05 dec

Är det verkligen saligare att ge än att ta?

Skrev just det här på Facebook, men tycker att det passar här i bloggen också. Det får helt enkelt bli dagens inlägg!

Min syrra undrade irriterat när ”önskelistor” blev ”kravlistor”. Detta var för över en månad sedan, men jag har inte kunnat släppa det riktigt. Hur förhåller vi oss till balans mellan att ge och ta för den yngre generationen? Jag älskar att ge julklappar, men jag vill ju inte vara någons ”gratispengar”, utan hitta något som jag tycker passar till den speciella personen. Jag vet att det är fantastiskt att få något man verkligen har önskat sig, men vet också att tacksamheten snabbt går över. Särskilt i juletider där en julklapp snabbt glöms bort medan papperet slits av nästa paket.

Jag har en idé och vill bolla den med er som eventuellt läser här. Skriv gärna hur ni tänker om detta. Hur gammal bör man vara för att förstå detta koncept och inte bli ”traumatiserad”? Säg ”Jag tänkte lägga 1000 kr på dina julklappar. Du har möjlighet att få allt själv, men då bestämmer jag vad jag vill ge dig och behöver ingen önskelista. Du kan också få X kronor (typ 700 kr) att själv köpa precis vad du vill ha. Vi tar sedan resten av pengarna upp till 1000 kr, jag plussar på 200 kr, du köper något annat som du vill ha för de pengarna som vi ger till någon som inte har föräldrar med guldbyxor. (Barn till familjer på Kvinnojourer eller liknande.)” Hade det över huvud taget funkat? På det sättet blir ens 1000 kr värda 1200 kr och man får öva på känslan ”det är saligare att giva än att taga”. Jag vill att julen ska vara drömmig och att sitta och ringa in önskeleksaker i leksakskatalogen var ju fantastiskt! Att det har gått därifrån till något slags ”öppna din plånbok och ge mig det här” känns sådär. Som sagt, jag bollar gärna dessa tankar! (Detta gäller alltså inte våra vuxna barn, de kan nog tala om hur vi har jobbat hårt på att lära dem tygla sina ha-begär, hahahaha!)

20 nov

Mitt emellan höst och advent, novent och svart månad.

Novent är det nyuppfunna ordet som är till för att ge folk chansen att tjuvstarta med julpyntet. ”Utan press, en tid bara för dig själv, vila, mys”, yada, yada… Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Det finns lika många krav även om tiden kallas novent. Det räcker inte med egenmys. Svenskarna har svalt den amerikanska Thanksgivinghelgens baksmälla Black Friday med hull och hår och givit den vingar. Inte bara en fredag, utan en svart vecka och till och med en svart månad. Det svarta visar sig i hålet i folkets plånböcker efter att de har köpt alla oerhörda fynd från affärsidkare från när och fjärran. 70% rabatt! 30% lägre priser på ALLT! Årets lägsta priser! Nåde den som inte har allas önskelistor klara innan svärtan lägger sig över det noventiga glittret. Den som missar får med all sannolikhet betala dubbelt så fort vi går in i december.

Ja, jag vet. Idag låter jag lite bitter. Det är jag nu inte, detta är verkligen en favorittid för mig. Jag tycker ändå att världen är lite uppochnervänd och tänker att jag väl har rätt att åberopa min position som den tant jag är när jag ser hur stressade mina medmänniskor springer genom livet.

13 nov

Att härbärgera all denna sorg, smärta och besvikelse.

Jag befinner mig just nu i en verklighet där lite för många personer jag älskar har det riktigt tufft på olika sätt. Eftersom jag gärna vill underlätta gäller det att hitta vägar som inte innebär att jag försöker ta över dessa personers svårigheter. Det funkar inte så. Livet blir inte bättre för någon annan för att jag försöker hjälpa till genom att må lika dåligt, ta på mig smärtan, bära deras kors. Jag gillar själv frågan ”Vad kan jag göra för dig?” även om jag vet att det många gånger är svårt att specificera något när man mår dåligt. Då får man göra vad man kan eller tror skulle funka. Laga mat. Ge en kram. Passa barn. Skriva ett brev. Hitta på något roligt. Ibland blir det då helt åt skogen fel, men jag tänker att det är långt bättre att försöka och misslyckas än att bara låta bli att göra något för att man inte är säker på vad som är önskvärt. Det är sällan folk bryter kontakten med någon för att de varit kärleksfullt hjälpsamma på fel sätt. (Undantag medmänniskor som tror att de vet bättre och går tvärtemot andras vilja, börjar uppfostra andras barn och liknande.) Jag känner behov av att sparka på något, men vet att det inte hjälper ett dugg. Lyssnar istället jättemycket på musik, stickar, lagar mat. Söker mig till vardaglighet och uppgifter som är repetitiva och meditativa. Vet att det blir bättre, vågar lita på att det blir så och får god hjälp av Trettio tacksamma dagar. Somligt löser sig kanske inte på det sätt man hade hoppats, men jag vet att det kommer bättre dagar.

26 okt

Funderingar från en förort i oktober 2023.

Långsamt stiger solen. Den hänger tungt, det finns inte längre någon lätthet i den stigande linjen. Varsamt skingrar ljuset den skumma gryningen, drar pendlare med stirrig blick ur deras telefoner, smått förvånade över att jorden inte har gått under än. Överst på Den Stora Tidningen varnar polisen barn och vuxna för att klä sig i Halloweenutstyrslar med fejkvapen. Skojkostymerna kan tydligen leda till tragiska händelser. En amerikansk reservist har dödat och skadat mängder av medmänniskor. ”Han har vårdats efter att ha hört röster.” Jaha. Vilka röster har styrt politikerna som tagit beslut som lett till det samhälle vi får hålla tillgodo med just nu? Vem ska vi ge skulden, vem ska vi klandra och vem är det mest synd om idag?

Tiggaren vid Maxi scrollar på sin smartphone, tar tacksamt emot en varm kopp kaffe och lägger sjalen tillrätta. Det snoriga barnet i rullvagn frågar varför tanten sitter på marken och mamman flackar med blicken och riktar uppmärksamheten åt något ”spännande”. I denna lilla scen ryms så många lager. Vi har kommit till den dag då kriget i Ukraina viktas mindre intressant än Ann Heberleins sexliv. Solen gömmer sig, men jag vet att den finns där bakom molnen. Än finns det godhet i livet och än har jag råd att köpa ljus och tändstickor.

24 okt

Livets efterrätt.

I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!

Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.

De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.

I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.

Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)

  • ekonomisk hjälp, kanske sparkonto eller liknande
  • presenter och julklappar
  • inget, barnets föräldrar är fullt ansvariga
  • extra kärlek och trygghet
  • dela med sig av kunskap, både teoretisk och praktisk
  • avlastning av olika slag till föräldrarna
  • barnvakt/hämta på förskola/skjuts
  • dela med sig av kunskap om den äldre generationen
  • skämma bort
  • slappare regler än hemma hos föräldrarna
  • långkok, kakor och bullar, familjerecept
  • traditioner
  • uppfostran då resten av vuxenvärlden har misslyckats
  • egentid, särskilt då det finns fler syskon i samma familj
  • omsorg
  • förståelse
  • vykort och brev
  • ett sammanhang

Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?

14 okt

Det nattsvarta släpper in ljus.

Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.

12 okt

Funderingar kring mörkret vi befinner oss i.

När livet känns segt är det ofta svårt för omvärlden att nå fram med tips på vad som hade kunnat hjälpa. ”Jaha, jag ska träna? Ska bara byta om så drar jag till gymmet sedan. Jo, du säger att det är viktigt att sova ordentligt och inte ta med telefonen till sängen? Det hade jag aldrig hört förut, men hädanefter ska jag följa denna uppmaning. Ah, äta ordentligt istället för att moffa chips? Jag tänkte inte på det. Jo men visst, goda rutiner är preciiis det jag saknade i livet, men nu tänker jag börja. Lite social samvaro? Får jag bara dra fram feststassen och hänga bjällror i öronen så hänger jag med på äventyr sedan.” Melankolin tar gärna mer plats ju mer uppmärksamhet den får och den trivs i sällskap med sig själv. I vårt samhälle där precis allt ska stämplas med diagnoser och katalogiseras med rätt namn tänker jag att det snarare blir sjukare än friskare.

Efter att ha läst Melankoliska rum är jag av den bestämda uppfattningen att detta är en bok som alla borde läsa för att förstå den mänskliga känslomässigheten och även acceptera en verklighet som varken är helt becksvart eller fluffrosa Instagramtillagd. (När jag tänker efter finns det stora konton som lever på mänskliga tillkortakommanden av diverse slag, men ändå.) Jag läste en text från nittiotalet. ”Vi lever i en mörk tid med så mycket ondska.” Ja, vi lever i en mörk tid, men tiden har varit mörk sedan jämt. Folk har haft ihjäl varandra, lidit av melankolins påverkan på kropp och knopp, utnyttjat varandra eller andra, svultit, krigat, ljugit, förstört, drabbats av pest och andra sjukdomar. Mörker. Elände. Hemskheter. Hopplöshet. Här kommer ett urval.

2014
Tidig medeltid
2015
2021
Början av nittonhundratalet
Andra världskriget
Kommunismens nittonhundratal
2023
400-talet
1200-talet

Till syvende och sist är människor sig själva närmast. Överlevnadsinstinkterna finns inpräntade i varenda cell och detta tar sig olika uttryck beroende på vem man är och vilka omständigheter man befinner sig i. Med dessa fakta kan man lägga sig platt och ge upp, eller så kan man gå ut och njuta av den magnifika höstlönnen, skicka ett tacksamt meddelande till någon man inte träffat på länge eller sätta tänderna i ett riktigt gott äpple. Nej, jag kan inte förstå all den ondska vi är omgivna av 2023 och tycker väl att folk borde ha lärt sig ett och annat med all information som idag finns tillgänglig för alla, men nej. Verkligheten ser inte ut som på ett teoretiskt dokument. Jag har själv gjort saker som sårat andra djupt, har sett kollegor i ett ”antimobbingteam” mobba en vuxen kollega, har sett högt uppsatta politiker och religiösa ledare predika ett och själva göra något helt annat… Människor kommer med fel och brister och ibland fattas beslut som leder till så mycket elände att det nästan inte går att greppa. Idag väljer jag dock att acceptera att vi lever i en mörk tid och att jag inte klarar av att gräva ner mig i detta mörker. Det finns så mycket ljus, så mycket spännande att utforska och så många uppfinningar att uppfinna! Det i de medmänskliga mötena jag ser ljuset och idag hittar jag mitt hopp i dessa.

03 okt

Fasor och elände.

Igår satt jag i bilen och lyssnade på P1. Jag insåg att det var jättelänge sedan jag lyssnade på en vanlig nyhetssändning, men blev snart varse om varför jag en gång medvetet slutade. Nyhetsutsändningen handlade bl a om ”vägglushelvetet i Paris” och jag tänkte att hela världen numera befinner sig i ett mentalt vägglusutbrott, inte konstigt att folk mår dåligt. Eländet i världen syntes mig vid punkten då jag medvetet slutade lyssna på nyheter allt för stort, jag pallade inte längre trycket! Hela omvärlden och mina medmänniskor kändes besudlade, som att ondska stod att finna runt varje buske. Samtidigt kände jag mig många gånger lurad av journalisterna. Nej, jag var inte på någon bra plats i livet själv och inser att min ilska riktades åt delvis fel håll, men samtidigt ser jag fortfarande att känslorna hade validitet.

Som uppvuxen på 70- och 80-talen var jag precis som ”alla andra” omhuldad av Rapport, Aktuellt och nutidsorientering. Jag brukar hävda att en av mina superkrafter är att jag kan lite om väldigt många saker, både teoretiskt och praktiskt. Så blev det med all sannolikhet pga ett brinnande läsintresse, föräldrar med väldigt olika typer av kunskaper, att jag var en sådan som faktiskt passade in i det klassiska skolsystemet som det såg ut då, många kontaktytor med yttervärlden, många egna intressen och, faktiskt, nyhetssändningarna med tillhörande nutidsorientering.

Samtidigt som jag inte gillar nyheter på samma sätt längre tycker jag ändå att det är mitt ansvar att ha koll på vad som händer i omvärlden, både nära och längre bort. När jag upptäckte Kvartal och konceptet med en veckopanel av diskussionsledare och tre gäster med bakgrund i väldigt olika politiska läger började nyheter kännas mer hanterbara igen. Jag upplevde att diskussionerna inte var sådär polariserade och hopplösa som den ”vanliga” nyhetsrapporteringen var. Jag uppskattade verkligen att höra olika perspektiv på samma problematik och tog in deras veckopanelsdiskussioner och djupgående fredagsintervjuer med olika typer av fokus med stort intresse. Jag lyssnar fortfarande på Kvartal varje vecka och gillar att läsa deras artiklar, betalar t o m för det. Kanske behövde jag P1-nyhetsrapporteringen för att påminnas om hur bra Kvartals koncept funkar för mig och hur dåligt en klassisk nyhetsrapportering matchar min personlighet. Hur och varifrån tar du in vad som händer i närområdet och i omvärlden?

29 sep

Påträngande habegär.

Vill ha. Vill ha och ha och ha och ha. Sitter och läser ett inlägg som egentligen inte är säljande, men jag känner det. Känner hur jag trots att jag redan har alldeles för mycket av både det ena och det andra BEHÖVER ännu mer. Dricker orden, tar in dem, processar bilder, känner, känner, känner. Trycker mig vidare till nästa. Vill ha den också. Och den bredvid. Tar tag i känslan och talar om för mig själv att detta är precis den känsla som avsändaren är ute efter. Mer komplicerad än så är varken jag eller någon annan.

Jag vill hitta tillbaka till längtan, förväntan och lyckan av att ha sparat ihop till något, fira ett uppnått mål, ge mig själv en uppmuntrande gest av tacksamhet. Att hela tiden pumpas med intryck som ska framkalla habegär tar ut sin rätt. Jag känner till metoderna och vet hur den krassa verkligheten ser ut. Den omättliga och omedelbara tillfredsställelsen ger bara korta pauser i begäret, blir det matat kommer det strax tillbaka med samma kraft och med samma intensitet. Forskningen visar att förmågan att styra över dessa känslor är en av de bevisat stora skillnaderna mellan någon som blir kriminell och någon som inte blir det. Det är djävulusiska krafter vi har att göra med och de utnyttjas överallt i samhället.

Stoppknappen finns här, i mig själv. Jag erkänner känslan, men tar också befälet över vad som händer sedan. Jag står över marknadsföringens förföriska lockelse, oavsett om den presenteras i Elsa Billgrens vackra hem, i en Feminaartikel eller John Taylor och Pernilla Månsson-Colts härliga podd Trädgården. Tack för allt jag har och tack för förmågan att känna, hantera och styra mig själv. Tack för chansen att hela tiden fortsätta utvecklas. Två steg fram, ett tillbaka. Så tar vi oss fram här i livet.

Denna text skrev jag igår. Den var med mig hela dagen och fyllde mig faktiskt med något helt annat än de frustrerande tankar som fick igång skrivandet. I tankeprocessen bytte jag ha mot ge, lämnade ett jättelass på Pingstkyrkans Second Hand (från oss själva, äldsta dottern och svärföräldrarna) och köpte med mig ett annat lite mindre där allt utom ett härligt armband med halvädelstenar för 19 kronor var till någon annan.

27 sep

Dimman hänger vit över taken.

Jag tänker på min hjärna och hur pass (icke-)alert den egentligen är numera. Viss hjärndimma ska tydligen vara naturlig när man är på väg in i klimakteriet, det är något jag försöker omfamna för att kunna vara snällare mot mig själv. Det hade varit härligt att känna synapserna jobba hårt mer än att känna dimman rulla in, men vad ska man göra? Tidens gång är verkligen inte alltid ljuvlig, så det gäller att fånga det som är bra och låta det andra ta mindre plats. Jag försöker lära mig nya saker, har börjat läsa böcker igen istället för att lyssna, letar efter ny musik med nya tongångar, tar mig tid att göra saker som inte alltid är så bekväma… Ska dimman bli en permanent installation i min hjärna, eller är det bara lite höstdimma som försvinner då de fysiska förutsättningarna blir annorlunda? Att vara människa är ju alldeles fantastiskt, jag fascineras varje dag över olika spännande funktioner som den fysiska kroppen har och hur hjärnan arbetar med information som tas in med alla sinnen. Jag brukar säga att man har två vägar att ta sig in i den andra hälften av livet – den i bitterhet och ånger eller den i mognad och vishet. Vem vill vara bitter och ångerfull? Inte jag i alla fall. Trots allt finns det något vackert och mjukt över dimman, om inte annat kan jag passa på att njuta av utsikten när jag nu befinner mig här!