07 apr

April, april.

Här ligger böckerna jag helst roar mig med om kvällarna. Jag oroas lika mycket som jag roas eftersom jag ofta tänker ”det är KÖRT” då jag inte kan göra precis allt rätt. Det är det ju inte! Kört, alltså. Det är väl mycket bättre att jag gör vad jag kan, plockar upp ett tips här och ett där och försöker så gott jag kan? Jag har fört trädgårdslandsdagbok varje år sedan 2018, så nu börjar jag ha koll på vad som funkar här i Uttorp. I år har jag t ex hållit mig undan odlarforum där det hetsas väldigt mycket till att så tidigt. Dessutom har många växthus, vilket vi inte har. Jag ser fram emot att helt enkelt fokusera på våra förutsättningar och våra önskade grödor och resultat i år. Planttanten i mig har vaknat, och nu går hon inte att stoppa!

Finaste kvällsutsikten har vi från duschrummet nere. ställer man sig och spanar åt andra hållet (snett åt vänster) kan man följa det underbara skatparet som bygger bo. Det är så spännande! Tänk att utan händer och fingrar kunna väva intrikata mönster och ett tryggt hem till de kommande småttingarna. Jag har inte haft tillfälle att följa någon fågelfamilj sedan vi hade rödhakar i äppelträdet i Orem. Jag ser fram emot att få uppleva det igen! Läget är perfekt. Fri insyn från fönstret, så jag räknar med att skatföräldrarna inte känner sig hotade.

Skatboet jag precis berättat om hittar du precis till höger om vad som syns här i bilden. Detta bo verkar inte vara ”aktivt”. Jag har läst att skator ibland återanvänder bon och ibland bygger nya, så det här höll kanske inte måttet för renovering i år? Jag ska spana lite mer med makens kikare. Aprilsnö har vi sett två gånger den senaste veckan och det är sannerligen ingen värme ute. Kyliga och hårda vårvindar, knappast friska, utan snarare rätt enerverande. Men äh, det är ju så april är. Oberäkneligt väder, mittemellan vinter och sommar.

Dessa ljuvligheter lyser upp som blå hav i flera av trädgårdarna med några år på nacken här runtomkring. Då barnen gick i Adolf Fredriks musikklasser passade jag om vårarna på att njuta av scillahavet i Observatorielunden, ett av mina favoritställen i Stockholm. Jag trivs utmärkt här på ön, men då och då kan jag få ett Stockholmssug. Coronasituationen har faktiskt gjort att denna längtan varit i det närmaste ickeexisterande det senaste året. Inte ens då vi flyttade upp dottern till Nynäshamn förra veckan ville jag åka in till stan. Jag gissar att längtan återkommer. Tills dess passar jag på att njuta av naturens under utan stadsdistraktioner. Det är ju inte dumt det heller.