Känslan av förändring. En ny dag, en ny tid. Och ljuset som betvingar mörkret. Jag går ut i allt det vackra och möter dagen som lovar mer än den kräver, dagen som ger mer än den tar.
Jag stannar i stunden, ser allt det vackra genom kamerans öga och fångar känslan av hur ”allt är möjligt” ser ut. Skönheten som omger mig. Undrar hur många som stått just här och känt samma sak.
Utdrag ur Odalbonden av Gustaf Erik Geijer
Jag tror ej böljans falska lopp, som far förutan ro. Den fasta jord, hon är mitt hopp, hon visar evig tro.
Hon närer mig ur sin hulda barm den tid, som mig ödet gav. Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm, då jag dör, uti djupan grav.
Ej buller älskar jag och bång. Vad stort sker, det sker tyst. Snart märks ej spår av stormens gång, av blixten, sen den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund, och du täljer dock icke hans dar. Och tyst flyter böljan i havets grund; fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig: man spör om mig ej stort. Och mina bröder likna mig, var en uppå sin ort.
Så frågade hon igår, min lillasyster. Japp. Jag svarade ”Gå på julkonserter igen! Någonstans. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert vid nyår. Åka pulka i Klackamåla. Hitta nytt ord till 2022. Fortsätta med min hälsoresa. Få fler klienter. Men först höst. Få ordning. Ensamresa/pilgrimsdagar. Lagra skörden. Börja bygga styrka.” Ajli sätter upp ”bucket lists” för varje årstid. Lagom tid för kortsiktigare mål och att skapa goda vanor tänker jag.
Kontakt fortsätter att ge mig mycket kraft! Jag förstår att det kan synas märkligt att ett litet ord kan påverka en människa på ett märkbart sätt, men det kommer inte av sig självt. Tänk bara på mobbade barn, hur en ”riktigt bra” mobbare jobbar med ord. Det gäller att hitta ord som agerar kniv och de ska sägas med rätt emfas och på rätt ställe. Usch, jag blir så upprörd på hur elaka både barn och vuxna kan vara! Fast nu var det denna effekts fullkomliga motsats jag var ute efter. Att hitta ord som bygger, stärker, entusiasmerar, driver på och får en att växa med hjälp av jobbet man får göra själv, mest effektivt ju bättre man förstår sig själv. Just nu jobbar jag mycket med ”kontakt med mitt inre”. Det är en i högsta grad både andlig och mental resa.
”Vad vill du bli när du blir stor?” kan hänvisa till saker du vill börja göra. Men det kan också vara det du vill sluta göra. Jag frågade en vän, ”nu när du blir äldre, vad har du slutat göra?” Han svarade: Jag har slutat kontrollera mina bankutdrag. På riktigt! Jag använder aldrig mitt skrivbord. Jag slänger bara skit på det! Jag bestämmer vad jag inte gillar att göra, och jag slutar bara göra det. Jag vet inte varför jag alltid kontrollerade mina bankutdrag till att börja med. Jag hittade aldrig några fel. Och du vet, nu när jag insåg när det gäller jobbet, du har tur om du kan planera 20% av allt som ska göras. Så varför planera in i minsta detalj? Vad mer gör jag inte nuförtiden? Känner mig inte skyldig. Jag har liksom slutat med det sedan mina föräldrar gick bort. Jag menar, när dina föräldrar är döda börjar du inse vad som påverkar beslut ibland. När du fortfarande i bakhuvudet strävar efter dina föräldrars godkännande. I 50-årsåldern! Jag vet inte om andra människor är likadana. Jag var iallafall sådan. Så att båda föräldrarna är borta ändrar perspektivet lite eftersom den omedvetna processen att imponera på dem inte längre finns kvar.
John Caddell
Denna text läste jag för några veckor sedan och har inte kunna släppa den. Det här är en tanke som både är jobbig och befriande. Igår frågade min faster om jag tycker att jag är lik Far, för hon tycker att det finns så mycket av honom i mig. Absolut! Och Mamma! Jag är stolt över att vara så lik båda två och känner att jag fortsätter lära känna dem även efter deras död. Jag tror att det som egentligen hänt nu när ingen av dem finns tillhands så kan jag helt släppa det som inte var så jättebra och bara fokusera på allt fantastiskt de var och gjorde. Jag är tacksam över allt de lärt mig. Jag är medveten om vad jag behöver slipa på. Men en sak håller jag inte med om. Jag vill fortfarande imponera på dem! Jag saknar att ha dem här vid tillfällen då de faktiskt hade varit imponerade! Jag vill ringa och berätta! Jag vill komma hem, hemhemma! Jag vill att de ska se hur bra det går för deras barn och barnbarn! Så den där friheten, den kom med ett mycket högt pris. Och eftersom jag ändå har betalat det känner jag att jag ska njuta mer av att fatta beslut som bygger på vad som är bäst för mig, inte på vad de skulle ha blivit imponerade av. Och den insikten gör mig friare.
För det mesta gillar jag verkligen mitt liv, är både tacksam och nöjd. Oftast är det när människor jag älskar mår dåligt som det känns överväldigande och jobbigt. Den senaste tiden har jag dock märkt att jag känt en mer allmän hopplöshet över mänskligheten, vissa omständigheter och över framtiden. Jag gillar det inte och fick sätta mig och skriva en lista över vad det egentligen är som skaver och sedan skrev jag ett Facebook-inlägg. Ja, inte för att Facebook någonsin har lett till själslig frid, men det kändes ändå bra.
Kanske är det klimakterietankar, kanske är det världen som faktiskt är uppochnervänd, kanske är det bara jag som behöver omgruppera för att fortsätta framåt. Jag har insett att postmodernism och relativism verkligen inte är något för mig. Min analys är att det inte är något för någon. Jag behöver struktur, men det behöver alla andra också. Det går inte att vara trygg i en verklighet där hjulet ska uppfinnas varje dag och alla ska skita i traditioner och förakta förfädernas insikter. Det går inte heller att vara trygg i en verklighet där man aldrig får ifrågasätta något. Det är naturligtvis ett dilemma och jag inser att det behövs alla slags människor för att vi ska få den balanserade värld som så många som möjligt kan leva väl i. Men vad gör vi när bron kommit i självsvängning? Alla militärer vet att de inte får gå i takt över broar. Alla barn vet vad som händer om man inte anpassar sig till alfahannen och alfahonan, det är lättast att agera fårskalle och rätta sig i ledet. Och vad händer om vi inte längre kan lita på de som ska vara vår trygghet, våra ledare? Kanske är det på tiden att jag börjar omsätta det maken fick lära sig av sin mamma då han i sin barndom kom med argumentet ”men du lovade”. ”Man behöver faktiskt inte hålla vad man lovar.” Kanske är det den insikten jag behöver ta med mig framåt.
Jag tänker på det i familjen ofta sarkastiskt använda ”trust me, I’m an engineer” och suckar lite. Hur ska vårt uppväxande släkte någonsin kunna lita på någon, eller något, när hela vuxenvärlden verkar ha förlorat förståndet? Finns det ingen sanning kvar? Inget sunt förnuft? Inga spännande mysterier att utforska tillsammans? Vi lever i ett samhälle mer och mer likt ”The Hunger Games”. Rullgardiner som inte släpper in något ljus är neddragna för så många människors fönster! Tänk att aldrig få uppleva det första morgonljuset på väggen, hoppet för människan, skönheten i livet.
Jag mår trots allt bättre än någonsin i en värld som kanske är mer uppochnervänd än någon annan gång under mina snart 51 år på jorden. Min största lycka är att rota i trädgården och se våra fina ungdomar ta sig fram i livet.
”Sitt stilla i båten” sa de, men jag har fått nog av att sitta stilla. Jag går nu, följer i visa människors fotspår, släpper taget om snuttefiltar som slitits ut för länge sedan och förundras över hur spännande det ändå är att se mig själv utvecklas, invecklas, bygga mentala muskler och öppna mig för nåden. Två steg fram, ett tillbaka. Och så går livet.
Ibland saknar jag verkligen att jobba med Photoshop. Just nu håller jag på att värka fram en grej till jobbet i Canva och går också igenom våra vänners bröllopsdag som jag fotade i Polarr, en fotoredigeringsapp som faktiskt är helt okej. Båda dessa projekt är sådant som jag hållit på med hur mycket som helst och som jag verkligen tycker är roligt. Jag inser dock att det krävs uppdatering, både gällande min utrustning, min kunskap gällande de olika programvarorna och jag behöver också få in rutiner gällande dessa typer av projekt igen. Bättre att göra något än inget tänker jag?
Då och då hämtar jag mina brorsbarn tidigt från skolan och kör pysseldag. Igår presenterade jag olika förslag med höstteman och sin vana trogen gjorde brorsdottern sin egen version av ett av projekten. Hon är snabbtänkt, har ärvt sina föräldrars blick för skönhet och ÄLSKAR att pyssla, så det är alltid lika roligt att göra detta tillsammans.
Ja, du ser ju. Jag älskar de här höstlöven från YouDo, företaget jag hade den stora glädjen att jobba för i flera år. Jag kan verkligen sakna den tiden, särskilt jobbet med min uppdragsgivare (och numera vän), men inser också att allt har sin tid. Kul att YouDo fortsätter leverera mycket pysselglädje för mig och andra pysselglada runt omkring mig.
Och sedan det lilla trollet. Jag älskar att se en lintott komma springande och kasta sig i min famn, ”Monna! Jag har inte kissat ner mig!” och sedan dra ner byxorna för att förevisa de nya och väldigt ”toola taltonerna” (coola kalsongerna). Vi skyndade oss hemåt, men fick ”STOPP!”, stanna för att följa vad den jättesnygga grävmaskinen höll på med. Vi lekte Gecko och Spindelmannen, men Batteman (Batman, den är väl ändå rätt lätt att tolka) visade sig fortfarande vara favorit. Dessutom fick jag med veckans ärligaste citat från storasyster: ”Monna, har du plattat håret?Jag gillar mest när håret är lite fladdrigt liksom.” Ja, men dåså. Varför ska jag göra mig omaket att försöka trolla bort frisset när andra tycket att det är fint? Jag kanske borde satsa på att lära mig gilla håret som det nu är av sig självt?
Efter lite mer pyssel och middag beställde lillebror disko i sitt rum. Storasyster fixade mörker och jag fixade discobelysning. För vissa var det självklart att ljuset skulle vara Geckogrönt trots att det fick oss alla tre att se spyfärdiga ut. Efter en timme av Kokobängs ”Här luktar jätteskumt”, ”Baby shark”, ”Jag är en gummibjörn”, ”The hamster dance song” och ”I like to move it” i olika följd avslutade vi med lite gympa och sedan var jag tvungen att vila. Det var i alla fall ett jätteroligt sätt att få till en massa steg oavsett vad jag tyckte om musikurvalet! Det var längesedan jag höll på att somna då jag läste bok för barn, men igår hände det. Det är ändå skillnad på att hålla på att somna överallt pga blodbrist och ett trött tillfälle efter hård fysisk aktivitet! Coolt att jag är i så mycket bättre skick idag än jag var då våra barn var små. Jaja, men nu blev det så! Inget att hänga läpp över. Jag gillar att vara en femtioåring på hugget!
Dagen avslutades med ett besök hos makens brorsdotter som fyllde sexton otroliga år! (Hon fick luktärter som jag plockat i brorsans trädgård då jag glömde att ta med blommor då jag åkte hemifrån tidigare på dagen.) Det blev en snabb presentöverlämning i dörren då andra i familjen var sjuka, men det var härligt att träffa världens bästa kramis. Hon är så fin! Fira får vi göra en annan dag. Efter födelsedagssången åkte jag förbi syrran och lämnade lite grejer och hängde en stund med hennes familj. Tänk vilken dag det blev. Jag fick till och med träningsvärk av diskodansen, hahaha!
Det finns bara två sätt att leva livet på. Det ena är som om ingenting är ett mirakel. Det andra är som om allting är ett mirakel.
Den förvällda Karl Johan-svampen tar upp en hel, stor låda i frysen. Alltså, återigen. 7,6 kg är ju galet! Jag protesterar dock inte, utan ser fram emot att både äta och bjuda på smarriga maträtter framöver. Det rekommenderas att man bara fryser förvälld svamp i upp till ett halvår, men det går utmärkt att spara den fram till nästa svampsäsong.
I år testar jag något nytt. Stolt fjällskivling funkar bäst i torkad form då den blir så väldigt slemmig då man förväller den. På en svamptorkarsida (alltså, det finns information att hämta i sajberrymden om snart sagt varje tänkt tanke som passerar en människas huvud) tipsar någon om att använda perforerade brödplåtar och torka i lite öppen varmluftsugn, fläkt utan värme. Några perforerade plåtar har jag inte, men min bokstavstolkning av allt till trots vågade jag mig på att använda helt vanliga plåtar med bakplåtspapper. Det har stått såhär under natten och det har definitivt hänt grejer. Hattarna klyftade jag ganska tunt och de ska i torrt tillstånd förvaras mörkt i glasburkar (torkad svamp luktar väldigt mycket). Fötterna skivade jag tunt, tunt och de ska mixas till pulver då de är torra. Pulvret är en fantastisk smaksättare i såser och grytor och förvaras också i glasburk. Torkad svamp håller väldigt länge om man behandlar och förvarar den rätt. Ligger den i plastburkar eller plastpåsar kommer allt i skåpet att riskera ta smak, så det rekommenderas inte.
När det gäller färsk stolt fjällskivling kan jag varmt rekommendera att panera hattarna i ägg och (något slags) mjöl och steka i mycket smör tills paneringen blir riktigt knaprig och insidan är mjuk. Hur gott som helst! Ätes ofta som vegoburgare, men vi tog den som den var tillsammans med tomatsallad. (Kanske serverades Ben & Jerry-glass till efterrätt, men det är inget jag kommer att bekräfta.) Har du något supertips gällande stolt fjällskivling?
Ladans sida som vätter åt våra sommarboende grannar har en bit som ligger precis bakom en av grannarnas ekonomibyggnader. Förra veckan var jag klar dit, men hindrades av en massa skräp och sly. Jag berättade för grannens svägerska (hon är också vår granne) att jag ämnade måla klart resten kanske nästa år eftersom det inte gick att komma in här. Hon hade tagit tag i slyrensandet medan vi var borta, så igår kunde jag måla klart!
Ungefär här pirrade det i hela kroppen och jag målade som besatt…
Det här blev klart förra veckan under sonens och min intensiva, sista målardag och alla som går Uttorpsrundan kan därmed slippa tycka att vår gård ser schleten och trött ut. I och för sig har den varit med länge, men som vi alla vet leder inte hög ålder nödvändigtvis till att något eller någon förlorar sin skönhet. Det gäller bara att veta hur man gör sitt bästa med det man har. Se bara på Helen Mirren:
Jag älskar att gå tillbaka och titta på foton från 2016 fram tills nu. Jag inser att det händer saker hela tiden och vår lilla gård är i ständig utveckling. Det förpliktigar att förvalta något som tillhört samma familj under så lång tid och jag är tacksam över alla som strävat här. Så här har det sett ut de senaste åren, men nu är hela ladan ljuvligt uppfräschad i Falu rödfärg.
Alltså, snacka om att kastas in i verkligheten igen, den verklighet som vi delvis valt och delvis sugits in i. Igår hade jag möjlighet att få till en fixardag som inbegrep allt från att hitta rätt förvaring för sonens marimba till att scanna favoritrecept till ett par syskonbarn som ska vara volontärer i två år. Livsstilsverktyget har påmint mig om hur bra det är att montera ner sin dag för att se hur man lättast ska kunna göra rätt hälsoprioriteringar. Jag har satt upp som mål att jag och maken ska komma ut på en gemensam runda varje dag och mannen som jag inkluderade i planen tyckte också att det var en bra idé. Sålunda gav vi oss iväg framåt eftermiddagen i det vackra vädret.
Redan innan vi gav oss iväg länsade jag vårt stolt fjällskivling-förråd som makens kompis hittade här på tomten förra året och var nöjd med det. Brorsan hade varit förbi en snabbis och gjort mig avundsfrisk med historier om kompostpåsar fulla av taggsvamp, kantareller och trattisar, så jag var verkligen på hugget.
Eller ja, det skulle man kunna tro. Så fort jag hade lagt fyndet i kylen hade jag glömt att vi befinner oss mitt i svampskördetiden. För länge sedan berättade mamma att Sturkö är ett riktigt svampparadis, men det hade jag aldrig upplevt förrän förra året då vår vitryske kompis var här och sonderade. ”Det är KATASTROF Monica! Så mycket svamp och ingen som tar hand om den! Gratis mat! God mat!” Det han hittade var kopiösa mängder med Karl Johan och de där stolta fjällskivlingar, så vi både frös in och torkade rätt mycket. Jag vet därför inte varför vi inte tog med oss kniv och kassar då vi gav oss ut på vår promenad, men då alla vackra svampisar dök upp längs med vägen var det bara att knyta ihop min jacka och börja plocka. Vi mötte en man som bar sina fynd i byxbenen som hängde runt halsen på honom (han hade knutit ihop benen längst ner, smart idé). Hans fru hade dock gett honom plockförbud, så han hade inte så mycket.
Plockförbud var inte aktuellt för oss, utan vi plockade allt i vår väg. Stensoppen, Karl Johan, hittas ofta rätt angripen av mask. Vi måste ha prickat precis rätt dag, för vi hittade massor av stora svampar i gott skick. Vi lyckades nosa upp lagom med kantareller till en svampmacka och ett fåtal av vad vi tror är tallsopp. När jag tittade i svampappen på alla delikata svampar som går att hitta i svenska skogar blev jag lite sur på mig själv att jag är så räddhågsen av mig då det gäller giftsvamp. Det finns ju mängder av skivlingar som är läckra, men som är allt för lika något slags flugsvamp för att jag skulle våga plocka. Fram för mer taggsvamp och trumpetsvamp som är lätta att känna igen!
När min jacka var full av fynd tog maken av sig sin tröja och fyllde också den. Vi kom sålunda hem med många kilo och jag förberedde mig för många timmars rensande och förvällande. Jag tog sällskap av ”The Good Doctor” på Netflix som mina syrror hade tipsat om och hann igenom fyra avsnitt innan maken hjälpte mig med de sista uslingarna. Man kan ju inte låta något förfaras! När allt var klart låg 38 200 g-påsar i frysen och sålunda har vi 7,6 kg förvälld Karl Johan att förgylla det närmaste halvåret med.
Idag blir det stolt fjällskivling i någon form till middag. Värre kan jag tänka mig! Jag är dock rätt trött på att rensa, så kanske blir det något som inbegriper så stora bitar som möjligt. Hatten är god att steka som vegoburgare och fötterna tänker jag torka och mixa, precis som jag gjorde förra året. Blir jättegott att slänga i lite svamppulver i såser och grytor! (Stolt fjällskivling är en supergod matsvamp, men blir jätteslemmig om man förväller den.) Med det sagt får jag önska dig en fin helg! Här skiner solen och jag har massor av tomater att skörda. Bondelivet fortsätter!
Efter en vecka i Nynäshamn och Stockholm känns det ändå rätt skönt att vara hemma igen. Det har varit fantastiskt fint att kunna träffa släkt och vänner, men något händer med mig då jag stegar omkring bland mina tomater, dahlior och det vildvuxna gräset! Det är här jag hämtar kraft. Det höga tempo jag uppskattade mer då jag var yngre stressar mig mer nu helt enkelt. Med all sannolikhet har jag också anpassat mig till den här nya verkligheten. Vi människor är överlag väldigt duktiga på att anpassa oss, på gott och ont.
Den främsta anledningen till att vi åkte uppåt landet var att sonen skulle flytta från sitt rum i Årsta till en studentlägenhet alldeles nära KTH där han studerar. Han har haft några fina år här och jag måste säga att Årsta är en väldigt mysig stadsdel. Nära allt, men ändå lite för sig självt.
En av flyttrundorna fick jag bli kvar i Årsta och passade då på att ta en långpromenad. Titta, vad fint! De byter ut de urtrista säkerhetsdörrarna till en modernare version av originaldörren. Vilket lyft! Jag hoppas att fler tar efter.
Alltså, den här bilen! Jag kan inte uttrycka hur stor nytta (och glädje) vi har haft av den! Barntransport, fina semesterresor, flyttbil, partybuss, skräptransportör, handikappfordon och bara vanlig bil. Vi har varit väldigt nöjda med denna KIA. En riktig trotjänare!
Yngsta dottern har haft dåligt med sittplatser i sin lägenhet, men nu finns en liten nätt soffa på plats! När man har monterat en hel IKEA-möbel själv kan man anses vara vuxen på riktigt, va? Vänner till oss fick hem vägglöss i second hand-soffor, så jag har varit lite nojig sedan jag fick reda på det. Nytt och miljön och billigt och allt det där till trots, den här soffan blev ett riktigt lyft för lägenheten.
Nu fattas bara en härlig matta. ”Ett hem till skänks man aldrig får, ej ens på livets högsta höjder. Det bygges sakta år från år, och älskas fram i sorg och fröjder.”
Nä, hur E än kämpade var det pappa som vann alla omgångar STRESS! Det gick vilt till, kan jag säga. Hela familjen samlad! De här stunderna älskar jag. Till efterrätt gjorde äldsta dottern slät äppelkräm som vi åt med vaniljglass då den fortfarande var ljummen. Det var så ljuvligt gott! Knappt något tillsatt socker och bara lite potatismjölredning. Bästa tipset till dig som faktiskt fått lite äpplen i år. Vårt Ingrid Marie-träd har mycket frukt, men de är så små och klena efter den långa sommartorkan. Bättre lycka någon annan gång, helt enkel. Synd att man inte kan göra äppelkräm på pumpa.
Nu säger vi hej till hösten och tar nya tag. Min att göra-lista har uppdaterats och det känns roligt att kunna ha lite mer ordning på torpet nu än vi hade då sommaren drog igång. I och med flytten fick vi lite grejer att förvara åt sonen då han flyttade till en mindre lägenhet, så det passar bra med ett lite större organisationsprojekt. Heja, heja! Nu jobbar vi klart för veckan och tar sedan helg tycker jag. Lev väl!
Efter 40 år var det idag dags för ABBA att ge ut två av tio nyproducerade låtar. Jag kan knappt tro att det är sant! Jag är sju år igen, medan ABBA låter sin ålder. Underbart roligt.
