”Det var en familj som flyttade mycket på grund av pappans jobb. Dottern gick i en ny skola nästan varje år och hade svårt att få nya vänner. Hon kom hem efter sin första dag på en ny skola och berättade för sin far att hon inte tänkte gå tillbaka. Andra elever hade retat och mobbat henne och hon var så ledsen. Naturligtvis fick hennes föräldrar henne att gå tillbaka till skolan. Efter ett par veckor sa hon igen att hon inte tänkte gå tillbaka. Det var för svårt… Hennes far tog henne med in i köket. Han ställde fyra kastruller med vatten på spisen och satte på värmen. I den första kastrullen lade han en sten. Den andra fick ett ägg. Den tredje fick en potatis och den fjärde fick några teblad. De såg på hur allt kokade och till slut var det färdigt. Fadern frågade dottern vad som hade hänt. Stenen och vattnet var oförändrade. Ägget hade blivit hårdkokt. Potatisen var mjuk och mosig. Tebladen hade ändrat vattnets färg. Vad kunde de lära sig av det? Vi har svårt att kontrollera vad som omger oss (vattnet). Vi kan dock kontrollera hur vi reagerar och hur vi förhåller oss. Vi kan vara som stenar, hårda och oföränderliga oavsett vad. Vi kan vara som ägg och bli hårdhjärtade. Vi kan vara som potatisar och bli mjuka och följsamma. Eller så kan vi vara som teblad och förändra vår omgivning till det bättre.”
Saxat ur det känslosamma brev min ”extramoster” skickade igår. Jag är tacksam för kloka människor som delar med sig av tankar, insikter och funderingar. Dessa gör att jag har möjlighet att växa och utvecklas.
Vi är framme vid den 25 januari 2021. Jag har tagit till mig mitt ledord med full kraft och är så glad över det som rent praktiskt har hänt. I delmomentet ”kontakt med mina rötter” har jag nu jobbat hårt hela långhelgen. Många hundra foton sorterade. Fyrahundraåtta foton färdigscannade, beskurna, placerade i rätt album på Dropbox och kommenterade. Konversationer genomförda med flertalet äldre släktingar. Facebookvänner tillfrågade. Släktingar sökta. Nu är verkligen detta fotoprojekt igång!
I dagens fotoverklighet är 408 bilder ingenting. Det tar jag på några dagar på en aktiv semester. När det gäller osorterade pappersfoton är det annorlunda. Jag har nu lagt upp bilder som känns meningsfulla, men har faktiskt tänkt under processen att det finns fler bilder som skulle kunna raderas. Hur många familjebilder med farmor och hennes sju barn behövs? Sanningen är att jag vårdar dessa bilder som vore de guld. Det blir inga fler bilder med Nanna och de sju barnen. Drömmen är att hitta ett kort med farmor, farfar och alla barnen. Jag tänker att det kanske finns ett sådant där ute. Nu är släkten meddelad och har fått länken till mina digitala album. Jag hoppas så klart att flera engagerar sig! Vi har världens chans nu, både på mammas och fars sida.
Till dig som har bilder utan dokumentation och äldre släktingar som finns kvar skickar jag med uppmaningen att göra något åt saken! En dag är det för sent.
Det här fotot lade jag in i albumet just som ”We Remember Them” började spela på Spotify. Vi har precis fått körens vårrepertoar, så jag låter Spotify spela listan för att nöta in klang och harmonier medan jag håller på med annat. Tårarna började rinna på mig. Här sitter min gamlamoster Elin, min mammas moster och gudmor, med min syssling och mig i knät. Elin levde in i sitt etthundraförsta år, och vilket liv sedan… Hon hade många tuffa utmaningar! Varje gång jag gick ifrån henne sa jag ”Vi ses snart, moster Elin!” och hon svarade med ”Nej, det hoppas jag inte.” Hon begravdes i samma grav som sin första make John. John dog fyra månader efter att deras första, och enda gemensamma, dotter föddes. John dog 1937, Elin dog 2017. Snacka om livslång kärlek! (Elin fick tre fina flickor med två andra män, men det var John som var hennes stora kärlek.)
We Remember Them
by Sylvan Kamens & Jack Riemer
At the rising of the sun and at its going down We remember them.
At the blowing of the wind and in the chill of winter We remember them.
At the opening of the buds and in the rebirth of spring We remember them.
At the blueness of the skies and in the warmth of summer We remember them.
At the rustling of the leaves and in the beauty of autumn We remember them.
At the beginning of the year and when it ends We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as We remember them.
When we are weary and in need of strength We remember them.
When we are lost and sick at heart We remember them.
When we have joy we crave to share We remember them.
When we have decisions that are difficult to make We remember them.
When we have achievements that are based on theirs We remember them.
As long as we live, they too will live, for they are now a part of us as We remember them.
