28 jun

Av jord är du kommen.

Idag vaknade jag sent till ljudet av regn. Regn?! Väderappen hade lovat ljuva droppar senare i veckan, men att vi får regn som inte har annonserats händer otroligt sällan. Det är bara att tacka och ta emot! Tänk, de senaste veckorna har jag tänkt ”nu förstår jag verkligen Mamma/Far” vid flertalet tillfällen. Regnet är en välsignelse om man har en trädgård eller odlar, särskilt om det kommer innan hö ska torka och efter att det har tagits in. Jag ägnar så mycket tid åt att hålla liv i plantor, torka är ett elände. Å andra sidan tycker jag ju att det är så värt det.

Igår plockade vi upp ett stånd potatis fast knölarna inte har hunnit bli så stora än. Alltså. Smaken. Lite smör och så flingsalt på det och så det där mjuka, lena och söta. Så gott! Jag fick bara i sju kilo sättpotatis i år och av dem är tre kilo olika delikatessorter. Vet inte om de blir särskilt stora. Igår åt vi min favorit Amandine, varmt rekommenderad.

Sent omsider blev det också dags för årets första portion ”jordgubbar och smultron med lättvispad grädde”. Det går inte att jämföra smaken på egna och köpta jordgubbar, det är något med att köpebär vattnas så mycket så smaken vattnas ur. Maken insisterar alltid på att vi skivar jordgubbarna och jag får nog tillstå att detta ger en extra skjuts till smaken. Det blir saftigt och gott! Jag undrar om smulbär är så gott som det låter – smultronsmaken i ett mycket större bär? Vet du?

Till kvällsmat mixade maken ihop en banan- och chokladshake som serverades med gräddresterna från jordgubbarna. Jag säger alltid att jag inte är någon chokladmänniska, men gillar faktiskt all choklad utom allt för stark chokladsmak på glass.

Men alltså, så här ser det ut i väderappen. Jag hoppas att den är med sanningen överensstämmande, för det här är goda nyheter. Håller tummarna och tycker bara lite synd om alla semesterfirare här på ön. Hoppas de har ett härligt husvagnstak att ligga under! Finns det något härligare än att semesterläsa med ett sommarregn som ljudkuliss? (Kognitiv dissonans är närvarande i livets alla stunder. Det som passar en själv är det som är bäst, inte sant?)

11 maj

Myrstackar och trasiga bilar.

Igår morse var det dags att få i palsternacksfröer i jorden. De hade legat i vatten över natten och jag såg inte fram emot det eftersom det är ett fasligt meck att få isär dem och få tillräckligt få på varje planteringsställe. Maken undrade om jag inte kunde göra egna såband, och visst kan man det. Det är bara att klippa lagom remsor av toapapper på hälften (på längden), dutta lite vetemjölslim på lagom avstånd och med sked och fingrar fösa ner 2-3 fröer på varje limklutt. När man är klar är det bara att vika över papper på längden för att fästa fröerna mellan papperslagren, och precis det gjorde jag därför. 360 cm toapapperssåband. Håller tummarna för att det funkar!

Här ligger allt redo för en eftermiddag i trädgårdslandet. Efter att ha gått från bara ett fåtal lådor har vi nu 16 stycken med jord som jag tror är ganska färdig överallt. Vi har ju jordförbättrat med hjälp av täckodling (gräsklipp), fermenterad häck som först hade körts genom kompostkvarnen, gammalt gödselströ från ladan och lite annat smått och gott. Jag märker att det är stor skillnad på jordkvaliteten i de olika lådorna, men vid det här laget kan jag inte längre utvärdera exakt vilken kombination som är den bästa. Tyvärr har myrorna börjat bygga bo i två av lådorna och det är ingen hit. Nej, jag får se hur jag kan avleda dem.

I de här krukorna har jag nu satt vinterkyndel, vinruta, anisisop, oregano, kryddtimjan och malört. De ska få växa till sig i de här krukorna för att sedan planteras ut i kryddhjulet till hösten. Jag hade gärna haft hjulet klart från början, men lite av charmen är ju definitivt att se vad man kan driva fram själv, eller om man kan ta avläggor, rotskott eller annat från andras odlingar. Jag älskar det här kryddhjulet! Det gör mig så glad. Jag är även mycket nöjd med allt krånglet runt att lägga sopsäcksplast under själva stenarna för att stoppa rotogräs växa upp mellan och runt stenarna.

Min syster skickar vackra bilder på prunkande blomster från Skottland. Visst har allt kommit igång här också, men just i trädgården prunkar bara Lilla Amsterdam, zinkbaljan med penséer och nog är krukorna med olika slags mynta på gång! Annars är det mest de här glada solarna som tar plats. Jag har ett hatkärleksförhållande till maskrosor, men kan man bli annat än glad av en promenad på mjukt gräs med maskroshobbar?

Jag var faktiskt helt slut i både kropp och knopp efter så många timmar i trädgården, men var så sugen på rabarberpaj och svängde därför ihop en smulpaj till kvällsfika. Rabarberplantorna har bara precis kommit igång, så jag fick fylla på med ett syrligt äpple för att få tillräckligt med frukt (själv tycker jag att smulet är supergott, men bara i kombination med det mjuka och sötsyrliga, ja, och så vaniljsås så klart). Alltså, detta var så gott. Även vår tonåring var imponerad. Hon kom hem sent (se nedan) och var lite sugen på något. M hade aldrig smakat rabarberpaj förut, men det blev omedelbar kärlek. Så pass att hon åt upp resten av pajen. Haha, maken hade säkert planerat för rabarberpajsfrukost, men nu får han nöja sig med vaniljsåsen.

21.45 stod jag i duschen och tonåringen ringde för att berätta att hon hade missat anslutningsbussen. Jag duschade klart och körde sedan upp till E22:an (hon fick ta nästa buss till den hållplatsen). Batterilampan på bilen började lysa och sedan började hela bilen långsamt koppla ner. Instrumentpanelen bleknade, helljuset slutade funka, vindrutetorkarna gick långsammare och långsammare… Några kilometer hemifrån fanns det ingen kräm kvar alls och jag placerade in oss i vägkanten med varningsblinkers så gott jag kunde. Jag var redan klädd i pyjamas då jag åkte iväg och maken mötte upp i liknande outfit. Kian kom åter till räddning! Det blev till att bogsera den ledsna Golfen, men vi andra var inte lika ledsna över detta äventyr. Tycker det var lite snällt ändå att han inte lade av på väg in till stan, vid något bråttomtillfälle eller liknande. Hoppas att det inte är något stort fel bara. Och så var det med den dagen.

02 maj

Välkommen maj!

Vad tycker du om de olika månaderna? De flesta jag känner verkar ha starka generella känslor för olika årstider och månader. Nog verkar det som att de flesta svenskar då har en särskilt stor plats i hjärtat för just maj månad? Det gäller kanske inte pollenallergiker, det verkar vara ett rent elände att gå omkring i en trött dimma med ständigt rinnande näsa och kliande ögon. Annars är det svårt att inte charmas av lövverken som spricker ut i en färgskala från limegrönt via ärggrönt till riktigt mossgröna nyanser. När vi åkte hem i lördags var det som att naturen vaknade upp inför våra ögon ju längre söderut vi kom. Ah! Verkligen livgivande.

Igår morse skrev jag att Lilla Amsterdam precis hade börjat visa färg och bara på det dygn som gått sedan dess har det hänt mycket. Igår kväll gick jag ut i landet och plockade med mig årets första tulpanbukett. Jag satte över tvåhundra lökar i höstas och har gett mig själv fritt fram att plocka precis hur många tulpaner som helst under den här blommande tiden. Nu när det väl börjar bli dags känner jag hur svårt det är att kapa dem. Jag övade på tre stycken som såg lite småskabbiga ut och de fick följa med in och är såklart ändå fina. De här ”hemodlade” blommorna visar helt andra egenskaper än ICA-buketterna. För det första är blommorna ofta mycket större, de slår ut och får en helt annan form lite mer liknande anemoner och pioner i vissa fall (papegojversionerna t ex) och dessutom kan de stå i vaser mycket länge om man bara ser till att byta ut vattnet varje dag och kanske lägga ett nytt snitt på stjälken då och då. För två år sedan köpte jag lyxlökar på utförsäljning sent på säsongen. I höstas köpte jag ”vanligare” versioner. Det är verkligen stor skillnad på kvaliteten, men jag inbillar mig att det beror på vad som hänt i jorden mer än något annat. Jag hade t ex inte så mycket benmjöl hemma förra året, så bara hälften av lökarna fick sällskap av detta livgivande pulver i sin planteringsgrop, och de fick inte så mycket som jag hade velat. Däremot tycker jag verkligen om att ha alla färger representerade i det där lilla tulpanlandet, något som är möjligt om man inte väntar tills bara de minst populära lökarna är kvar.

Maken passade på att elda upp vår lilla hög igår eftermiddag. Vi har det så torrt i markerna (precis som vanligt här på ön i kustbandet), men med en ”eldningsbricka” av betongplattor under och bara svag vind gick det bra. Som du ser har gräset blivit riktigt grönt och frodigt och i eftermiddag drar klippningssäsongen igång. Vissa grannar började klippa för flera veckor sedan. Stressas du av folk som är ”på hugget”? Det är det som gjort att jag t ex inte besöker odlingsforum längre. Jag försöker ta saker och ting i min egen takt, läser tidigare odlardagböcker och fina böcker av duktiga naturkännare och känner att det ger mig mycket mer glädje och mindre oro. Det blir som det blir, liksom. Jag oroas över att våren varit så kall och att det är så torrt, men vet också att saker och ting löser sig. Idag blir det jordärtskockor och palsternackor som ska bli till en delikat middag, olika grödor växer olika bra olika år. Idag har jag blockat dagen från samtal och jag har en lista på allt som ska göras som känns en kilometer lång. Det är den naturligtvis inte, men det är nu det händer. Mängder av grejer ska ner i jorden, det ska vattnas, dokumenteras så jag inte förlorar kollen, kanske ska en del grejer flyttas. Det ordnar sig dock, det gör det alltid. Och jag är pepp! Har laddat med ett helt gäng spännande P1-program som Familjehemligheten och Kropp och själ som jag inte hunnit lyssna på. Solen skiner, det är maj och jag känner livet i mig. Hoppas du gör detsamma.

19 feb

Nya familjemedlemmar.

För ett tag sedan hörde våra vänner av sig för att höra om inte vi ville ta över deras myskankor. De har satsat stort på värphöns under vintern och då det är lite krångligare än vanligt pga fågelinfluensa-restriktioner (japp, det finns andra sjukdomar också) blev det övermäktigt att sköta också ankornas behov. Det tog emot lite, vi har inte haft höns pga att friheten inskränks och man måste se till att alltid ha någon som sköter dem. Nu tänkte dock jag att eftersom trädgårdslandet ändå kräver full uppmärksamhet under årets varmare månader så är det bra att låta dem flytta in nu. När de är etablerade och känner sig hemma här tänker jag att det blir lättare för ex grannar att hjälpa till om vi båda är bortresta några dagar. I värsta fall får de hitta nytt hem hos andra som är trötta på sina mördarsniglar (myskankor har tydligen en lite fransk smak).

Våra nya familjemedlemmar har fått namnen Draken (ankhanar kallas drakar), Mama, Majkel, Lusse och Pim. Majkel, Lusse och Pim är ungankor. Tydligen är Mama bra på att ligga på ägg. Vi får väl se om hon vill ge oss några. Min mun stack då jag åt kokta ankägg i Orem, men det går ju bra att använda dem i matlagning. Å andra sidan är kanske ankor inte lika lättvärpande som hönor. Vi får se. Du kommer hur som helst med all sannolikhet att få möta ankisarna här i bloggen framöver.

Edit: När jag sett efter ordentligt blev det vissa namnändringar. Majk heter brorsan och Lucia och Pim heter syrrorna. Det betyder att vi antagligen måste slakta ungdraken (Majk) eller sälja av honom såklart.

24 jan

Ägg och fjäderfän.

Våra go’a vänner kom förbi med ett flak ägg igår som en liten uppiggade. Jag ser fram emot att få sätta tänderna i ett perfekt kokt Fridhem Farm-ägg så fort jag fått tillbaka smaken. Jag känner mig genomförkyld och är helt täppt i näsan. Vet inte om det precis är så Covid-smakbortfallet brukar ske, men så är det för mig i alla fall. Det är så himla trist att äta när man inte känner en enda gnutta smak. Nada. Efter två dagar med detta specifika problem är jag redan bekymrad över hur länge det kommer att hålla i sig. Min svärson hade Covid i somras och han har fortfarande problem med ägg, eller egentligen allt som luktar svavel.

Titta så fina stämplar Robban och Sigrid fått! Eller snarare utvecklat. De är duktiga på sin lilla gård. Höns och lamm och grönsaker och hund och ungar och… Vi ska ta över deras myskankor. De ska bo nere i trädgårdslandet är det tänkt. Är det så det börjar? Egentligen vill jag inte ha några djur. Man blir så uppbunden. Alltså, det finns flera djur jag skulle kunna tänka mig, men djur kräver omsorg 24/7 och husdjur gör att det blir svårt att ge sig iväg annat än över dagen. Vi har dock fina grannar och jag tror säkert att de på båda sidor om oss skulle kunna tänka sig att hjälpa till. Japp.

28 sep

Flashbacks till Orem…

Hm, har vi inte en urkärnare någonstans? Eller förresten, vart tog vår äppelmanick vägen? Den har jag inte sett sedan… vi packade upp här i köket? Jaha, ja. Tydligen kan man ha en grej i ett litet kök utan att lägga märke till den på nästan fem år. Är inte det en anledning att fundera på vilka grejer man har i sina skåp och lådor så säg?

Igår hade jag en massiv arbetsdag. Jag hade mitt första samtal vid tio och var ute ur arbetsrummet efter sista samtalet närmare 21.30. På eftermiddagen hade jag en lite längre rast och passade då på att skiva päron och lägga i torken. Jag fixade också ett par liter päronmust till, så nu har vi tre lådor i frysen fulla av gottigheter. Snålröra, svamp av olika slag, dill och persilja, päronmust, björnbär, spenat, kirskål och en del annat. Nu gäller det att använda allt så det inte bara blir liggande tills någon inte riktigt stänger frysen nästa gång, hehe. Jag har ett komplicerat förhållande till ”lyxiga” matvaror. Vill inte slösa. Men vad nytta gör något som ligger och får fryssmak och får skador av frysskadekaraktär? Ingen alls, faktiskt. Visst kan vi skaffa en frysbox som så många gör, men jag tror inte att det är rätt svar för oss. Vi vill ju gärna köpa ett lamm förstås och då är frågan om vi får in det som det ser ut nu. (Ett lamm fyller ungefär en av våra stora lådor plus lite till om man packar riktigt väl och har en hel del färs.)

Det visar sig att det finns en anledning till att torken var så billig. Den har ett konstruktionsfel och klarar inte fem lager päron pga vikten. Ingenjören hade visst en lösning. Vi gillar ju verkligen att ha en tork igen och med all sannolikhet kommer ett annat exemplar att ha samma brist. Vi får väl se om hans idé funkar! Det kan vara värt det. Idag vill jag testa att torka persilja. Jag har en hel del i frysen, men tycker att det skulle vara kul.

22 sep

Vem orkar ens se mer svamp och dahlior?

Idag åker jag till Malmö. Det är dags att fortbilda mig, den här gången gällande PTSD (post-traumatic stress disorder). Jag har följt Jeanette Niehof (ViduNova) under en tid och är mycket intresserad av hennes erfarenheter och hur hon tar sig an traumatiserande händelser. Att jag dessutom får hänga med lillasyster, svåger och fin vän blir en trevlig bonus.

Jag tror att vi har plockat klart svamp för i år. Fin skörd! Blek taggsvamp förvälldes och ligger i frysen, trattisarna fick sig en omgång i en riktigt effektiv, kul och billig tork som inhandlades på Jula för en (alltför?) billig peng. (Tack för tipset, brorsan!)

Tänk ändå så fint att vi kan njuta av höstens fröjder också under den mörka, kalla vintern! Ser fram emot mustiga grytor med mycket morötter, lök och svamp.

Fascinerande grej och mycket användbar! Ska se om vi kan torka lite päron också. Bredavikspäronen är så goda och det känns dumt att låta dem förfaras. Torkade äppelskivor från Utah från 2015 åts så sent som i våras och de smakade hur gott som helst.

Slutligen en titt på de vackra skönheterna som glatt oss så i trädgården i år! Det har verkligen varit gynnsamt för dahliorna och jag hoppas kunna dela på många knölar och dela ut lite bland släkt och vänner. Tittade lite extra på grannarnas dahliaslänt i Bredavik igår. Den är helt fantastisk, mängder av färger och mycket lummig. Grannarna är duktiga på att sköta sin trädgård med allt från gallring till vattning och ett bra exempel på att om man vill ha något riktigt fint så kostar det. I odlarsammanhang går det inte att komma runt sol, näring och vatten! Jag hoppas kunna sätta fler av dahliorna på friland nästa år. De krukodlade blir helt enkelt inte lika rikblommande och angrips mycket lättare av ohyra. Ja, men då så. Dags att dra söderut. Ha det fint!

16 sep

Slutet på en produktiv period.

Jag sitter här i mörkret i arbetsrummet medan regnet slår mot rutorna och doften av torkande chili når näsan. Klimakteriet bjuder på en och annan inte alltid så behaglig överraskning för den som inte är om sig och kring sig. Minskat sömnbehov, eller åtminstone svårigheter att sova, är en av dem. Med tanke på flera olika omständigheter vill jag inte ta något östrogentillskott, men har sedan några dagar ätit Femarelle Recharge som innehåller fytoöstrogen. Vi får väl se om det gör någon skillnad.

Det är inte bara jag som nått slutet på min fertila period, utan också mina vänner i trädgården. Jag hoppas att jag har många produktiva år framför mig och ser med tillförsikt an på livets höst och vinter. Rent hälsomässigt har jag sett till att förbereda mig och jag har också förberett i trädgården. Då jag såg att det skulle komma 35 mm regn på ett dygn passade jag på att skörda pumpor, plocka av nästan alla de sista tomaterna, plockade blommor till flera vackra buketter och dessutom hade både en hel del paprikor och chilifrukter rodnat klart. Paprika går bra att förvara i kylskåpet, men i år lägger jag inte så mycket chili där. Jag har istället använt en del i snålröran, gjort färsk chilisås och torkat en hel del. Chilisalt låter smarrigt, så det ska jag nog göra. Sedan jag upptäckte Cholula hot sauce för flera år sedan har mina smaklökar börjat uppskatta betydligt mer hetta i maten. Pumporna får stå på parad ett tag, men flera av dem ska få flytta hem till andra.

Igår mötte vi några av makens ”nätbekanta” i Bredavik och bakade pizza. Mannen föreläste på en av makens Frihetsfester för ett gäng år sedan. Han och hans fru har levt ett spännande nomadliv över hela världen i flera år. Då äldsta barnet var 1,5 år (hon är tre år nu) bestämde de sig för att skaffa en hemmabas och hamnade då i Prag precis innan Corona tog över världen. Det var så roligt att höra ett lite yngre par berätta om sina livsval och erfarenheter. De vill gärna hemskola sina barn, eller åtminstone ge utrymme för att verkligen hitta rätt plats för dem, och då är Sverige inte rätt plats att bo på. Kvinnan berättade om hur hon som barn var ”jättejobbig”, men så fort hon lärde sig läsa hittade hon lugnet i böckerna. (Min kusins son utreddes för ADHD, men psykologen kom fram till att hon rekommenderade att familjen bytte förskola då han var gravt understimulerad och mycket intelligent – jag gissar att situationen kanske var likartad för kvinnan jag berättade om.)

Det här med ”nätbekanta” och hur vi sedan introduktionen av internet har börjat forma nya typer av sociala strukturer är så intressant. Jag har flera vänner som jag först lärde känna online i scrapbookingvärlden, men de känns inte mindre ”riktiga” än vänner som kommer från skola och arbetsliv. Maken har hittat många likasinnade på det här sättet och jag vet att samma gäller både flera släktingar och vänner. Jorden är ett litet rum, som hon sjunger, Eva Dahlgren.

Jag blir alltid lika förvånad över hur den här låten påverkar mig! Den är så otroligt fin på alla sätt och vis.

Vilket överflöd av gåvor! För varje år som går lär vi oss bättre vad de olika växterna behöver och blir rikligen välsignade då de svarar på allt gullande. Näring, vatten, att slippa konkurrens och ljus – svårare än så är det inte! Planttanten i mig har blommat ut i år. Nu ska jag försöka rensa upp i bäddarna och förbereda för vintern. Vissa grödor ska få stå kvar i jorden, medan andra ska förvaras i stenkällaren. Ska jag försöka utvärdera om det är värt all tid och energi jag lägger ner på odlingen så blir svaret ett rungande JA.

Jag har femton pelargoner som lever. De flesta frodas, men stackaren längst ner och längst fram trillade ner på gruset då vi var i Stockholm och hann få sig en omgång innan jag kom hem och räddade den. Nu hoppas jag att de alla kommer att överleva vintern i Bredavik. De har inte flyttats dit än, jag hoppas kunna njuta här hemma ett tag till. Vad gör du med dina pelargoner för att få dem att må så bra som möjligt?

06 sep

Stolt fjällskivling.

Den förvällda Karl Johan-svampen tar upp en hel, stor låda i frysen. Alltså, återigen. 7,6 kg är ju galet! Jag protesterar dock inte, utan ser fram emot att både äta och bjuda på smarriga maträtter framöver. Det rekommenderas att man bara fryser förvälld svamp i upp till ett halvår, men det går utmärkt att spara den fram till nästa svampsäsong.

I år testar jag något nytt. Stolt fjällskivling funkar bäst i torkad form då den blir så väldigt slemmig då man förväller den. På en svamptorkarsida (alltså, det finns information att hämta i sajberrymden om snart sagt varje tänkt tanke som passerar en människas huvud) tipsar någon om att använda perforerade brödplåtar och torka i lite öppen varmluftsugn, fläkt utan värme. Några perforerade plåtar har jag inte, men min bokstavstolkning av allt till trots vågade jag mig på att använda helt vanliga plåtar med bakplåtspapper. Det har stått såhär under natten och det har definitivt hänt grejer. Hattarna klyftade jag ganska tunt och de ska i torrt tillstånd förvaras mörkt i glasburkar (torkad svamp luktar väldigt mycket). Fötterna skivade jag tunt, tunt och de ska mixas till pulver då de är torra. Pulvret är en fantastisk smaksättare i såser och grytor och förvaras också i glasburk. Torkad svamp håller väldigt länge om man behandlar och förvarar den rätt. Ligger den i plastburkar eller plastpåsar kommer allt i skåpet att riskera ta smak, så det rekommenderas inte.

När det gäller färsk stolt fjällskivling kan jag varmt rekommendera att panera hattarna i ägg och (något slags) mjöl och steka i mycket smör tills paneringen blir riktigt knaprig och insidan är mjuk. Hur gott som helst! Ätes ofta som vegoburgare, men vi tog den som den var tillsammans med tomatsallad. (Kanske serverades Ben & Jerry-glass till efterrätt, men det är inget jag kommer att bekräfta.) Har du något supertips gällande stolt fjällskivling?

04 sep

Fungi.

Alltså, snacka om att kastas in i verkligheten igen, den verklighet som vi delvis valt och delvis sugits in i. Igår hade jag möjlighet att få till en fixardag som inbegrep allt från att hitta rätt förvaring för sonens marimba till att scanna favoritrecept till ett par syskonbarn som ska vara volontärer i två år. Livsstilsverktyget har påmint mig om hur bra det är att montera ner sin dag för att se hur man lättast ska kunna göra rätt hälsoprioriteringar. Jag har satt upp som mål att jag och maken ska komma ut på en gemensam runda varje dag och mannen som jag inkluderade i planen tyckte också att det var en bra idé. Sålunda gav vi oss iväg framåt eftermiddagen i det vackra vädret.

Redan innan vi gav oss iväg länsade jag vårt stolt fjällskivling-förråd som makens kompis hittade här på tomten förra året och var nöjd med det. Brorsan hade varit förbi en snabbis och gjort mig avundsfrisk med historier om kompostpåsar fulla av taggsvamp, kantareller och trattisar, så jag var verkligen på hugget.

Eller ja, det skulle man kunna tro. Så fort jag hade lagt fyndet i kylen hade jag glömt att vi befinner oss mitt i svampskördetiden. För länge sedan berättade mamma att Sturkö är ett riktigt svampparadis, men det hade jag aldrig upplevt förrän förra året då vår vitryske kompis var här och sonderade. ”Det är KATASTROF Monica! Så mycket svamp och ingen som tar hand om den! Gratis mat! God mat!” Det han hittade var kopiösa mängder med Karl Johan och de där stolta fjällskivlingar, så vi både frös in och torkade rätt mycket. Jag vet därför inte varför vi inte tog med oss kniv och kassar då vi gav oss ut på vår promenad, men då alla vackra svampisar dök upp längs med vägen var det bara att knyta ihop min jacka och börja plocka. Vi mötte en man som bar sina fynd i byxbenen som hängde runt halsen på honom (han hade knutit ihop benen längst ner, smart idé). Hans fru hade dock gett honom plockförbud, så han hade inte så mycket.

Plockförbud var inte aktuellt för oss, utan vi plockade allt i vår väg. Stensoppen, Karl Johan, hittas ofta rätt angripen av mask. Vi måste ha prickat precis rätt dag, för vi hittade massor av stora svampar i gott skick. Vi lyckades nosa upp lagom med kantareller till en svampmacka och ett fåtal av vad vi tror är tallsopp. När jag tittade i svampappen på alla delikata svampar som går att hitta i svenska skogar blev jag lite sur på mig själv att jag är så räddhågsen av mig då det gäller giftsvamp. Det finns ju mängder av skivlingar som är läckra, men som är allt för lika något slags flugsvamp för att jag skulle våga plocka. Fram för mer taggsvamp och trumpetsvamp som är lätta att känna igen!

När min jacka var full av fynd tog maken av sig sin tröja och fyllde också den. Vi kom sålunda hem med många kilo och jag förberedde mig för många timmars rensande och förvällande. Jag tog sällskap av ”The Good Doctor” på Netflix som mina syrror hade tipsat om och hann igenom fyra avsnitt innan maken hjälpte mig med de sista uslingarna. Man kan ju inte låta något förfaras! När allt var klart låg 38 200 g-påsar i frysen och sålunda har vi 7,6 kg förvälld Karl Johan att förgylla det närmaste halvåret med.

Idag blir det stolt fjällskivling i någon form till middag. Värre kan jag tänka mig! Jag är dock rätt trött på att rensa, så kanske blir det något som inbegriper så stora bitar som möjligt. Hatten är god att steka som vegoburgare och fötterna tänker jag torka och mixa, precis som jag gjorde förra året. Blir jättegott att slänga i lite svamppulver i såser och grytor! (Stolt fjällskivling är en supergod matsvamp, men blir jätteslemmig om man förväller den.) Med det sagt får jag önska dig en fin helg! Här skiner solen och jag har massor av tomater att skörda. Bondelivet fortsätter!