14 apr

Ja, så här kan man också se ut.

Jag har ett blåmärke som är 15 cm långt på låret. Tja, snarare en lårkaka. Så går det om man är allt för entusiastisk på Boda Borg och ska visa barnen att man minsann inte ger sig så lätt. Tur att det finns Hirudoidsalva till en klump som jag, både lättblödande och med blod som koagulerar lättare än Svenssons. Och tänk vilken tur det är att jag inte är underklädesmodell! Det här praktverket hade varit lite svårt att sminka över…

14 apr

Yihaa!

Ibland måste man omvärdera, bryta upp planer och sätta nya mål. Idag drog jag upp rullgardinen och möttes av snö. Snö. Jag vet att det är april och att det är högst normalt att snö faller också efter att man har fått smaka vårens sötma. Jag gillar det bara inte. Jag längtar till Miriams pool i Palo Alto, till båten på väg ut till Capri, till Ko Samui och det ruffiga hotellet med fantastiska omeletter och samma sol som vår, fast varmare. Jag längtar till doften av solvarm asfalt då det regnar och jag längtar efter långa, ljusa kvällar då jag inte behöver tänka på något jobbigt eller något tråkigt. Jag längtar efter…

Eftersom jag inte är en sådan som orkar gräva ner mig i tråkigheter allt för länge bestämde jag mig för att rosta müsli och baka bullar till familjen. Just nu har vi en massa extrakanaler på tv, så vi kanske blir sådär svenska och gräver ner oss med de nybakade bullarna under sköna plädar och gottar oss i alla möjliga tv-program och filmer som vi tänkt titta på utan att det någonsin finns tid eller blir av. Vi får väl se. Eventuellt sätter jag mig vid mitt skrivbord och gör en massa kort. Ja, eller ett i alla fall. Jo, jag börjar nog med det. Hoppas att du som läser har bättre väder och att du har möjlighet att göra precis vad du vill just nu.

13 apr

Höger, vänster eller rakt fram?

Det finns så mycket som är fantastiskt i världen! Jag är en människa som ser till att dra nytta av mina sinnen till max. Jag ser skönhet i ”vanliga” saker som blommor, konst och vackra människor, men jag njuter också av att se ett bekymrat ansikte lysas upp av ett leende. Jag är en fysisk människa som älskar beröring och gärna kramar om människor (och märker också att inte alla är som jag), men jag njuter också av spikmattan mot ryggen efter en stressig dag. Jag ser musik som mitt livselixir och kan drömma mig bort i ett klassiskt stycke eller få ut mina frustrationer i en riktigt bra hårdrockslåt, men jag njuter också av ickeljudet som uppstår då fläkten stängs av eller då ett klassrum fullt av elever plötsligt blir tyst. Jag älskar doften av liten bebis, men njuter också av den speciella lukten av grotta som finns på vissa ställen i vårt tunnelbanenät. Jag älskar smaken av vällagad mat, men njuter också av blodsmaken efter ett extra intensivt träningspass.

Min syster som är duktig på det där med hur de olika hjärnhalvorna fungerar påstår att jag med all säkerhet har en högersida som spelar huvudrollen i mitt liv, och jag är nog benägen att hålla med henne. Logik, ordning och reda i all ära, men jag älskar den här delen av det som är jag. Det finns så mycket jag inte kan förklara ändå, så jag fortsätter låta min högersida dominera. Bodil Jönsson berättade under föreläsningen i tisdags att det först är i 80-årsåldern som de båda hjärnhalvorna börjar bli riktigt jämställda. Det betyder antagligen att alla människor fortsätter att utvecklas och hela tiden har möjlighet att se saker och ting ur nya perspektiv. BJ pratar gärna om ”årsringar”, att vi människor också bildar sådana. Jag gillar den tanken. Det som är jag är alltid jag, men för varje dag som går läggs nya erfarenheter och insikter till det som är min kärna. Kanske ska jag sluta haka upp mig på tiden som går och bli bättre på att uppskatta mitt liv, också som äldre?

Den här dagen har onekligen bjudit på både det ena och det andra. Jag väljer att komma ihåg det allra, allra bästa, nämligen kroppkakorna som den 15-årige sonen knåpade ihop alldeles själv. (Jag fanns med som rådgivare i periferin, men det enda jag egentligen gjorde var att riva potatisarna.) Smaken av kroppkakor får knyta ihop den här inläggssäcken. Det må se riktigt läskigt otäckt ut, men hjälp vad gott det är!!! Som mitt undermedvetna redan verkade veta måste det här vara min favoriträtt i all sin konstighet. Tur att det tar sin tid att lag kroppisar, för annars hade jag nog varit vääääldigt tjock.

 

12 apr

Tipstorsdag vecka 15.

Nu ligger den största delen av påskledigheten bakom oss. Vi har haft möjlighet att umgås med storfamiljen nere i Blekinge. Trots att maken inte alls kommer från min hemstad har två av hans syskon hamnat där. Praktiskt då det är dags för lov eftersom många av kusinerna därmed är samlade på samma ställe. Jag tog inte ens med mig min muppkamera och glömde att fotografera med mobilen, så jag har bara ett foto att bjuda på. Bodil Jönsson. Vilken kvinna! Dagens tips handlar helt enkelt om att du tar chansen att lyssna på Bodil om du får den. Jag fick följa med mammas två kusiner på den föreläsning på Konserthuset som handlade om tillgänglighet. Först talade Beata Wickbom. Det hon tog upp var förvisso intressant, men ingenting kändes särskilt spännande. Hon hade liksom inte den magnetiserande förmågan att trollbinda en publik. Annat blev det med den 69-åriga professor emiritan från Lund. Tiden gick väldigt snabbt då hon talade om ”När horisonten flyttar sig – att bli gammal i en ny tid”, vilket också är titeln på hennes bok som kom ut förra året. Trots att jag kanske inte är gammal tycker jag att jag fick med mig en massa goda tankar från den här kvällen. Dessutom bestämde jag mig för att börja se internet som det fantastiska redskap det är! Fram för mer lärande helt enkelt.

Ibland undrar jag. Undrar du också? Himlen är oskyldigt blå.

05 apr

Glad Påsk!

Nu tar jag blogglov för att vara med min familj. Påskägg med hjärtan och stjärnor till dig som behöver och påskris till dig som behöver det. Vi ”ses” om ett tag. Jag gav mig själv ett frisörbesök i påskpresent så här på Skärtorsdagen. Jag slog till med något riktigt vågat, nämligen att klippa…

… page! En klassiker som funkar bra både på lärarstudenter, småbarnsmammor och tanter. Nu fick jag bort en bra bit till av det sjuka håret. Tyvärr växer mitt hår inte speciellt snabbt, så jag vågar inte klippa mig kortare än så här. I den här frissan känner jag mig som jag. Inga konstigheter, inget bjäfs och ingen lugg. Som sagt. Glad påsk!

05 apr

Om politik och religion.

Så här i påsktider vill jag förespråka symboliken i dopet. Att vi har chansen att lägga gammalt groll och elände bakom oss och komma ut som bättre och starkare människor. Att förlåta och med det glömma.

Nu för tiden tycker jag att allt för mycket fokus runt religionsfrågor ligger på huruvida människor ska ha rätt att utöva sin religion eller ej och vad som är okej. Samma krav som ställs på religiösa människor verkar inte ställas på politiskt aktiva, trots att politiska övertygelser i mångt och mycket påminner om religioner. För er som vill ha något intressant att fundera över (om ni nu inte nöjer er med vilket modeplagg som gäller, vilken vas som ska stå på bordet eller vilken plansch som ska hänga på väggen) ger jag er några intressanta länkar i påskpresent. Det är min make som står för det politiska (eller snarare anti-politiska) tyckandet i familjen, men han har fått mig att tänka till om ett och annat.

Christer Sturmark – Humanisten Sturmark vet naturligtvis bäst. All religion ska bort från skolan, från det offentliga rummet, från överallt. Okej. Det förstår jag. Men jag förstår inte varför han inte lika starkt förespråkar att alla politiska övertygelser samtidigt ska bort från samma ställen. De problem han ser med religionen finns i politiken också nämligen. Ja, förutom att Gud är utbytt mot Marx eller vem det nu kan vara (Sturmark själv kanske?). Nej, jag gillar inte den här mannen och jag tror inte att hans väg är den rätta att gå.

Är det någon som har funderat över att vårt svenska skolsystem indoktrinerar våra barn i den ljuva socialismen? Läs Marx manifest från 1848 och fundera en stund över hur det kommer sig att vi ser de flesta av de tio punkterna (sök på ”advanced countries” för att komma till listan) som något naturligt och rätt. Jag har en kompis som är i 40-årsåldern och läser till socionom just nu. Hon är förskräckt över alla 19-åriga flickor som sitter där på föreläsningar och sväljer allt som undervisas. De ifrågasätter ingenting, inte systemet, inte om huruvida staten alltid har rätt, nej, i princip ingenting. A säger att hon ville få en utbildning till ”socionom”, inte till ”socialist”. Samma sak gällde på lärarhögskolan i början på 90-talet. Jag var en av de där 19-åringarna som svalde allt och jag har många gånger efteråt fått ställa mig själv frågan om vad som är rätt och vad jag blivit itutad (inte alltid nödvändigtvis rätt).

”Religion står för så mycket död och elände.”  Byt ut det mot ”Politik står för mycket död och elände.” så har du en minst lika stor sanning. Varför inte bara låta människor tycka som de vill så länge de inte skadar någon annan?

Är demokrati alltid rätt? Vad händer då 12 personer i en klass tycker att en person är en mupp och de andra åtta inte säger något? Majoriteten bestämmer att en ska frysas ut. Demokrati! Varför ska det alltid röstas i skolan? Kan inte vuxna människor ta beslut som de tror är bäst för barnen? Varför förfasas man över att SD hamnar i regeringen? Alla med rösträtt som har röstat har sagt sitt och antagligen tycker SD-röstarna att det är något SD kan bidra med som kan hjälpa landet framåt.

Nej, nu hinner jag inte vara politiskt aktiv längre. Det är nog ändå ingen som orkat läsa hit… 🙂

05 apr

Tipstorsdag vecka 14.

Den här boken är väldigt speciellt för vår familj. Den innehåller massor av roliga citat och berättelser från barnen från 1998 och framåt. Vänder man boken upp och ner och bak och fram kan man läsa om barnens ”just nu” från 1998 fram till 2004. (Vi har inte varit lika duktiga på att uppdatera just utvecklingsdelen som de roliga historierna…) Citatboken har varit guld värd otaliga gånger. När det känns tungt att vara mamma är det bara att läsa här och på två minuter känns det bra igen. Maken och jag har många gånger tipsat föräldrar till små barn om denna idé, men jag vet inte om någon tagit den till sig. Man tror att man ska komma ihåg så mycket, men det gör man inte.

Jag har som projekt att göra varsin Citatbok till barnen i fotoboksformat. Alla får allas historier blandat med passande foton helt enkelt. Roligheterna som barnen kläckt ur sig är rätt jämt fördelade. Här kommer en från varje barn:

G fyra år

Pappas kompis D är på besök och leker med G medan mamma och pappa förbereder middagen. Killarna bestämmer sig för att läsa en bok om ormar.
G – Vet du att ormar gifter sig precis som människor, D?
D – Nej, det hade jag ingen aning om!
G – Jo, de gifter sig, för det finns faktiskt giftormar!

E fyra år

E är arg på sin storebror i bilen på väg hem.
”När vi kommer hem så ska du få sparken!”

S fyra år

Det värsta som finns i hela världen är enligt S ägg. Konversation mellan henne och storasyster E då en något svavelosande odör sprider sig i bilen.
S – Urk, det luktar ägg!!!
E – Ja, det var inte jag.
S – Nä, det var jaaaaa. Hahahaha!

Bonusberättelse. Det roliga kom från dotterns kompis i det här fallet. Flickorna var 3,5 år gamla.

E – Jag har en massa tänder!
J – Det har jag också…
E – Jag har en massa mjölktänder!
Paus.
J – Och jag har juicetänder!

Så! Gå genast och fixa en citatbok. Då är du beredd nästa gång någon säger något minnesvärt!

04 apr

Vad kommer vi med och vad kan vi ändra?

Morgonens upplevelser fick mig att tänka på hur olika vi är som människor.

Vår 13-åring är Mini-Me. Hon är sötare och kortare än jag, men hon funkar precis som jag. Jag ser hennes mamma-ordning-och-reda, hennes tidsplanering och hennes behov av kontroll. Jag ser hennes kärlek till musiken, hennes kärlek till böcker, hennes stora frågor och behovet av att få svar på dem. Hon är vaken och redo att börja dagen på en gång då jag väcker henne och är klar i god tid innan hon ska ge sig av. 15-åringen är Mini-Maken. Han har en förmåga att analysera och lära sig utan att någonsin glömma. Han befinner sig inte gärna i stora folksamlingar och nöjer sig med ett fåtal goda vänner. Han mår som bäst då han kan vara uppe halva natten och sova tills han vaknar. Han gillar inte att någon annan bestämmer vad han ska tycka och tänka. När han gillar något ägnar han gärna hur mycket tid som helst åt sitt intresse (sedan något år tillbaka är det slagverksspel som gäller).

I går kväll bad sonen att jag skulle hälla vatten på honom då jag väckte honom. Detta med anledning av att det är extremt svårt att få fart på honom. ”Du får inte bli arg på mig – det var ju du som bad om det!” (Alltså, det var min kommentar.) Jag bestämde mig för att använda vattensprutan istället för vattenkannan, men lite vatten sprutat i ansiktet var tydligen effektivt. Inte blev han arg heller, utan var på plats i duschen på mindre än fem minuter. Undrens tid är inte förbi. Lugn och ro, inget tjat och alla klara i tid. Tjoho! (Yngsta dottern har stenkoll och åker alltid tidigare för att hon och hennes kompisar gillar att vara i GOD tid till skolan.)

När jag kom tillbaka från skjutsen till pendelstationen var det dags att få liv i maken. Jag testade inte vattensprutan. Han hade faktiskt inte bett om att bli vattenbombad och jag hade själv blivit topp tunnor rasande om någon försökt sig på något liknande på mig! Däremot svarade han precis som då vi precis hade träffats och jag ofta fick ringa och väcka honom. ”Japp! Jag är vaken.” Alltså, med en röst som antydde att han faktiskt inte alls var i något komatillstånd vilket han var. Efter att ha tvingat upp honom (han hade ändå en tid att passa) och kört ännu en runda till pendeln, denna gången i rallyfart, suckade jag lite för mig själv. För maken är tid något ungefärligt. Ungefärligt som i ”hellre lite sen än prick i tid”. Tur att vi alla är olika, för annars hade livet blivit fasligt tråkigt.

03 apr

Nostalgi med fel.

På väg hem från makens mormor lyssnade jag på Lotta Bromés Efter tre (för övrigt ett riktigt trevligt program som jag dessvärre inte kommer ihåg att lyssna på speciellt ofta). Först hann jag med att lyssna på en intervju med en ny favoritgrupp, systrarna Klara och Johanna som utgör First Aid Kit. Vilka tjejer! De är bara runt 20 år gamla, men har jobbat med musik på heltid i flera år och har redan hunnit med att turnera jorden runt. Nu är de på väg till Canada och USA en sväng. Har ni nu råkat missa dem så rekommenderar jag er att lyssna på exempelvis Blue, en av låtarna som kanske inte spelats så mycket på radio än.

När jag svängde av E4:an började Lotta spela en låt som kändes kusligt bekant, men det var något som störde mig väldigt. Det var nämligen Uno Svenningsson som sjöng och jag kunde äta upp min högra hand på att det var fel artist till den här låten. Bitte, min musiklärare i sjuan, var bra på att sitta framme vid katedern och se snygg ut (tyckte han själv och en handfull klasskompisar), spela Hansson de Wolfe United (vilket han gjorde VARJE gång, jag kan fortfarande se LP-fodralet framför mig) och emellanåt plinka på sin gitarr medan vi sådär lite halvhjärtat sjöng Trettifyran och andra kampsånger. På trottoaren utanför vårt hus kom en ung tjej gående precis då jag skulle köra upp till vårt hus, en kopia av vackraste Vanessa, och åttiotalet slog till med verkligt full kraft. Jag hamnade helt enkelt 25 år bakåt i tiden och sörjde mitt eget, dåliga tonårssjälvförtroende och all tid jag ödslade på att jämföra mig med alla dessa människor som jag tyckte var så mycket bättre än jag själv. Jag sörjde också Vanessa som jag vet gick bort för några år sedan och jag sörjde att hennes barn får fortsätta växa upp utan sin mamma. Så varsågod Vanessa, här är ditt soundtrack. Hoppas att du också är lycklig i din himmel!

Ps: Uno har gjort en ganska ny cover på Hansson de Wolfe Uniteds Var kommer barnen in. Som sagt. Mina musikkunskaper förvånar emellanåt mig själv. Eller som min väninnas otrooooligt smarte man ekonomidoktoranden på UPenn sa till min make (som ”bara” var MBA-student, sådana som doktoranderna såg ner på) då maken hjälpte honom lösa ett problem som höll på att göra honom sjuk – I had no knowledge your knowledge was so deep…

 

03 apr

Om Karin Boye.

Mamma älskar Karin Boyes lyrik. Boye bodde under sina sena tonår bara någon mil härifrån. Jag har genom hennes verk anat att hon var en ganska komplicerad kvinna. Efter att ha läst igenom nästintill allt som Karin Boye-sällskapet skrivit om henne har jag förstått att så verkligen var fallet. Hon var en känslomänniska. Hon studerade, undervisade, gifte och skilde sig, gick i psykoanalys i Berlin, kom ut som lesbisk och förförde en judinna, Margot Hanel, som flyttade med Boye hem till Sverige. (Stackars Karin Boye! Denna sammanfattning av hennes liv var kanske en aning komprimerad och inte riktigt rättvisande.) När hon var lika gammal som jag är nu valde hon att ta sitt liv med sömntabletter. Hon hade förut gjort flera försök, men dessa hade alltid misslyckats då vänner hade hunnit rädda henne.

Jag hoppas att Karin Boye är lycklig i sin himmel. Alltid vid denna tid på året kommer jag att tänka på henne. Det är nästan omöjligt att inte göra så efter alla gånger jag hört mamma citera raderna från en av hennes mest kända dikter… Håll tillgodo!