14 Okt

Den känslan.

Himlakropparna tar över i en stillsam explosion, alldeles tyst och på samma sätt som kvällen innan och kvällen innan dess och… Jag går ut i det tjocka mörkret och ser några av grannarnas utebelysning och kyrkans lyktor, men annars är det mörkret som regerar. Inte det tunga svarta, utan det mjuka, trygga. Dagen började i en magisk älvdans bakom huset och slutar med  ekollon som rasslar ner och slår i taket på grannens lada medan ”sjönen” (öbornas namn på havet) nedanför kyrkogården sakta slår in mot strand. Inga bilar, inga hundrastare, inga kvällsjoggare. Bara jag och mörkret, jag och ön, jag och universum, jag i universum. Just nu känns livet så stort, så svårt och samtidigt så självklart.