Jag har (tyvärr) fått mitt arbetsrum tillbaka, men mina bloggrutiner om morgnarna känns väldigt långt borta. Förhoppningsvis sätter de sig snart, jag behöver bara putta lite extra i denna uppförsbacke. Här kommer i alla fall en liten blomkavalkad från gårdagens trädgårdspromenad.
Att ha blomster i alla rum som jag uppehåller mig i under dagen gör mig gott. Jag njuter så länge det varar!
”Jag säger alltid vi ses istället för hej då”, tipsade min faster om. Det gör ju jag också. Och kör försiktigt och ha en fin höst och vi ses på FaceTime. Men jag gråter ändå. Jag grät innan familjen åkte, jag grät när jag stod och vinkade på verandatrappan och jag grät då jag packade in sängkläderna i tvättmaskinen och lek-köksredskapen i diskmaskinen och då jag vattnade i växthuset och då jag vattnade tomaterna. Under de över tre veckorna vi har haft lilla barnbarnet här har hon utvecklats helt enormt. Det är ju så det ska vara och jag är så glad över att vi fick chansen att vara med under just de här veckorna. När jag hade landat i det slutade jag gråta och gjorde en banansmoothie till lunch. Den åt jag tillsammans med resterna av den utlovade tomat- och mozzarellasalladen jag hade gjort till maken till frukost. Mozzarellan var såklart uppäten, men tomatskivorna var smarrigt marinerade i vinägretten på balsamvinäger och olivolja. Nu ska jag snart börja beta av Listan med trettiosju punkter. Jag vet att somligt aldrig kommer att bli gjort och att annat hoppar in mellan raderna, men nu när jag känner sådant vemod över att högsommaren är slut hjälper det att ha något påtagligt att ta itu med för att skingra tankarna. Till min hjälp har jag ett stort antal gulliga bilder på barnbarnet som gör oss alla i familjen till lite bättre, eller åtminstone gladare, människor.
Idag är det Ulriks namnsdag. Ulrik var en klasskompis på gymnasiet som jag aldrig hängde med, men som trots det lämnade avtryck. Under gymnasiet åkte han som utbytesstudent till Australien och under det läsåret damp det ner vykort i alla klasskamraters brevlådor, en i taget. Ulriks utmärkande personlighetsdrag var att han var glad och vänlig, något som verkar ha följt med honom i livet framåt, inte minst som överläkare på neo. En gång för kanske 15-20 år sedan sprang jag på honom på Huddinge sjukhus. Han var sig väldigt lik och jag hejade glatt, men hade bråttom till en undersökning och hann inte prata med honom trots att jag hade velat.
Idag är det alltså Ulriks namnsdag. Den där snabba träffen på Huddinge sjukhus blev sista gången jag såg den glade klasskamraten, han som jag aldrig riktigt kände. För tre år sedan dog han nämligen hastigt. Detta faktum påminner om att livet bäst levs i tacksamhet för det vi har här och nu, inte det som kanske finns i en värld som ännu inte har skapats.
Sedan vår förstfödde fyllde ett år har vi haft som tradition att ”avsluta sommaren” med hans kalas innan vi åkt hem till Stockholm eller USA. Den unge herrn fyllde igår 28 och även om sommaren på inget vis är över gav det ändå den känslan. Idag åkte yngsta dottern upp till Stockholm och hennes fästman åkte hem till Danmark. På tisdag förmiddag åker resten av sällskapen och efter det träder vi in i sensommarfasen som innebär träffar med familj och vänner, en del uppstarter inför höstterminen och större fokus på jobbet. Maken har jobbat helt hemifrån i några veckor, men nu drar hans pendling igång igen. Helgerna är redan i det närmaste fulltecknade fram till början av oktober. I början av november blir det bröllop, sedan Thanksgiving, advent, Lucia och jul. Är det konstigt att jag sitter lite på spänn precis som då man tuffat upp till högsta höjden på bergochdalbanan, precis innan det är dags att åka ner med full fart och känna det härligt läskiga pirret i magen? Det här blir bra. Allt är bra! Det har till och med regnat rejält idag så jag slapp vattna, trots att väderappen inte hade skvallrat om det på förhand. Bättre slut på den här veckan hade jag inte kunnat tänka mig, men bättre blir det! Ikväll ska vi nämligen kolla på Mamma Mia 2 och käka popcorn. Då ska jag dra upp volymen och gråta i kudden, tacka för musiken och skicka en tacksam tanke till alla som gör mitt liv så fint. Tjingeling!
Naturens under är ibland osedvanligt grymma. Just nu handlar det om att drönarna (männen som vill ligga, dricka öl och pillar sig i naveln) åker ut från bikuporna då arbetsbina (de förutseende honorna som är ensamma besittare av giftgaddar och som dessutom står som beskyddare av samhällets tillgångar inför den långa vintern, det enda jobb drönarna har är nämligen att befrukta drottningen). Arbetsbina puttar, stoppar och sticker, döden är oundviklig och detta av en anledning större än vi människor kan överblicka.
Ibland tänker jag att vi många gånger i vår ”upplysta” tid jobbar hårt mot naturen då vi inte accepterar att saker och ting är som de är. Nej, nope, nonono. Andra, oupplysta, kanske får acceptera, men de upplysta står över naturen. Problemet är att de förändringar som genomförs inte sällan för med sig konsekvenser som sedan rullar iväg nerför backen och växer sig större och större medan de drar med sig ytterligare konsekvenser som inte hade kunnat förutspås. Eller som man i sin iver att förändra har blundat för.
Edit: Jag vet att det är getingar på bilden… 🐝
Sommarlivet fortsätter med min lilla familj närvarande på alla sätt. ”På onsdag ska jag storstäda och gråta”, sa jag till maken häromdagen. (De sista åker nämligen hem på tisdag.) Han tyckte jag skulle leva i nuet istället och inte vara ledsen på förhand. Helt rätt, men inte helt lätt. Igår lagade yngsta dotterns fästman aftensmad och jag var återigen glad för vår yngsta dotters skull. Det är en fin ung man hon hittat.
Stunder som dessa sparar jag i minnesbanken. Datorn är smäckfull, så jag försöker ta lite färre bilder tills det är åtgärdat. Det finns bara så mycket jag vill ha kvar.
Äldsta dotterns senaste hobby är surdegsbröd. Bra för resten av familjen. Vi följer med spänning alla delar av tillagningsprocessen. Detta går inte att göra till ett hafsverk.
Maken har tagit på sig att plocka moreller varje år. Igår ledde det till att jag hamnade i ett välsmakande blodbad så att han kunde baka en ruskigt god körsbärskaka…
… och så kokade vi 6,5 liter läcker saft. Kanske inte världens nyttigaste, men som sagt, mycket god. Dessutom var stämningen väldigt festlig där i köket med hårdrockshits från åttiotalet, surdegar av det läckrare slaget, jobbande människor och smarrig körsbärskaka med tüsk vaniljsås. Det är så lätt att livet rullar förbi utan att vi riktigt låter oss vara delaktiga. Även jag är skyldig till detta. Oro över världsliga och existentiella problem, förväntanssorg, nostalgiska bad i stormiga vatten, irritation med pyspunka – sådant som varken leder till bättre mående eller livssituationer som faktiskt är bättre. Denna höst önskar jag mig själv färre sådana ögonblick och mer glädje överlag. Inte glättighet, utan känslan jag får när dotterdottern skrattar sitt häxskratt och jag jagar henne i full fart på alla fyra. Den känslan. Den vill jag unna mig själv.
Mums filibabba tillsammans med folk jag gillar. Så sammanfattar jag helt enkelt gårdagen. Mer komplicerat behöver det inte vara.
Vår äldsta dotter hade ett önskemål kvar att uppfylla för sin semester. Därför lånade vi med oss två mostrar till henne, satte in bilbarnstolen i syrrans Volvo och drog till en annan sommarö, nämligen Öland. På vägen dit införskaffades ett nytt strykjärn till oss, för mitt gamla pajade häromdagen. (Det gjorde uppenbarligen även bilen i början av sommaren, spisen för någon vecka sedan och dammsugaren i förrgår – tur att jag kan säga ”det är bara världsligt” och nästan mena det.) Dotterns mål var att klämma så många loppisar som möjligt på sin jakt efter en gjutjärnsgryta till brödbak och lite annat smått och gott. Flera av loppisarna på loppiskartan var stängda, men vi hittade ändå ett gäng av varierande kvalitet. Hon var mycket nöjd med de grejer hon hittade. Själv kunde jag komplettera med saknade duktyngder, någon som vi behövt i flera år. Arontorps kroppkakor var lika goda som vanligt och Lillan hade fördragsamhet med nästan allt bilåkande. När vi kom hem blev det myspromenad med viktiga samtal, ett fint sätt att avsluta en fin dag.
Här sitter jag på loppisen och väntar på kunder. Jag lovade öppet på sommarens varmaste dag, så öppet är det. Vi har haft besök av ett skånskt sällskap, ett från Stockholm, ett av alla ”vi skulle själva kunna ha loppis”-par (men ha det då tänker jag och undrar varför de är här eftersom de ändå aldrig köper något) och en fransk kvinna som kindpussades och tyckte att jag var sååå snäll och generös som lät henne betala tio Euro för grejer som tillsammans kostade 120 SEK. Jag försökte förklara att jag hellre såg att syrrans regnjacka, min mössa, mammas duk och mitt underbara ylletyg hamnar i Marseille än att de inte gör det. Har man personlig loppis känns det viktigare att grejerna hittar nya hem än att någon betalar valutan på prislapparna. Så tänker jag iallafall.
Vi har fått en hel del sålt, men mycket återstår. Ska vi ha en sista dag med allt till halva priset? En dag där folk få sätta sina egna priser? Eller en dag då allt kostar 1 kr/st? Vad hade fått dig att besöka en loppis som var öppen bara en sista dag?
I en trädgård finns alltid mer att göra. Under juli månad hinner jag dock knappt med annat än att plocka buketter och skörda det som ska ätas för dagen eftersom det sociala livet prioriteras. (Inte så bara, men ändå.) Imorse såg jag allt som borde ha gjorts på trädgårdsrundan, men jag skiftade om, hämtade telefonen och tog foton på några av sommarens mest lyckade projekt istället.
Dahlian Gallery Rembrandt har aldrig varit så vacker eller generös med sina blommor.
Physalis avnjutes varje dag – så gott!
Chili och paprika är inte mogna än, men de växer så det knakar och älskar växthuset mest av alla.
2024 utnämns här till bästa luktärtsåret hittills! Näring och vatten i mängder så delas det generöst ut väldoftande ögongodis.
I honungsfacelian dansar humlor och fjärilar varje dag. Placeringen av denna hobbe fick tvingas fram, men nu stannar jag en stund här varje dag då jag sköter allt i växthuset. Ljuvligt.
Grönkålen sedan! Wow. Vacker och nyttig fortsätter den förhoppningsvis växa hela hösten och kanske till och med vintern. Jag vågar dock knappt ta bort nätet för att skörda, kålfjärilarna är på hugget.