätt att tala om varför det är på det viset. Jag har inte precis vänt mig ut och in för att förändra det. ”Goda grannar” räcker för mig, det behövs inte fler goda vänner i det här stadiet av livet.

När man kommer upp i ålder börjar vänskapsrelationer trilla bort lite mer ofta p.g.a. sjukdom och död. Detta gör ofta att den existentiella ensamheten börjar ta mer plats i ens medvetande. Är det då omöjligt att träffa nya vänner som 70-åring? Absolut inte. Frågan är vilket ansvar man vill ta själv och om man orkar investera den energi som det krävs om man ska lära känna nya personer. Har du några tankar om vänskap eller om detta ens är något som är intressant att fundera runt?