Funderingar – Sida 4

30 maj

Maskrosbarn i blått.

I vår grusgång växer vallmor och penséer som får stå kvar fast de anses vara ogräs så fort de växer på fel ställe. Jag ger dem dock gärna en extra skvätt vatten, kanske t o m berikat med växtnäring. I gengäld betalar de mig genom att bjuda på diskret och långvarig blomsterprakt ända tills de mer förväntade plantorna tar vid framåt juni.

Härom veckan hade dottern och svärsonen middagsbesök av en barnsköterska som ofta gör hembesök å tjänstens vägnar. Hon sa att hon var så glad över att se hur tryggt deras hem kändes jämfört med många av de hem hon besöker dagligdags. Fint att höra hur tryggt det känns hos våra älsklingar, men tragiskt att höra om hur många barn som inte erbjuds just trygghet som ju inte nödvändigtvis handlar om ekonomi. Jag tänker på alla stackars barn som föds under mentalt torftiga förhållanden. Tänk om omvärlden bara kunde erbjuda den extra skvätten vatten med näring utan att det skulle behöva ske med statlig myndighet? Bara medmänsklighet och uppmärksamhet?

14 maj

Om tid.

Den går väl inte att skynda på eller stanna? Tiden. Har den ett nominellt värde eller ett realvärde? All tid som utspelat sig i otålig eller i orolig väntan på, ja, vad? Att någon ska känna sig kränkt eller skvallra, att lunchbuffén ska bli äcklig, att begivenheten ska missas eller rentav att tåget har gått? Att det inte längre finns tid för förlåtelse, att sjukdomen har tagit över, att någon inte längre finns kvar?

Tiden som går, tiden som bromsas. Tiden som flytt och tiden som kommer. Sekunder, minuter, kvartar, halvtimmar, förmiddagar, nätter, dygn, veckor, månader, år, decennier och sekler. ”En dag är du en av dem som har levat förut i en svunnen tid.”

När dagarna bjuder på same, same, but different finns det trygghet i erfarenheten. Förväntningar och beräknade utfall ligger mjukt i handen och kan stoppas i fickan utan att kontrollen förloras. Stora katastrofer kan hända, tegelpannor kan trilla ner i huvudet och visst sker somliga förändringar som inte faller i smaken, men sannolikheter spelar med låga odds.

Vaksamheten är viktig, attacken kan komma utan förvarning. Ibland är det dock viktigt att ta ett steg tillbaka, tysta notiser och vibrationer och bara vara. Sväva i det luddiga området mellan sömn och vakenhet. Släppa taget, låta livet utspela sig utan manuskript, landa i acceptans. I acceptans kan kraften för att ta nya tag hittas. Det finns nya vårar, andra äventyr, en ljus framtidstro. Och hoppet är det sista som dör.

11 maj

Är det värt det?

Hur prioriterar du? I veckan hade jag en klient som försökte hantera andras känslor runt hur hen gör sina prioriteringar. ”Vad ska andra säga?” är enligt mig en fråga som faller platt och inte är särskilt hjälpsam. Däremot gillar jag funderingar kring hur mina val påverkar inte bara mig själv, utan också personer runt omkring mig. Det finns inga exakta regler runt hur mycket eller hur lite man bör ta hänsyn, men det är hjälpsamt att åtminstone nudda vid tanken i större beslutssituationer eller om man försöker lära sig förstå sina egna beteendemönster. Vad händer om jag inte gör en uppgift jag inte gillar, men som ingår i mina arbetsuppgifter? Vad händer om jag väljer att satsa på min stora dröm och då behöver flytta till ett annat land? Vad händer om jag agerar på mina känslor i stunden? Vad händer om jag lägger alla mina pengar på ett spännande projekt som potentiellt kan ge stor vinst, men som också kan gå i stöpet? Vad händer om jag ständigt prioriterar andra personers behov och önskemål? Eller tvärtom: vad händer om jag bara prioriterar sådant som jag tycker är viktigt/roligt/utvecklande? Vad händer om jag ger upp? Vad händer om jag inte bjuder in den här personen till festen när jag bjudit alla andra i den cirkeln? Vad händer om jag struntar i att träna för att jag tycker det är trist? Vad händer om jag alltid låter andra ta ansvar för mellanmänskliga relationer? Vad händer om jag inte sätter ramar? Vad händer om tackar ja mer ofta? Eller nej? Vad händer om jag tar ett steg tillbaka? Vad händer om jag steppar upp? Vad händer om jag helt plötsligt slutar att agera som jag alltid gjort? Vad händer om jag medvetandegör mig själv om mina känslor och reaktioner? Vad händer om jag låter mig utnyttjas? Vad händer om jag lägger av mig offerkoftan? Vad händer om jag börjar anstränga mig för att förbättra en relation? Vad händer om jag läser en kvart om dagen? Vad händer om jag ringer en gammal släkting varje söndag? Vad händer om jag släpper taget om något som gör mig illa? Vad händer om jag står över den här gången? Och när man har funderat klart runt själva ”vad händer”-frågan kommer den sista och avgörande frågan. Är det värt det? Den frågan är viktig, både i personliga relationer och då det gäller ens samhälleliga engagemang och ansvar. Guld värd. Testa!

26 apr

Att trolla bort viktiga frågor som upplevs orättvisa.

Härom dagen läste jag en artikel i Kvartal som jag inte har kunnat släppa riktigt. Erik W. Larsson (läkare och skribent) har skrivit en artikel som berör kognitiv förmåga, betyg, orättvisor, generella skillnader mellan kön, elituniversitet och lite annat smått och gott, och det är den som har dröjt sig kvar. Här hittar du den.

Jag vet att jag kan upplevas som en LP-skiva med hack, men just ”livet är orättvist” önskar jag att fler av mina medmänniskor skulle omfamna. För sin egen skull, absolut, men också för sina medmänniskors. Jag menar nu inte att jag förordar något slags allmän kommunism eller woke-demonstrationer, inte alls. I psykologin diskuteras begreppet acceptans, något som är enormt hjälpsamt om man vill hitta en väg framåt istället för att älta de omständigheter som rör just en själv. Carina Bergs ”jaja, men nu blev det så” borde tryckas upp och budskapet borde implementeras i allas liv lite mer ofta för en högre grad av allmän förnöjsamhet. Om vi kunde se saker för vad de är på riktigt och inte låtsas något annat tror jag vi bättre kan både hitta inspiration och drivkraft framåt.

En gång i livet har jag levt helt omgiven av osedvanligt smarta människor. Maken hade fått ett stipendium till Stanford och vi bodde i Palo Alto (Silicon Valley) i ett år. Vilket år! Min storfamilj är nog trötta på att höra mig prata om PA. Jag tröttnar dock aldrig på nostalgin som omger de minnen jag bär med mig därifrån. Jag har aldrig levt i ett sammanhang med så många olika representanter från världens alla hörn och olika nyanser på människors hy, men det var samtidigt mer homogent än något annat ställe jag bott på. Människor var överlag nämligen osedvanligt supersmarta. Det gör något med samtalet kan jag säga. Jag har aldrig känt mig lite dum lika ofta som under det året, men jag har nog aldrig heller lärt mig så mycket på kort tid. Det var enormt spännande och otroligt utvecklande gällande mitt eget tänkande.

Inte för att jag har bevis, men jag tvivlar på att någon skulle säga ”vi borde se till att Lalehs, Annika Norlins och Benjamin Ingrossos musik tystas, det är orättvist att de är så musikaliska och vi borde lyfta fram Tore Tondövs kompositioner istället”. Låt människor blomma och hjälp dem hitta sina superkrafter istället för att låtsas att de har krafter de inte besitter. Vi behöver inte rangordna förmågor, utan behöver människor som kan lösa olika slags jordiska dilemman. Fram för att stärka individen på det sätt som bäst passar den istället för att låtsas att alla är likadana. Där kan vi tala om negativ orättvisa. Tack och hej, trevlig helg! För övrigt anser jag att Annika Norlin är ett musikaliskt geni. Tack för att du delar dina förmågor med resten av världen.

23 apr

What’s in it for you?

När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.

23 apr

När önskningar om att göra rätt slår fel.

Är du en av alla som liksom jag älskar att elda i trädgården? Och som undrade om du hörde fel då du för ett tag sedan hörde att nu är det slut på det nöjet? Jo, för det där med att svenskarna dansar som bäst i klassen med att överlyda vartenda påbud som utgår från kejsar Europeiska Unionen fortsätter göra sig gällande. Jag trodde verkligen att det blivit fel någonstans, men nej. Här står det i svart på vitt att man inte ens får fixa egen valborgsbrasa utan att be om dispens (och huruvida den ges eller ej beror väl på vilket slags maktgalenhet ansvarig byråkrat sitter på).

2012 klagade svenskarna ofta på EU:s direktiv.

Spola fram till 2024 så ser du att svenskarna röstar ja till nästan alla EU-beslut.

En person i min närhet berättade en gång över hur nöjd hen är med den byråkrattjänst som ger henom mandat att sätta sig på personer som hen tycker har fel syn på det som denna tjänst hanterar. De telefonsamtal hen får ringa i tjänsten hade gjort mig illa till mods, hen uttryckte däremot att det känns bra att få knäppa vuxna människor på näsan. Jag har så svårt att hantera den sortens tjänstemän. Personer som läser in varenda liten bokstav i varenda liten paragraf och aldrig någonsin snälltolkar. Inte för att jag tycker det är trevligt med svågerpolitik eller ryggdunksundantag heller, men kan det inte finnas något slags gyllene medelväg där man försöker hitta bästa möjliga väg för att nå önskat mål?

Idag finns så många knäppa lagar att någon borde rensa upp i träsket. Ibland görs försök på betald arbetstid. Här har du ett sådant exempel (jag har inget med C att göra, men tror att fler liknande motioner borde skrivas när oegentligheter upptäcks). Ja, och sådant kan man ägna tankar åt om man blir liggande på soffan i lite för många dagar.

20 apr

FOMO-schlomo, skit i JOMO.

Här kommer ett inlägg skrivet med en brasklapp. Att jag har funderat mycket över just detta betyder varken att jag kan speciellt mycket om ämnet eller att jag kan trolla fram belägg för mina påståenden. Däremot har jag tagit reda på att uttrycken ”FOMO” (fear of missing out) kunnat beläggas i svenska sammanhang sedan 2016, medan ”JOMO” (joy of missing out) funnits med sedan 2018.

Det är lätt att konstatera att så fort någon lyfter fram ett ord, ett begrepp eller en rörelse så börjar arbetet från annat håll med att bestrida och försöka bevisa motsatsen. Vi människor behöver ifrågasättandet, ett samhälle utan motvallspersoner kan aldrig utvecklas. Somliga vill bara ägna tid och medel åt att känna sig exklusiva, andra har svårt att inte haka på senaste trenden för att slippa känna sig utanför. De senare har svårast med att hantera FOMO tänker jag. Rädslan att missa något som ”alla andra” företar sig eller har får det att skruva sig i magen medan hjärnan rusar med fakta om hur kört det nu är för en själv. Tid som kunde ha ägnats åt vila, utveckling eller att bara roa sig lite lagom läggs på att vara avundsjuk eller ett ändlöst scrollande för att hitta precis sammalika att ”klicka hem”. Det som är lite extra spännande är att de som vill känna sig exklusiva ofta är beroende av att en massa andra vill vara precis sammalika. Det uppstår en ohälsosam katt och råtta-lek som blir mer och mer giftig ju längre tiden går. För vad händer när själva FOMO-livet inte längre blir andras målbild? När det eviga klickandet läggs på någon annan, någon annanstans? Jag har svårt att tänka mig att den som blivit övergiven känner glädje över det.

FOMO kan ses som ett tillstånd där det ägnas mer tid åt att anpassa sitt liv än att faktiskt leva det. Att scrolla, söka, jämföra sig för att försöka hitta något optimerat, och att trots det uppleva att det som kändes fint eller mysigt helt plötsligt känns otillfredsställande eller otillräckligt. Att glömma att den man jämför sig har helt andra förutsättningar. Och att delta i spelet där det läggs upp en inkomplett och tillrättalagd bild av ens eget liv som bidrar till andras FOMO. Alla förlorar på det, inte minst våra yngre medmänniskor.

Är JOMO FOMO:s goda tvilling? Nej, det tycker jag egentligen inte. Detta begrepp betyder ”glädjen över att gå miste om något”. Det innebär att jag fortfarande behöver någon att jämföra mig med och bevisa att jag minsann har det fantastiskt trots att jag inte har det den jag jämför mig med. Det är ett i mina ögon onödigt begrepp som bara tillför mer stress. Jag ser nyttan i att vi gör oss meningsfulla i det stora sammanhanget istället för att hela tiden försöka få vårt eget ljus att skina starkare på andras bekostnad.

Jag gillar Arthur Brooks sammanställning av vad som visar sig leda till ett liv med större tillfredsställelse (ett så kallat lyckligare liv). Fokusera på att hitta detta i ditt eget liv, något som är nästan omöjligt utan att engagera dig i andra människor, hjälpa andra och sträva efter att göra livet lite bättre både för dig själv och för andra. I detta finns ingen plats för att hela tiden vara rädd för att missa en massa.

Sammanhang
Syfte
Mening

Jag har en sjukvecka bakom mig. Många timmar har gått åt att ligga på soffan och vad kan jag göra åt det? Ingenting! Nu mår jag bättre, om än inte hundra. Jag har missat en massa utan att ha varit rädd, men inte har jag känt någon glädje över det heller. Det som hinns med hinns helt enkelt med, det som missas kanske jag hinner någon annan gång? Annars får det vara så. Solen skiner här och fler blommor börjar visa färg: fritillaria, gullviva, tulpan och annat. Livet är grejt, som norrmännen skulle säga. Hoppas att du känner detsamma. Nu kämpar vi vidare!

12 apr

Tänkvärt.

Lillastesyster skickade denna skärmdump med meddelandet ”hittade detta broderi, passar dig”. Jag funderade på varför det passar mig. Inte för att jag inte höll med, utan för att det är intressant att se på sig själv utifrån. Passar det för att jag gillar citat? Passar det för att jag gillar att brodera och det är ett underbart broderi? Passar det för att jag har en bakgrund som martyrernas martyr? Passar det för att jag gillar att skriva kalligrafi? Passar det för att jag är snäll i allmänhet, men att jag inte borde låta det styra mitt liv? Efter att ha kommit så långt bestämde jag mig för att skriva av citatet. Istället för att stoppa det i mappen tänker jag hänga upp det på väggen för eget bruk.

Nu har jag dessutom kommit längre i mina funderingar. Jag tänker att citatet kan peppa någon som delar min personlighet och till viss del låter sig bli utnyttjad av andra i sin snällhet. Man ställer sig ständigt åt sidan för att släppa fram någon annan, aktar sig noga för att inte göra andra besvikna, vill absolut inte lämna andra med känslan att de blivit överkörda eller utnyttjade. Den inre glöden, elden, släcks långsamt. Å andra sidan tänker jag att det också passar någon som är bipolär. I de hypomana eller maniska perioderna kan en sådan person skada relationer genom att inte respektera andras gränser, men även sig själv genom att inte ta hand om sina egna behov. Elden som känns så inspirerande och givande ger upphov till små ”cowboy och indian-leksbränder” i skogsbryn, eller till och med rasande skogsbränder. Att få hjälp i en sådan situation och stävja elden kan vara nödvändigt och precis det som är snällt. Å ena sidan, å andra sidan. En påminnelse om att livet sällan är så svartvitt som det kan synas vid en första anblick, något som hjälper både i interaktionen med sitt eget inre och andra människor.

10 apr

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.

08 apr

Pris vare Jonathan Haidt.

Min familj är trött på två karlar som jag inte kan sluta tjata om. Den ene är trädgårdsmästaren John Taylor och den andre är socialpsykologen Jonathan Haidt. (Den där drängtjänsten här på gården är fortfarande ledig, John! Du får ingen lön, men vi fixar både mat och husrum. Och tänk vad roligt att få genomföra en massa utvecklande tankar från odlingsintresserade autodidakter.) Jonathan Haidts bok The Righteous Mind är en av få böcker som jag läst både två och tre gånger. Jag skulle önska att alla vuxna människor i västvärlden läste den, begrundade den och funderade över hur de själva funkar i relation till andra människor. Sedan skulle de börja omsätta sin nyvunna kunskap och vips, så skulle nog världen se lite bättre ut.

Alldeles nyss kom Haidts nya bok The anxious generation ut. Jag längtar efter att läsa den, men gissar att den kanske inte kommer att leda till annat än att göra mig ännu mer bekymrad än jag redan är gällande hur barn och ungdomar mår. Tänk vilka övergrepp vi vuxna indirekt har gjort på dem genom att i praktiken ge dem känslomässiga vuxenansvar i förhoppning om att ”inte göra någon ledsen” eller i tron att fri lejd till vissa arenor skulle göra dem gott… När man uppfostrar barn behövs lite ”good cop, bad cop”-tekniker, mycket ros-lite ris-tekniker, å ena sidan-å andra sidan-tekniker, hjälp att lära sig sätta hälsosamma gränser-tekniker, information om hur man guidar sig själv genom tonårens kaotiska känslolivs-tekniker, ja, helt enkelt (?) sätt att uppfostra barn som förhoppningsvis leder till att de en vacker dag vaknar som trygga och relativt stabila unga vuxna.

Vi är en familj som pratar mycket, ofta lägger allt från känslor till samhällsfenomen på bordet. Vi som föräldrar fattade inte vilken bomb vi satte i våra barns händer då de fick egna smarta telefoner och så småningom datorer i sina rum. Länge fick barnen bara använda datorer i allmänna utrymmen, vi hade en skärmfri dag i veckan, satte tidsgränser på vardagar och lite annat smått och gott, åtminstone tills de väl kunde anses vara vuxna. Alla tre barn har haft olika delar i den nya , digitala världen som de fått slåss med. Jag är bara glad över att de åtminstone kunnat tala om några av dessa med oss föräldrar, men förstår att det är mycket som vi inte har någon aning om. Som vuxen har jag haft mina egna utmaningar att hantera, detta är en fantastisk men samtidigt komplicerad värld att ta sig fram i.

Nu undrar jag om Haidts The anxious generation kommer att leda till att föräldrar får kraft att sätta gränser på gruppnivå. Jag var lärare i en klass där de andra föräldrarna brukade fråga ”Vad har Susannas (fingerat namn) mamma bestämt?”. Denna mamma vågade sätta gränser, men ansågs tydligen också vettig nog att inte ha överdrivet snäva sådana. Jag har alltid uppmuntrat barnen att använda sig av mig som ”den stränga föräldern” om de känt sig obekväma med att göra något i grupptryckssituationer. ”Nej, jag får inte för mina föräldrar” kan vara hjälpsamt nog utan att sagda föräldrar faktiskt tagit något beslut. Tänk då om föräldrar på gruppnivå faktiskt ställer sig enade och säger ”de andra får kanske x, men vi har tagit beslut om att ni inte får det”.

Här kommer också tankarna om att presentera fakta i rätt tid, att inte tro att barnen blir vuxna för att man pratar med dem som vuxna eller låter dem agera på känslor som om de vore vuxna. Hur många går inte i terapi för att deras föräldrar använt dem som snuttefiltar och dumpat sitt vuxna känsloliv i deras knä? Och vad händer när vi vuxna inte vågar sätta gränser alls gällande somligt, men sätter orimliga gränser gällande annat? Jag brukar ju länka till Clara Lidströms blogg och gör det här också. Hennes inlägg från påsklovet visade otroligt vackra bilder och gjorde mig alldeles varm i hjärtat, men i kommentarerna var det några föräldrar som tyckte att detta påsklov verkade utspela sig i ett parallellt universum. Kommentatorernas barn hade suttit inne vid datorn hela lovet medan Claras barn bl.a. hade åkt skidor, läst och ritat. Clara: ”Det är väl ingen naturlag att barn måste sitta vid en skärm och spela hela påsklovet? Om man begränsar deras skärmtid får de hitta på andra saker 🙂” Hon har förut lyft att hennes barn också kan bli tjuriga när de inte får tillgång till skärmarna, eller när de fått för mycket tid, hon har koll. Vi vuxna funkar ju likadant! Det är verkligen ingen mänsklig rättighet att få fri speltid vid datorn, att ha telefonen liggande bredvid sig hela natten, att scrolla tutorials i timmar eller att få en platta i händerna så fort man blir rastlös.

Jag vet att ungdom och nytänkande har seglat upp som något slags ideal framför erfarenhet och det som väl kan kallas visdom. I det här fallet bönfaller jag dock den unga vuxenvärlden att agera, göra om och göra bättre än vad vi gjorde då vi ännu inte visste konsekvenserna av vårt handlande! Recension av The anxious generation kommer så fort jag läst den. Lev väl!