I en trädgård finns alltid mer att göra. Under juli månad hinner jag dock knappt med annat än att plocka buketter och skörda det som ska ätas för dagen eftersom det sociala livet prioriteras. (Inte så bara, men ändå.) Imorse såg jag allt som borde ha gjorts på trädgårdsrundan, men jag skiftade om, hämtade telefonen och tog foton på några av sommarens mest lyckade projekt istället.
Dahlian Gallery Rembrandt har aldrig varit så vacker eller generös med sina blommor.
Physalis avnjutes varje dag – så gott!
Chili och paprika är inte mogna än, men de växer så det knakar och älskar växthuset mest av alla.
2024 utnämns här till bästa luktärtsåret hittills! Näring och vatten i mängder så delas det generöst ut väldoftande ögongodis.
I honungsfacelian dansar humlor och fjärilar varje dag. Placeringen av denna hobbe fick tvingas fram, men nu stannar jag en stund här varje dag då jag sköter allt i växthuset. Ljuvligt.
Grönkålen sedan! Wow. Vacker och nyttig fortsätter den förhoppningsvis växa hela hösten och kanske till och med vintern. Jag vågar dock knappt ta bort nätet för att skörda, kålfjärilarna är på hugget.
När solen sken och vinden höll sig rimligt flaxande åkte vi ut till naturreservatet med bordsgrillen, nybakade korvbröd och ett gäng korvar. Vi fick sällskap av ett gäng ytterst närgångna kvigor, en ko med kalv och deras mer än lovligt imponerande vän i viken. Dottern fick öva på sin respekt för nötkreatur (s k koskräck) och vi andra fick en stunds liveunderhållning av det mer intressanta slaget.
Dotterdottern gillar naturen, hennes pincettgrepp fångar minsta barr på mindre än en millisekund. Alla undersökningar går via munnen, så det gäller att hålla sig alert!
Herr Grillmeister bemästrade elementet som behöver tämjas vid sådana här tillfällen och vi hade snart en perfekt grillglöd. Diskussionerna handlade bl a om huruvida man kan ändra sin personlighet och om det är mest effektivt att tämja sina svagheter eller ge sina styrkor fritt spelrum. Vi kunde dessvärre inte lösa denna utmaning, men landade i att lite av varje nog är att föredra.
Ljungen börjar blomma, jag rekommenderar varmt att ta sig ut till Uttorps naturreservat om en vecka eller så. Vackraste tiden på året här ute, helt klart.
Kolla bara! Det är något som talar till mitt innersta när jag ser detta.
Lilla kalven vet inte hur bra han har det. Fint så.
Finns det något intressantare än himlafenomen av alla de slag? En halo som avskedspresent från naturen kändes fint att ta emot.
Väl hemma var det dags att göra oss iordning för lillebrors 40-årsfest. Bloggarsyrran kom över och fick både hår och makeup fixade av äldsta dottern som är duktig på sådant. Jag fixade lite fördrink i form av svartvinbärsschorle med frysta blåbär. Uppfriskande och vackert.
Efter fixandet och blombukettsplockandet och presentinslagandet gav vi oss iväg till Bergåsa. Där blev vi bjudna på underhållning av det bättre slaget. Så fint att träffa gamla grannar, släktingar och lillebrors vänner från olika tider i livet. Somliga hade jag bara hört namnen på, andra hade jag träffat på bröllopet för tio år sedan. Brorsan överraskade frun och alla oss andra med en upprepning av bröllopslöftena som gavs den där augustidagen 2014, sommarens sista, magiska dag det året. Vi har dock förhoppningsvis många fina dagar kvar på den här sommaren. När vi rullade hem vid midnatt var festen fortfarande i full gång. Firat liv firas aldrig förgäves. Grattis till lille Hanseman! Må livet fortsätta sprida ljus på din stig.
Tack till äldsta dottern och naturen för den fantastiska bukett som står i vardagsrummet. Skönhet och mängder av allt överallt, det går knappt att ta in.
Ingen sommar utan en tur till Kristianopel, danskarnas sista utpost på den tid då Blekinge var danskt. Hit åker jag gärna en blåsig höstdag då det i princip är folktomt, men det är även charmigt att se liv och rörelse under sommaren.
Kyrkan i Kristianopel är så vacker. Älskar att gå på någon riktigt bra konsert här, men i år passade inget av de erbjudna datumen in på grund av andra evenemang. Det får bli något annat år.
Så mysigt att hänga med vuxna barn och gulligt litet barnbarn. Delade glassbägare i solen, utsikt över vatten, fotdopp och gungor. Vårt lilla yrväder börjar lära sig gå, precis nio månader gammal. Hon nöjer sig inte längre med att sitta, utan kryper och klättrar överallt. Hon är världens finaste, såklart.
Efter det historiska målet åkte vi in till Karlskrona där syrran bjöd på läcker middag och bubbelbad till de som kände sig hågade. Själv kände jag mig halvrisig och lite kallsvettig, så det var skönt att sitta och gunga lite i hammocken med barnbarnet då hennes föräldrar bubblade.
Dagarna är oändligt långa, nätterna går i ett nafs. Jag gäspar och tänker att gårdagen var supermysig, men vi gjorde väl inget särskilt? Städade, tog emot syrran och hennes vän på husesyn, gick en promenad, pratade djupt, åt grillmiddag vid 21.30 som vore vi spanjorer och spelade spel… Ingenting och ändå hela livet.
Jag sitter i växthuset och hör duggregnet slå mot växthusplasten. Det är perfekt varmt här inne, hög luftfuktighet och det doftar av söt physalis, mustig heliotrop och förmultelse. Årets planttanteri har bjudit på stora utmaningar. Jag delar många av dem med andra. Mördarsniglarnas attacker är brutala. Trots att jag lagt så mycket tid och ansträngningar på att bekämpa dem kommer det hela tiden fler och större och de äter allt i sin väg. Potatisbladmögel blev det i år som så många gånger, men den här gången hade knölarna hunnit växa till sig först. Mums, alla tre sorter (Amandine, Annabelle och Cherie) blev riktigt bra. Tvestjärtarna är överallt och nu orkar jag inte fortsätta vittja fällorna. Det kommer så många blommor på dahliorna att jag kan hitta exemplar utan tvestjärtsangrepp. Och så var det det där med virus. Äh, de drabbade slänger jag efter säsongen. Jag ser hur värdefullt det är med allt det vackra och goda. Det fina vinner över det utmanande. Det är precis som med resten av livet. Utmaningarna är en lika naturlig del som det roliga, det spännande, det fina. Det är först när vi fattar det som vi kan känna oss nöjda på riktigt. När en utmaning har löst sig kommer nämligen en annan, ibland har vi fem parallella och somligt fortsätter vara utmanande i resten av ens liv. Tacksamheten rymmer för min del livskvalitet och en önskan att få vara med länge, länge.
Lilla barnbarnet utvecklas mitt framför ögonen på oss. De här veckorna med henne är så värdefulla! Lillan har lärt sig ställa sig själv, äter vanlig mat bättre och håller uppenbarligen på att lära sig prata. Hon diggar till nästan all musik och leendet man får när hon får syn på en är obetalbart.
Loppisen är igång ett litet tag till. Det är roligt att träffa grannar, tyskar, holländare och skåningar (överrepresentation av dessa), men alla besökare är välkomna. Timlönen är rätt usel. Långsamt hittar dock grejer nya hem vilket ju var meningen med detta projekt.
Luktärterna får kompensera för alla trädgårdsutmaningar. Jag hoppas kunna fortsätta plocka och njuta länge än. Just nu har vi…
… en jättebukett i verandan…
… en rosa bomb i vardagsrummet…
… och en spretig skönhet på första parkett. Dahliarabatten svämmar också över, så imorgon blir det kanske maffiga skapelser av mer svulstig karaktär på dessa platser? Vi fortsätter leva, tar nya tag och kämpar vidare med skönhet i blick.
Där stod Han, mitt ibland en massa andra övergivna och bortglömda. Reslig och stadig, men lite böjd av livets ovarsamma behandling. Ingen gav Honom minsta uppmärksamhet efter de snabbt flackande ögonkasten som även ratade vännerna runt omkring honom snabbare än någon hinner blinka. Damm, fläckar och skav dolde Hans vackra inre. Åren hade satt sig som en matt och mörk hinna som gjorde det svårt för Honom att övertyga någon om hur prisvärd Han egentligen var. Han drömde sig bort till fornstora dagar då Han haft en plats vid bordet varje gång något stort och viktigt skulle firas. Kanske var det värmen i minnena som sken igenom, för plötsligt fick Hon upp ögonen för Honom. Hon tog Honom i handen, kände stadigheten och förträffligheten, såg potentialen och värdet, ville ha med Honom vid alla kommande högtidligheter. Hon gav Honom chansen Han längtat så efter och tog med Honom hem, bort från det glömda mörkret.
Så fort Hon började putsa lite på den mörka hinnan började allt det vackra ta sig ton. Det fanns mycket att jobba med, det blev både svettigt och jobbigt. Trots att det till och med gjorde ont ibland visste både Hon och Han att arbetet måste genomföras. Smutsen måste bort.
När solen bröt igenom efter det långvariga regnovädret visade sig resultatet av allt arbete. Det glänste så varmt och vackert, minsta lilla vrå hade fått komma fram i ljuset. Han sträckte på sig och kände sig redo att åter ta emot en livskamrat, en flagga att skapa en enhet med, någon att fira livets vardag och högtider med.
Ser du storheten i dig själv och andra när livets törnar varit lite väl hårda? Är du villig att göra jobbet, ta hjälp eller hjälpa andra när oxideringen lagt sig tjock? Vi har alla potentialen att skina, men glansen kommer inte av sig själv.
Loppisen har såklart påverkat mig. Jag suger åt mig mina aktiviteter känslomässigt, det bara är så. Många tankar har därför de här veckorna snurrat runt att ha och att äga. Att styras av habegär, ting och statusmarkörer. Att inte vilja släppa taget om något förgängligt. Att hävda att ”bara jag har detta så blir jag lycklig”. När vi sedan kom till farmors föräldrahem och fick se det spann jag vidare. Vilken livskvalitetsskillnad leder mycket ägande respektive knappt ägande till? Det är i jämförelsen med andra missnöjet uppstår. En person som är fullt nöjd med sina omständigheter kan på en minut känna att livet suger för att det inte innehåller en särskild pryl, ett klädesplagg, en byggnad. Jag vill inte styras på det sättet. Även om jag är väldigt nöjd av mig känner jag att detta är något jag vill fortsätta jobba med. Hur vet jag inte riktigt, men att släppa taget om sådant som faktiskt inte fyller någon funktion i vårt hem är en pågående process. Därför fortsätter jag rensa, både praktiskt och mentalt.
Någon dag ska det väl bli tid att skriva igen, men just nu finns det bara tid för små korta uppdateringar. Mest för min egen skull, för jag orkar inte ens skriva dagbok om kvällarna! Syrran som fyllt femtio har haft ansvar för årets syskondag med mig som sidekick (hon har gjort allt jobb, jag har mest gett feedback, ringt samtal och bakat en kardemummakaka). Det var en dag som gick i fars och farmors spår. Vi åkte häst och vagn då detta var presenten far fick i present av sina syskon till sin femtioårsdag. Underbart! Fick korv och våfflor tillagade vid vindskydd vid småländsk idyll. Hade sällskap av en mobilkarta som inte mäktade med dåligt internet och som dessutom var allmänt dålig (hitta.se), vilket bjöd på extra spänning. Fick videochatta en stund med två nyfunna släktingar från farmors sida. Besökte två av fars kusiner som ingen av oss känner och blev fantastiskt fint mottagna. Fick information om fars morfar och släkten som ingen av oss hört, men som av förklarliga skäl kanske valts att inte berättas. Besökte farmors föräldrahem i Åskefälla där vi fick se det vackra tak som målades inför farmor Nannas dop. Ljus och mörker. Blev mottagna i Klackamåla med vacker dukning, läcker mat och en sjukamp som var så fint förberedd av en svåger och min man. Fick överraskningsbesök av våra respektive (och lillastesysters lilla goding). Planterade fruktträden som syrran fick av oss i femtioårspresent. Tack för min storfamilj, för mina rötter och för allt det komplicerade underbara som livet är och ger.
Med så många som vi är i min storfamilj blir det krångligt att träffas på samma ställe under vinterhalvåret när man måste vara inomhus. Efter våra föräldrars död har vi därför firat ”jul-i-juli” under syskonveckan. Risgrynsgröt, skinkmackor, lussekatter, julklappslek och fiskedamm – det sparas inte på krutet! Jag är tacksam över denna roliga och nytillkomna tradition.
