14 maj

En bok om dagen no. 1.

För ett tag sedan reflekterade jag över hur dåligt mitt ledord integrerats under 2020. Jag kan inte alls säga att DISCIPLIN lyser. Det känns inte heller tryggt eller självklart, utan som ett sådant där projekt som bara kastas in utan ramar eller krav på utvärdering. Sådana projekt blir aldrig bra. De rinner oftast ut i sanden utan att nämnvärt bidra med något mätbart. (Skolvärlden är t.ex. full av sådana, tro mig.) Jag vet att vissa ledord inte lämnat så stora avtryck, men eftersom jag för några månader sedan var så övertygad om att detta verkligen var mitt 2020 i ett nötskal känner jag att jag vill satsa lite på att styra upp saker och ting. Är jag inte skyldig mitt ord det?

I går natt sov jag dåligt eftersom jag är lite krasslig. Det händer sannerligen inte ofta då jag är välsignad med en mycket god sömn. När jag låg där och stirrade i mörkret började bokhyllan vid sidan av sängen ta form. Jag tänkte lite på hur glad jag är över alla våra böcker och att vi borde sortera lite bättre och bygga hyllan i arbetsrummet som vi pratat om så länge, och tänk hur många härliga och spännande böcker vi har som jag aldrig ens tittat i. Ja, lite så gick tankarna. När jag sedan vaknade visste jag precis hur jag skulle komma igång med min DISCIPLIN.

Jag ska med stängda ögon dra ut en bok från en hylla om dagen tills det inte finns några hyllor kvar. Jag behöver inte läsa hela boken, men jag ska ge den minst en halvtimme och skriva några ord om den här i bloggen. Jag räknar till 22 hyllor, då dotterns rum lämnas i fred. Det innebär att jag har minst 11 timmars boknjutning under de närmaste tre veckorna att se fram emot. Kanske är jag påverkad av alla coronaunderhållningsinlägg som går runt på Facebook just nu. ”Lägg upp en bild om dagen utan kommentarer” om diverse olika ämnen. Här är det dock själva projektet som är viktigt och det blir meningslöst utan en kommentar.

Nu vet du hur jag hamnade här och det är dags för den första boken! Min entusiasm över detta projekt falnade minst sagt då det var denna bok som hamnade i min hand. Överraskning och vilseledning, Sovjetiska och ryska vilseledningsprinciper i krig och fred av Lars Ulfving. Den verkade aldrig ha öppnats och då detta ligger så långt från min intressesfär som tänkas kan antog jag att den är makens. Boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek och gavs ut 2006. Mycket har hänt i världen sedan dess.

Besvikelsen lade sig snabbt då jag hade förberett boken för läsning. Efter att ha läst författarens förord var jag helt enkelt fast. Jag måste läsa den här boken! Med alla diskussioner runt ”fake news” kanske det här är en bok som är synnerligen aktuell?

”Överraskning kan emellertid uppnås även utan att avsiktligt förvränga eller undertrycka information, nämligen genom att helt enkelt demonstrera oväntad rörlighet, styrka, uthållighet eller kreativitet. I det senare fallet kan det hävdas att motståndaren lurar sig själv genom önsketänkande eller genom att hysa förutfattade meningar. Detta har redan antytts och kommer att utvecklas senare. Förutfattade meningar kan emellertid förstärkas genom motpartens vilseledande åtgärder. Vi kommer att särskilt behandla ett föga känt exempel från vårt eget närområde.

Det rör sig också om ett samspel mellan dem som vilseleder och den som vilseleds, nämligen att den vildseledde oftast är fången i sin egen föreställningsvärld och därför är lätt att vilseleda – men ibland är inte ens det nödvändigt….

För att inte hamna i en akademisk diskussion om ’hönan och ägget’ diskuteras här som exempel situationer där motparten blir lurad, oavsett om det sker genom avsiktlig vilseledning eller renodlad överraskning – eller om han rentav vilselett sig själv. Immanuel Kant har yttrat: ’Vi blir inte vilseledda – vi vilseleder oss själva.'”

Jag kan tala om att denna bok kanske inte blev en ögonöppnare, men den påminde mig om hur viktigt det är att jag verkligen försöker göra allt jag kan för att bilda mig en neutral uppfattning om vad som är vettigt och vad som faktiskt är sant. I dagens samhälle är det hart när omöjligt att fiska fram vem som talar sanning. I vår postmoderna kultur finns det dessutom många höga röster som ropar att det inte finns någon sanning och att min sanning inte är din. Det kanske är applicerbart på teorier och ord, men då man låter en önskad sanning styra verkligheten kan vi råka illa ut. ”Det kanske inte funkade så bra, men NÄSTA GÅNG kommer det att bli rätt.” Hur många gånger har vi inte hört det? Vi leds av personer som drivs av ideologiska övertygelser och som ibland bygger luftslott på fundament som inte ens finns. Jag säger inte att det är fel, bara att det är nödvändigt att vi förstår att det är så om vi ska kunna förhålla oss till de beslut som fattas på lokal, regional, nationell och internationell nivå och även när vi lyssnar och tar till oss de nyheter som presenteras från olika håll.

Helt oväntat får jag avsluta med att rekommendera Överraskning och vilseledning. Den är ingen mysrysare, utan en bok för vuxna människor som vågar utmana sina egna föreställningsvärldar. Jag ser redan fram emot dagens bok, som jag alltså kommer att redogöra för här imorgon.

Ps: Det här projektet tog för sig. Jag hade inte alls förväntat mig det här resultatet, kanske för att jag knappt läser ”riktiga” böcker sedan många år tillbaka. Det känns fantastiskt att jag har ro att läsa och inte bara behöver lyssna längre!