31 dec

Gott Nytt År.

I slutet på ett gammalt, nära början på ett nytt
Med frågor utan svar och uppmaningar jag lytt
Om hela handen som blev given varit givande och bra
Eller om vissa kort var’t sådana jag inte ville ha
Visst sken solen extra soligt, visst var molnen extra grå
Vissa dagar sparar jag som smultron på ett strå
Jag säger tack, good bye, auf wiedersehen, ser upp och säger hej
Och hoppas att jag valt en väg som faktiskt är för mej

20 dec

Winter Story.

Lights in windows, fear in hearts
Overflowing shopping carts
Lost souls searching, never finding
Narrow pathways, ever winding
Reaching out for those who suffer
Always stronger, bolder, tougher
Less to carry, more to share
Life is good to those who dare
Letting go of heavy loads
Sand and salt on icy roads
Falling once and then again
Tears are falling down as rain

Still waiting for peace

Fyra år gammal text, men idag känns den mer aktuell än någonsin. Jag saknar att skriva, att låta mig ge uttryck för mina känslor.

27 nov

Ljuvliga morgonljus!

Min söta svägerska tog mig med ut på en morgonljusfotosafari i morse. Vilket fint sätt att starta dagen! Vi bor i ett paradis på många vis. Jag älskar Sturkö och särskilt Uttorp som numera är mitt HEMMA. Kanske du förstår då du får uppleva det genom mina ögon?

04 nov

Vi har en ny gren!

I Orem hade vi en fantastisk gren som skiftade karaktär efter säsong med hjälp av olika dekorationer. Vid flytten lämnades den hos en vän. Jag och några familjemedlemmar har aktivt letat efter något liknande under lång tid då jag inte riktigt kunnat släppa den. Nu har jag äntligen hittat en och ingenjören har monterat den i köket. Den här grenen är nättare och passar mycket bättre till husets dimensioner och jag hoppas att den kan bli till lika stor glädje som vår Oremgren var.

Ps: Halloween är över, men de här spökena blev mina favoritdekorationer och jag tycker de är så söta!

27 sep

Höstkrans.

Någon har sagt att det är mest troligt att man håller sin födelsedagsårstid högst. Det är möjligt att det inte alls är så, men för just mig stämmer det utmärkt. När alla andra börjar sörja färre soltimmar, sätter likhetstecken mellan höst och ett evigt mörker och nämner hur jobbigt det är att vänta in sin S.A.D. (Seasonal Affective Disorder, depression som för många börjar på hösten och sträcker sig över de mörka månaderna), tja, då njuter jag för fullt. Jag älskar färgerna, stormarna, regnet som piskar mot fönstren och luften som blir mycket lättare att andas. Finns det något bättre sätt att fira denna vackra årstid än att göra en höstkrans? (Det ska väl ändå märkas att jag numera står med ena benet i de amerikanska pysseltraditionerna?)

Yngsta dottern hade plockat ett helt gäng kastanjer och hela gräsmattan är full av tallkottar. Då jag var ute och gick kompletterade jag med ekollon som låg och väntade på mig i bussfickan på promenaden hem från Bredavik. Efter varmluftsugn i 100°C (två timmar för kastanjerna, knappt en timme för kottarna och ekollonen) var det dags att börja monteringen på halmkransen från Blomsterlandet.

Som du kanske ser här försökte jag sprejmåla kransen lite mörkare då jag tänkte att kransen kanske skulle lysa igenom lite här och där, men det gick ”sådär” med den vattenbaserade färgen jag använde. Kanske bättre med grådaskig bakgrund än gyllengul? Äh, jag vet inte. Jag tycker resultatet blev rätt fint i alla fall. Varmlimspistolen fick jobba hårt! Jag hade glömt hur irriterande det kan kännas med tunna limsträngar överallt, som spindeltrådar, men efter ett tag fick jag in något slags system som funkade bra.

Nu ska det bara till ett sätt att hålla kransen uppe på ytterdörrens insida, så jag tänkte anlita husingenjören då han kommer hem ikväll. Hoppas att även du kan njuta av hösten!

19 aug

Klaus Leidorf, från luften.

Jag har älskat att fotografera ända sedan jag gick en FA-fotokurs (Fria Aktiviteter) i högstadiet. Då hängde jag aldrig med då det gällde slutartid och bländarinställningar, men skolan tände åtminstone glöden till mitt fotointresse.

Efter åratal av fotograferande av barn och allt annat i mitt liv, timmar framför Photoshop på datorn och alla sidor i barnens fotoalbum har jag landat i att jag inte jämt behöver älska att fota. När det gäller dokumentation duger telefonkameran bra, men när lusten faller på är det roligt att experimentera med min Canon. Härom dagen var vi på Deutsches Museum och såg en fotoutställning av Klaus Leidorf. Alla foton är tagna från luften och är så fantastiskt vackra! Se själv:

Den sista bilden är ett collage av många fotografier. Alla foton tagna av Klaus Leidorf.

Jag blev verkligen inspirerad och lovade mig själv att tänka ett steg till när jag jobbar med kameran den närmaste tiden. Det har redan lett till åtminstone några lite roligare stunder med min kamerakompis och jag hoppas på många fler!

16 apr

När bokstav läggs till bokstav.

”Skriver du fortfarande?”

Nej. Eller jo, i huvudet. Hela tiden. I verkligheten inte så mycket som jag hade velat. Men idag är det måndag och du vet väl att dessa dagar är magiska på många sätt och vis. Efter en hel helg i sjuksäng vaknade jag till en extra vacker soluppgång och kunde tänka en tanke klar innan den trillade i golvet, så nu kör vi!

Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna skriva som jag skrev förut, då när jag älskade att trolla med ord och lät dem rulla fram ur mitt innersta… Kärleken till orden kommer från farfars farfar Håkan Håkansson, morfar Karl Forsman och därigenom mina föräldrar.

Utdrag ur farfars farfar Håkans friarbrev till sin blivande fru Kerstin. Håkan hade ingen särskild skolning och var vid detta brevs tillkommelse nitton år gammal:

”För ty. Kärleken är en plåga för en, en lycka för två och strid och fiendskap för tre. Det är en Trollkraft som drager twå warelser till hwarandra, förenar dem genom en ljuf sympati, och gör deras förening till en lycka, men deras skilsmässa till en olycka.”

Denna insikt var inte dålig för en nittonåring och fint kunde han också uttrycka sig! Jag älskar att följa spåren som leder fram till hur jag blev den jag blev. Släktforskning är fantastiskt intressant! Har du några spännande släkthistorier att förtälja?

21 mar

Fastfrusen.

Mitt i smeten, nära till allt
Fast solen skiner känns allt bara kallt
Jag sitter fast, kan ingenting göra
Mitt kaos i sinnet kan ingen ens höra
Ingen kräver att jag ska prestera
Jag har all tid i världen att noggrant reflektera
Drömmar och planer och sommar’n som var kort
Livet blir minnen som långsamt bleknar bort