Det må vara kris och krig åt alla håll och kanter, men idag ska vi glädjas med vår yngsta dotter då hon tar farväl av sin skoltid. Det blir ett litet firande mot vad hon hade önskat, men vad gör man? Man riktar näsan framåt och lyfter blicken uppåt. Försök hindra mig från att gråta. Det kan jag göra vare sig jag står på Stumholmen eller på Chapmanskolans gård.

Vi får väl låta farmor och kusinerna gå in en familj i taget innan de sätter sig ute för att äta. Allt går att ordna! Bara de tar på sig så de inte fryser. Hurra!