17 nov

Julpyssel.

Jag älskar tiden vi har fram till strax efter det nya året! Om två veckor kan vi äntligen tända adventsljusen, men ingenting hindrar att vi drar igång pysslandet redan nu!

För två år sedan dog mamma precis före jul. Hon älskade julen, så vi hade tack vare min syster julat redan i november. Det fanns liksom inget att vänta på. Vår familj flyttade samtidigt in i vårt precis nyrenoverade hus och satte det i enkel, men vacker, julskrud. Förra året försvann lite i en dimma, så även julen. I år är jag däremot nästan tillbaka i min gamla julförväntan.

Första julpysslet blev clementinstjärnor, en favorit i repris. Jag har ett bakplåtspapper liggandes i köket och ber alla skala sina clementiner försiktigt för att få ut så mycket skal som möjligt. Sedan stansar jag ut stjärnor med ett minikakmått. En stoppnål gör hål medan skalet är färskt och sedan är det bara att låta stjärnorna torka. Lägger man dem mellan bakplåtspapper med en tung bok över torkar de jämnast, men det går bra att låta dem torka fritt också. Då får de en lite friare form.

Stjärnorna är fina att använda som dekorationer på julklappar, men de blir också jättefina hängandes i ett enris eller tallris där man ofta vill ha lite mindre dekorationer.

17 nov

Vinden har vänt.

Att vända kappan efter vinden är bekvämt. Tänk vilken extrakraft man får i medvind. Man kan nästan springa uppför backar utan att det känns och man kommer dit man ska med ibland stora tidsvinster. I motvind får man spottloskan tillbaka och det är ju rysligt jobbigt att ta sig fram. Däremot känner man livet i sig och håret hamnar inte i ansiktet! Jag föredrar det senare.

När mamma och far var sjuka gick jag ofta ut och ställde mig för att titta på stjärnhimlen och njuta av utsikten över Karlskrona, särskilt om det var riktigt blåsigt. Det kändes som att vinden blåste ut oron och rensade i mitt inre, både bildligt och bokstavligt. Precis samma känsla fick jag av min vistelse på Gotland. Jag åkte dit väl förberedd med vad jag ville få ut av resan och hur målen skulle nås. Vägen dit blev inte som jag hade planerat, men det blev resultatet. Jag kan varmt rekommendera några intensiva dagar med dig själv, där du verkligen jobbar med ditt inre.

Jag kom hem till genrep av Faurés Requiem och konserten blev magisk på flera plan. Att musicera tillsammans är (nästan) alltid roligt, men det blir speciellt när man övat länge på ett verk, gnidit och pillat, och nästan tröttnat på pillandet. När det sedan tillkommer en orkester och solister och alla skärper till sig kan det uppstå magi. Det händer inte alltid, men igår gjorde det det. Jag är så tacksam över att jag var förberedd att ta emot och ta in upplevelsen. Jag vet inte om det hade känts lika ”intensivt” om jag inte hade haft de upplevelser jag har haft under veckan.

Konserten bjöd inte bara på Fauré, utan också på Poulencs orgelkonsert. Vilket verk! Där kan man verkligen tala om att blåsa ur spindelväv! Idag känner jag mig glad och redo för att ta mig an den nya veckan, en ny kurs, tulpanlöksplantering och några timmars solsken, i alla fall om man ska tro SMHI-appen. Idag är det två veckor kvar till första advent och det är helt legitimt att lyssna på julmusik och börja förbereda adventsbelysningen. Jag kan knappt hia mig…