Förra året drabbades gurkorna i växthuset av mjöldagg. Med förhoppningen att slippa detta valde jag i år den motståndskraftiga minigurkan Iznik. Det var ett bra drag! Det visade sig vara goda och krispiga snacksgurkor som vi gärna smaskar i oss både till maten och till mellis. Flera omgångar frilandsgurka har utrotats av sniglar, så jag är tacksam över plantorna med Västeråsgurka som jag fick av min faster. Jag satte dem på ett annat ställe för att lura de glupska slemhögarna. Än så länge växer dessa plantor bra och jag hoppas att lite längre fram i sommar kunna fixa några burkar inläggningsgurka.
Här är del två i projekt ”ställ ladan i ordning”. Jag vet inte om detta golv någonsin såpskurats, men nu har det hänt. Det visade sig att det längst in i denna del behöver bytas golvplankor, men jag och sonen har ändå fortsatt till del tre, att städa ut och flytta om grejer för att ge allt rätt plats. Vi kommer att få ett lager, ett snickeri, en festlokal (som under några dagar ska få agera loppis som en del i allt detta), förvaring av möbler och förvaring av byggmaterial. Det som så länge kändes oöverstigligt börjar faktiskt visa sig vara genomförbart.
Forskning visar om och om igen att kvaliteten på ens relationer betyder oerhört mycket för välbefinnandet. Det är alltså viktigt att göra plats för tid och energi för att både skapa och upprätthålla goda relationer. Hur gör man detta? Ja, inte är det helt lätt eftersom livet innehåller så många andra borden och måsten. Relationer handlar inte bara om vänner, utan även om lilla och stora familjen, arbetskamrater, grannar och människor som vi möter i andra sammanhang. Var drar vi gränsen mellan bekant och vän? Och hur gör vi med relationer som är obalanserade? Vilket ansvar bör vi lägga på oss själva och när, om någon gång, är det på sin plats att avsluta en relation? Dessa frågor får jag ta mig an någon annan dag.
I lördags träffade jag tre grundskolevänner som är mycket viktiga för mig. Under alla år då jag inte bodde i Karlskrona såg vi till att träffas i denna konstellation varje sommar då jag var hemma på besök. Sedan jag flyttade tillbaka 2016 har vi dock inte fått till så många träffar – jag bor väl för nära, haha! Först var det en massa med mina sjuka föräldrar, men vi fick till en träff innan pandemin slog till. Efter covidåren har det dock inte blivit av. När vi nu äntligen kom till skott blev det precis lika avspänt som det brukar bli när vi träffas. När man känt någon sedan fem års ålder finns en stabil grund att vila på. Att vi utvecklats åt olika håll under vuxenåren är helt okej. Vi har följt varandra hit, har mött varandras väl och ve och vill fortsatt varandra gott. Jag ser oss fortsätta träffas hemma hos varandra medan åren vidareutvecklar våra anletsdrag och nya erfarenheter får stötas och blötas med fler insikter och förhoppningsvis gör oss ännu mer ödmjuka. Vi sprejar vår vänskap med lite mental 5-56, fortsätter visa att vi finns där för varandra och tar med oss den vackra regnbågspinne som vi fick njuta av tillsammans denna regniga lördag. Tack för det, livet.
Till dotterns bröllop under pandemin fick vi hjälp att röja ut skräp och lägga golv i en del i ladan. Det var 2020 och sedan dess har mest festlokalen använts till förvaring och snickeri. Detta har hela tiden varit tänkt att åtgärdas och efter fyra års uppladdning har det så blivit dags.
Hjälpes, vilket projekt detta är. Kul ändå att få fram grejer som inte sett dagens ljus sedan många, långa år tillbaka. Maken och sonen har byggt golv där det innan inte fanns något. Jag har gått igenom en massa lådor med grejer som ska säljas på loppis, men förvaringen i flyttkartonger har inte varit ultimat. Svalor och möss har lämnat vissa spår och det har tydligt visat sig vilken modell av flyttkartonger som bäst lämpar sig för längre förvaring. Alltid finns det något att lära sig!
Morgonen började mordiskt. Vet inte hur många mördarsniglar jag klippte och i växthuset klämde jag larver som gett sig på mina heliotroper! 😭 De där stackars plantorna har gått igenom så mycket att det är ett mirakel om de kommer att blomma någon gång. Det har lovats regn i eftermiddag, men mängden har naturligtvis sänkts från en rejäl blöta till några millimeter. Får se om det blir något alls, alltså. Gurkorna är iallafall goda och jordgubbarna börjar rodna lite försiktigt. Tur att vår överlevnad inte hänger på mitt planttanteri, för då hade vi varit illa ute.
Jag är iallafall mycket nöjd över torkstället som maken byggt klart. Linorna ska spännas och nästa år ska det målas. (Impregnerat virke behöver lite tid på sig.) Det är redan invigt och funkar förträffligt.
Detta inlägg är för mig själv och kanske för andra planttanter… Det har varit kallt, torrt och blåsigt denna vår. Tufft för allt som växer! Min handbevattning hjälper lite, men nog märks det efter bara två millimeter regn att hela trädgården liksom stramar upp sig. Pelargonerna som hade en tuff vinter har blivit gullade med och får pelargonnäring varje vecka, så alla som överlevde ser glada ut även om blomningen låter vänta på sig på flera av dem.
Mamma Mia-rosen håller fortfarande på att etablera sig, men hon verkar ändå må bra. Det gör också luktärterna som håller henne sällskap. Snart blommar det här. Prinsessan Marie lider tyvärr av något slags rost och har gjort det från början. Redan förra året visade jag blad för ”experten” på Blomsterlandet, men hon sa att det bara var torka. Jaja, rost är svårt att bli av med, men jag har behandlat med Binab, växtnyttiga svampar. Vi får väl se om det gör nytta. Rost kräver behandling flera gånger och resultatet ser jag inte förrän nästa år.
I södra rabatten bor dahliorna som snart börjar blomma. Halva längan kallas ”ettårsrabatten”, men den håller på att byggas om till en perennrabatt i gula/orange/röda toner. Än så länge får jag förlita mig på ettåringar, men det växer rätt dåligt. Nemesia Carnival levererar dock fantastiskt. Den är förstås ettårig, men är lättodlad och finns i flera färger. Mer Nemesia, alltså! Vallmon är så vacker. På vissa ställen växer perenn jättevallmo, på andra ställen växer självsådd vad som liknar rågvallmo. Jag hade hoppats att den vita, den lila och den rosa från förra året hade självsått sig, men än så länge syns inga spår av dessa färger.
Vid verandan växer det i krukorna. Luktärtstornet är mest intressant eftersom jag satte plantor från egensparade fröer i den. Det kan ju komma vad som helst, med andra ord. Tvillingsporre rekommenderar jag till alla krukodlare, så tacksam och vacker. Terassrosen som jag fyndade på ICA har börjat blomma i mörkrosa. Fasters dahlia ser ut att må finfint och jag hoppas slippa tvestjärtsattack på den.
Norra perennrabatten mår bra. Jag ska flytta om lite grejer i höst (martorn och bolltistel ska till exempel inte växa precis bredvid varandra). Den självsådda rosenskäran får vara kvar tills det växer något annat där. Har fått en plymspirea av min svägerska, men tror jag snarare vill ha den som solitär än i rabatten, vi får se. Och de fantastiska borstnejlikorna får vara kvar fast de är tvååringar. De funkar i princip som perenner. Längst upp till vänster ser du några perenner som kämpar för sitt liv. Det finns knappt någon jord i den delen av rabatten, men jag tror det blir bra! Fars ringblommor växer för fullt trots att jag trodde att jag ”städade bort” dem förra året. De flyttades till södra rabatten, men där växer de knappt alls. Vill dock inte ha något gult här, så jag ska ta flera plantor och flytta ner dem.
Klematisarna är seeena i år. En dog dessvärre, men de andra fyra har kommit igen efter diverse svårigheter. Massor av knoppar här i äppelträdet, men gissar att det inte blir party förrän i juli. Jag såg en bild på Underbara Claras barns avslutningsbukett som var plockad i deras trädgård. Mängder av blommor… De bor i Umeå och jag bor 112 mil längre söderut, men har knappt en blomma som slagit ut än. Det säger väl något om denna konstiga vår. Det är ju inte det att inget växer, det är bara supersent. Och så är det med det. Heja, heja.
Ja, för nog myser brorsan nu när son nummer två har nått den stora dag som studenten ändå är.
Tiden går så fort! Det känns mer intensivt sådana här dagar, då parvlar som vuxit upp mitt framför näsan på en plötsligt visar sig vara vuxna. De kör bil, har flickvänner, jobb och lägenhet och innan man vet ordet av är det de som är föräldrar till små parvlar. Jag njuter av att fira allt som firas kan. Grattis Edvard!
Makens systerdotter och min brorson har tagit studenten den här veckan. Vi har fixat, firat, ätit gott, umgåtts med trevliga människor och glatts tillsammans med ungdomarna som nu tagit sig igenom tretton år i skolan. Bra jobbat! Jag har alltid blivit rörd vid de här tillfällena, men här i Karlskrona springer numera klasserna ut i en klump och står och hoppar med ryggen åt ”publiken”. ”Sjung om studentens…” klarar de av inne i aulan och de springer istället ut till någon skränig låt som de på något slags demokratiskt sätt valt ut som passande till just sin klass. Efter det åker de runt på lastbilsflak för att visas upp för kung och fosterland. Tiderna förändras, men jag står många gånger stilla. I just detta fallet får jag nöja mig med att tyst tänka att jag tycker det var bättre förr, men att jag är glad för ungdomarnas skull. Och kanske till och med dansa med då det svänger!
Det brinner i hjärtat, det brinner i huvudet, det brinner på himlen och nog ser vi bränder efter kortslutning på lite för många ställen i världen för att det ska vara ”roligt”? Jag har svårt att ta in allt och håller mig därför i vanlig ordning nära det lilla livet. Här mår jag bra, här gör jag som mest gott. Samtidigt undrar jag över hur framtiden ser ut. För mina barn och för andras barn. För visst har det brunnit i huvudet på lite för många människor i maktposition på senaste tiden? Eller nej, det är nog same, same, but different när jag tänker efter.
Det har blåst rejält här på Sturkö de senaste dagarna. Stormbyar har gjort att de 13 graderna på termometern känts betydligt kyligare. Det är alltså inga härliga sommarvindar som har smekt över nejden precis. När jag kom hem igår och tog trädgårdsrundan för att gulla med mina plantor insåg jag att de trots allt klarat sig bra i den hårda blåsten. Några av de känsligare har fått stöd tidigare i vår just för sådana här tillfällen, andra växer så tätt med andra plantor att det stödet räcker.
Just det där med att låta barn lära sig hantera svåra tider med stormbyar i livet är inte alldeles lätt. Ett barn som växer upp så tätt med andra att det inte finns något utrymme att ens svaja lite på egen hand kan lätt knäckas om det helt plötsligt planteras ut på ett öppet fält, utan något stöd. Annat är det med plantorna som förodlats med rätt förutsättningar för att utveckla starka rötter och kraftiga stjälkar och dessutom fått med sig stadiga växtskydd att hålla sig uppe med. Det kan storma hur det vill, det finns då styrka att stå rak och inte knäckas.
Vi mår bra av att stå med andra. Då kan vi svaja lite med dem då det stormar, men ändå hålla oss uppe. Vi kan inte räkna med att på egen hand klara riktigt tuffa perioder, utan stöd av någon eller något. Och vi gör våra barn en otjänst om vi inte släpper ut dem ur växthuset lite i taget, avhärdar dem genom att i lagom doser utsätta dem för regn, blåst, kyla och andra väderfenomen. Vi måste ge dem utrymme att växa sig starkare. Oväder finns det gott om och barnen kan inte förlita sig på att mamma eller pappa alltid finns där att hantera dessa.
Vuxna som skulle gå på bröllop, barn och faster som fick leka för fulla muggar och som bonus övernattning med 11-årsuppvaktning dagen efter! Myspyshelg med andra ord. Fram för mer legobygge, förresten. Visst finns det inte mycket som till fullo utmanar ens kreativitet på samma sätt?
