24 maj

Uterummet.

Under långa perioder lever vi svenskar instängda i våra hem. Kanske inte instängda precis, vi väljer snarare att stänga ute mörkret och kylan. Så fort solen visar sig blir det annat ljud i skällan! Näsorna vänds uppåt, vi vill tina våra frusna själar och bada i solens strålar. I samband med det pysslas det ofta i trädgården.

Idag kom svägerskan på besök. Hennes examensarbete på trädgårdsmästareutbildningen kommer att handla om grusläggningen runt vårt hus. Så spännande! Vi jobbade fram grunden för kantlinjen tillsammans och Ingenjören var väldigt bra att ha precis som vanligt.

Här kan du kanske se den grovt uppmätta kantlinjen till höger om huset och till vänster kommer det att se likadant ut. Det kommer att bli så fint! Böljande former och symmetri på samma gång. Bättre än så blir det inte.

Planen är att byggnaden till vänster ska komma till liv igen. Jag är inte bra på att planera och drömma om sådana projekt som vissa andra, men jag är jättebra på att se det färdigt framför mig! Det är förmågan att blunda för det ofärdiga som hjälper mig många gånger, men samtidigt gör det att jag kanske inte är lika driven att slutföra saker och ting fort.

Buketterna här hemma luktar så gott och gör mig verkligen glad. Tänk att det blev vår, eller sommar, i år igen!

24 maj

Rensa lite till.

Före:

Mellan:

Projektet är inte alls klart, men jag vill bara visa hur fint det blir när man rensar fram stenmurarna, dessa konstverk som vi faktiskt har åt tre håll här i vår trädgård. Det ska rensas mera, klippas lite, fixas mer, men det är så roligt att se trädgården ta för sig lite. Dessutom är det mycket roligare att tillbringa tid i detta jättestora extrarum då det är städat och iordninggjort.

24 maj

En bok om dagen no. 11.

Bok nummer elva! Jag har kommit halvvägs med ”en bok om dagen”-projektet och känner att det här vill jag hålla på med jämt… Tänk ändå hur mycket tid jag har ägnat åt böcker, hur mycket jag har läst och hur mycket olika texter har berört mig, eller kanske till och med puttat mig lite ur kurs. Igår plockade jag Där man aldrig är ensam, Om läsandets konst av Merete Mazzarella som är en finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap. Boken gavs ut på Forum förlag 1999 och kommer från min mammas bokhylla. Böcker kan sorteras och klassificeras på olika sätt. Ämne, författare, färg på omslag, språk, jag har sett många olika. Hos just den här råkar papperets kvalitet vara det jag fastnar för. Det är sådant där billigt och lättviktigt papper, gulnat och lite sprött, men det luktar jättegott. Jag har en (o)hälsosam dragning till doften i bibliotek och bokhandlar. Det kanske bara är damm jag gillar? Eller tänk dig ett antikvariat? Ah!

Jag gillar Merete Mazzarellas texter. Jag har läst dem i Svenska Dagbladet under många år. Inte allt för jobbiga texter, ofta både underfundiga och lagom roliga. Hon vänder och vrider på saker lite lagom mycket så att läsaren inte behöver känna sig obekväm. Kanske är det för att jag är van vid hennes ”Under strecket”-texter som Där man aldrig är ensam inte riktigt lyfter. Den känns lite som ett hopplock även om den har en röd tråd att hålla sig i och faktiskt får mig att vilja läsa flera av böckerna hon citerar. Och visst känner jag hur jag vill ”umgås med författare och böcker” och känner ”glädjen att läsa och skriva” när jag till slut lägger ner just denna bok. Jag landar i att det är okej att jag fortsätter gilla MM:s texter i Svenska Dagbladet fastän den stora behållningen av Där man aldrig är ensam är doften.