Min termostat funkar inte. Även om det bara är 20 grader svettas jag som en gris. Saltet stänker om mig, håret är frissigt och smink är meningslöst. Sommaren pågår i all sin pråliga prakt. Mördarsniglar och tvestjärtar har tagit över detta år. Nu har jag varken tid eller lust att hålla efter dem längre. Nä, det får vara. Det löser sig väl. De första två tomaterna är skördade. Fröerna från Johannas Black Cherry har gett tre plantor som levererar mest näst efter Gardener’s Delight som verkar ha fått perfekta omständigheter i år. Tomatkuvösen har funkat riktigt bra. I trädgårdslandet växer det massor, jag hinner inte hålla efter ogräset heller. Äh, det får vara. Det finns sådant som är viktigare. Nu ska jag gå och ta hand om sådant, men först ska jag plocka luktärter. Livet är allt för kort för att bada i elände. I firade segrar blir livet både större och lättare att hantera. Carpe, carpe.
Sju syskon med familjer, utbytessyrra från Tyskland och häng i Bredavik. Ettårskalaset för lilla systerdottern blev en succé och innan dess klarade vi av att få en massa gjort på fixardagen som avslutades med pad thai i muurikkan. Mycket skoj, lite tid!
Jag är knappt på Facebook längre. När jag numera väl går in där kommer alltid ”minnen från denna dag ett annat år” upp. Under perioden då vi packade ihop vårt hem i Snättringe för tolv år sedan använde jag tydligen Facebook på ett annat sätt. Nästan varje dag skrev jag små halvkryptiska meddelanden om den förestående flytten och lade upp bilder på flyttkartonger och Hemnet-foton. Jag tror inte jag har ångrat den flytten någon gång, faktiskt. Däremot blir jag alltid så nostalgisk när jag ser bilder från det hem där våra barn tillbringade så stor del av sin barndom. Det var fina år! Paret som köpte av oss separerade för några år sedan och nu bor en annan familj där. Hoppas de har det lika bra som vi.
Så länge var vi borta innan vi landade hemma på gårdsplanen strax innan åtta igår kväll. I vanlig ordning körde jag först sorteringsrejs innan det sedan var dags för trädgårdsrunda. Hjälp! Jag brukar ta minst tre rundor i trädgården varje dag under sommaren. Det är svårt att hänga med på hur mycket som egentligen händer mellan de timmarna. Mycket, kan jag konstatera! En av solrosorna i rabatten hade slagit ut, dahliaexplosionen var njutbar och tack och lov ställde yngsta dottern upp på att rensa åtminstone en låda på de tio liter sockerärter som mognat fram under vår bortavaro. Galet! Det rejäla regnet hade säkert gjort sitt. Vågar knappt lyfta på fiberduken över jordgubbarna för att se om de klarat sig. Härligt ändå att känna hur roligt det är att komma hem till överflödet. Imorgon blir det bakade rödbetor. Mums!
Igår var det dags för Mörtforsdagen, en viktig tradition för flera i familjen. I fredags kom vi därför upp till Småland för att hjälpa till med de sista förberedelserna inför svärmors årligen återkommande ”loppis och kuriosa”, en av denna dags begivenheter. Hon är superproffs och har lärt mig en hel del om ting med historia, något som varit till hjälp i vår egen loppis. Vädret gav oss lite skrämselhicka, men de första tre timmarna klarade vi oss från regn och fick rätt bra med besökare. Sista timmen föll stora droppar, så vi stängde ner verksamheten en kvart tidigare. Det fortsatte sedan regna 59 millimeter allt som allt innan molnen skingrades imorse. Galet! Här hemma hade det ”bara” regnat 10 mm, men det var rätt rejält det också. Enstaka regndagar kan vara härliga. Eftermiddagen och kvällen ägnades åt att spela kinaschack, läsa, lyssna på smäktande 60-talsballader på LP, äta godis från farmors godisskål och ha det allmänt mysigt. Vi tog sedan tidig kväll, nöjda och belåtna efter väl förrättat värv.
… och det känns så roligt att ha rott detta projekt i land! Kunderna hittade hit igår och nästan alla hittade något att ta hem. (Jag hade t o m en snattare, bara det tyder väl på att detta är en riktig affärsverksamhet, haha!) De närmaste veckorna kommer vi att ha öppet lite då och då, så jag hoppas att många av grejerna hittat nya hem då vi stänger om projektet. Att rensa ut och få ordning är verkligen en av mina ”favoritaktiviteter”. Loppisen blev bara en extra bonus.
Skottlandssyrran är äntligen här med sin familj och det är så härligt att få hänga med hennes familj! Det känns fint att de vuxna syskonbarnen väljer att följa med till Sturkö på sin semester för att hänga med den svenska släkten (och käka sig igenom sina svenska favoriter) och jag är tacksam att det finns möjlighet trots att våra föräldrar inte längre finns kvar. Med Murrays blir det många skratt. Att ha så celebert besök kräver något slags festligt inslag. Jag bakade sålunda en sats vaniljbullar och drog fram några rör fikakex till flädersaften, sedan njöt jag av sällskapet. Min svåger får motvilligt följa med på second hand-rundor då han kommer till Sverige. Med tanke på hur lite han gillar loppisar bad jag honom därför utvärdera vår inför öppningen. Han gav den mycket höga betyg pga charm, utseende, utbud och hans favorit, ladusvalorna.
Det hade utlovats trettio millimeter regn. Tre föll under de timmar jag hade besök, sedan var det tydligen klart. När jag gick rundan för att stänga inför natten var ljuset, diset och känslan mycket speciell. Jag sprang in och hämtade kameran, ville se om det gick att fånga. Prinsessan Marie börjar visa sin fulla prakt.
Somliga av dahliorna må ha virus, men dahliarabatten är fortfarande magnifik. Jag njuter då det lär bli något annat här nästa år.
Suck. Lavender perfection och White pearl i vacker harmoni. Jag vill så gärna ha dem kvar, men misstänker att minst en av dem är sjuk.
Vackrast av allt är krassen i trädgårdslandet. Den låter sina vackra och goda blommor lysa och glädja en gammal planttant.
”Godnatt! Tack för all glädje ni ger, kära plantor. Må ni klara mördarsniglarnas angrepp.” Jag orkade inte klippa särskilt många under min runda, men utan att se dem visste jag att slemmarodörerna lurade precis överallt. Jag är tacksam att vi lyckats hålla efter så bra som vi gjort, men det bor ändå alldeles för många här. Jaja, vi får försöka samsas här så gott det går.
Jag har redan lyft många gånger att jag hade velat få igång mitt fotande igen, men det blir inte så. Det prioriteras helt enkelt inte. Just nu är det väldigt bra, datorn är i princip full och behöver tas omhand. Behöver jag skriva ifatt i dagboken har jag ingen hjälp av kalendern – ett jobbsamtal här och där och våra barns semestertider hjälper ju inte för att lura ut vad som hänt. Då kan fotoalbumet komma till räddning. Om jag tagit några foton, alltså. Men det är ofta jag inte gjort det. Igår hade vi fem olika sällskap på besök, en fångad stund blev det enda ”beviset”. Dagen gick i ett, på ett härligt sätt. Brorsan hade lånat ut sitt släp (ännu en Stockholmsflytt, och vår bil är oturligt nog på långreparation just över sommaren), så vi passade på att köra ännu en omgång skräp från ladan till tippen. Vilken emotionell lättnad! Mer blir det eftersom jag har ett utrymme kvar att ta hand om, men det känns så bra att ha kommit så här långt. Loppisen är klar att öppna, ett par skyltar bara så kör vi. Våra gäster har redan handlat lite. Jättekul!
Jag är tacksam och den känslan hoppas jag bära med mig genom denna sommar. En allmän känsla, trots flera orosmoln som ruvar runt omkring. Det är kostnaden för att ha många som man bryr sig om. Vi har nuet. Fladdret i växthusplasten. Suset i ängen. De böljande grässtråna. Den upprensade gräsmattan som brorsan klippte så fint igår. Solrosen som snart slagit ut helt. Luktärtsraden. Det prunkande trädgårdslandet. Doften av heliotrop. Svetten som rinner längs ryggraden. Tropiskt iste som vi fick av vår goda vän i morgonkoppen. Minnet av den läckra måltiden som yngsta dottern skämde bort oss med igår. Tanken på att syskonveckan närmar sig. Lättnaden i att snart kunna bocka av ett stort projekt. Det finns ett nu i både dåtid och framtid. Acceptans. Och det är jag tacksam för.
Vi bor så fint och jag vill inte åka någonstans under den här tiden på året. Kan inte direkt heller. Det blir krångligt att skaffa växthusvattnare och så fort man är borta i några dagar märker man hur fort saker läggs på hög. Däremot är det trevligt att få sällskap. Just nu har vi vår goda vän och hennes son här i några dagar. Det är fint med gäster man känner sig bekväm med. Det ska inte kännas som ett jobb, som att ens uppgift är att passa upp. Då hamnar man snart i utmattningsfällan.
Jag anställde den besökande lilla gästen för att hjälpa till med kottplockning. Vår yngsta dotter drev på honom i något slags utmaning, så det gick undan.
Efteråt lektes det i timtal. Teckning, målning, fotboll… Barnliv om sommaren som det ska vara.
Den lilla mamman fick istället chans till solstol och bok, som mammaliv om sommaren ska vara.
Malörten kom äntligen bort, de fallna sockerärtsstöden fick bindas upp och luktärter i mängder plockades in.
Vår beresta väninna skickade för många år sedan denna vas i present. Några av luktisarna i blå toner hamnade i den och gör nu toabesöken lite vackrare och mer väldoftande. Dessutom är det härligt att tänka på M och all inspiration hon bidragit med sedan vi lärde känna henne i Palo Alto för trettio år sedan. Hon är lätt en av de topp tio-personer utanför familjen som har påverkat mig mest. En fäbless för djupa samtal, cool attityd, stort hjärta, stark tro, intelligent på ett ödmjukt sätt och mycket familjekär, men samtidigt med starka (och friska) vänskapsrelationer. Denna vas är inte bara en pryl. Den är en påminnelse om vikten av att erbjuda sig själv goda föredömen. Samla på dem och måna om att hålla kontakten på något vis. Och där hamnade vi visst i detta inlägg om att bo i ett semesterparadis.
