Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…

För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.

Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!