02 apr

Kan man känna ”kärlek” till prylar och ändå vara en god människa?

Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.

Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)

Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.

Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.

28 apr

Meningen med livet, sa du?

Jag hittade den här artikeln, läste den och suckade djupt. Lotta Agaton, Sveriges inofficiella trendminister, har konstaterat att ”loppistrenden är förbi”. Nu duger det inte längre att jaga vilka vintageprylar som helst, utan nu ska man leta efter sällsynta märkesprylar som är nästan omöjliga att hitta eller köpa för vanligt folk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tycker om att ha det ”fint” hemma, ordning och reda och lite lagom med grejer som gör mig och de andra familjemedlemmarna glada då de bidrar till hemtrevligheten. Minnen eller sådant som bara är fint eller roligt. Att göra livet till en jakt på nya prylar och kläder man inte behöver för pengar som kunde ha gett bra mycket långvarigare glädje spenderade på annat, det känns läskigt tomt. Jag var tvungen att andas en stund och tänka att det aldrig är min uppgift att tycka och tänka om andras liv och att Lotta Agaton har sin fulla rätt, och faktiskt jobbar med, att bestämma vad andra människor ska ägna sin tid och sina pengar åt.

Det är lätt att tro att alla andra har bättre eller enklare liv medan sanningen ofta är att vi alla kämpar på med vårt eget elände. Jag älskar att träffa olika slags människor och prata med dem, ibland för att de tycker precis som jag och ibland för att de får mina tankar att spreta åt alla håll. Jag tycker sällan, till skillnad från min syster t ex, att det finns några meningslösa möten med andra människor. Det spelar ingen roll om diskussionen är ytlig eller om det rör sig på djupa vatten, jag får alltid med mig något som kan komma till användning en annan dag. Jag försöker lära mig själv att detta också gäller sådant jag läser om eller lyssnar på. Därför tänker jag idag vara tacksam över att jag läste ovanstående upprörande artikel. Tänk att jag fick möjlighet att känna efter om jag hade varit lyckligare om vi hade bytt ut vår gröna IKEA-soffa mot en ful, lila Gerrit Rietveld-fåtölj! Jag kom fram till att jag nog mest hade varit fattigare. Peace.

image