29 Sep

Kropp och hälsa.

Anorexi, ”börja på måndag”, späkning, självförakt, övervikt och träningshets. Yoga, styrka, smidighet, bättre självacceptans och ingen migrän. Detta är ord som kan beskriva mitt liv som det en gång var och det liv som jag i stort har idag. På ett sätt är det sjukt att utseende, vikt, mat och träning får så stort utrymme i dagens samhälle. Det är ett bevis på att vår värld mår dåligt. Jag vill ju bara att alla ska må bra och vara glada! Jag ser på mina vackra, starka tonåringar och känner mig lycklig in i märgen. Jag märker också hur de påverkas av omgivningens uttalade och outtalade krav och jag önskar att de får leva resten av sitt liv utan att ägna oändliga timmar åt tankar kantade av självförakt.

Att ha en kropp som fungerar, som är stark, frisk och duglig, är inte allom givet. I går gick jag från min måndagsyoga med lätta steg och med ett sjungande hjärta. Jag kan inte med ord förklara hur bra det känns att utmana min kropp! Jag är fortfarande ingen ballerina, men jag är mycket smidigare än jag var i januari 2014 då jag började. Jag har bättre balans och jag litar mer på min kropp och att den klarar av att göra saker som kanske till och med känns obekväma.

När jag hajkade med mina väninnor i helgen fälldes det många kommentarer som (fritt översatt från engelska) ”våga inte ta kort på mitt feta arsle” och ”det hade varit lättare att rulla fram på min bilring”. Personerna som sa detta är smala och fina. De springer flera gånger i veckan, går på gym och äter få kolhydrater. De sa inte detta för att göra mig obekväm, utan de uttryckte bara sina sanna känslor. Kvinnokroppen har verkligen objektifierats, både av män och kvinnor. Den må vara bara ett skal, men i detta skal lägger vi, och jag tror inte att det finns många som är oskyldiga, en stor vikt av hur vi bedömer folk.

Idag ska jag vara extra tacksam över det jag har och över den jag är.

Ps: Jag läste detta inlägg, länkades till detta teveinslag och denna blogg och kunde inte låta bli att skriva några ord. Som sagt. Vi lever i en sjuk värld. Peace.

22 Dec

Det gäller att prioritera rätt.

Citat från Charlotte Perrelli: ”– Ja, det är ju helt sjukt att jag inte fattade vad Anders höll på med. Men han smög verkligen med sin träning. Höll på där nere i gymmet utan min vetskap. Bara för att han ville se fräsch ut när han friade, säger hon till Topphälsa.”

Jag visste inte att man hade i uppgift att se fräsch ut när man friar, men vad vet jag. Nu ska Charlotte gå ner tio kilo till sitt bröllop i sommar. För jo, hon tackade ja nu när Anders såg fräsch ut. Tur för honom.

Totalt meningslöst inlägg bara för att jag måste åka till Costco och handla och jag inte vill. Kanske skulle passa på och banta tjugo kilo tills i morgon istället. Tjingeling.

01 Mar

Om att bli tigermamma och ARG.

Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.

I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!

Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.

När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?

Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.

Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.

Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.

07 Sep

Jag har nog blivit tant och andra spännande insikter.

Min syster som arbetar som gymnasielärare berättade härom dagen att skolfotografen hade misstagit henne för en av eleverna i klassen. M är 37 år, så hon är med andra ord ca 20 år äldre än tjejerna (vårdprogrammet) hon undervisar. Duktigt jobbat, syrran! (Hon är väl värd det. Gick till ”min” Dr. Brian för ett par månader sedan och har fått en riktig boost efter att både ha lyssnat på honom och dessutom gjort det han sa åt henne att fixa.)

Min resa mot en frisk kropp har gått lite vingligt, men det har bara att göra med att jag försökte skynda på något som inte skulle skyndas på. Mina överviktskilon har jag pratat om förut. Sedan jag hamnade på ett hälsosamt BMI har jag tänkt mindre på vikten och mer på att verkligen se till att mina nya matvanor hänger kvar både hos mig och hos min familj. Sedan jag kom tillbaka från sommarsemestern har jag gått ner ett kilo, vilket innebär en viktnedgång på ca 0,15 kg per vecka. Det som jag inte har förstått är varför jag de senaste veckorna plötsligt fått uppmuntrande kommentarer om att jag ser slankare ut (Jo, det är tacksamt om man är en ständig mullis/tjockis.) och att jag ser mycket friskare ut. Till saken hör också att jag härom dagen sa till maken att det känns som att alla mina byxor blivit lite för stora. För alla som gått ner ett kilo i vikt låter det helt absurt, eller hur? Så, vad är det jag egentligen vill komma till? Hm.

De senaste dagarna har jag läst Mark Sissons Primal Blueprint efter att med stort intresse följt hans blogg under en längre tid. Jag är inte fullt så impad av hans ständiga referenser till neandertalare, men alla mina funderingar kring vad man bör äta och inte föll äntligen på plats då jag satte mig in i hans funderingar. Jag läser väldigt fort och slukar vanligtvis böcker från pärm till pärm. Icke så när det gäller denna boken… Hade jag läst medicin på engelska hade det kanske varit lättare att hänga med, men nu får jag ibland, frustrerande nog, slå upp i lexikon eller rådfråga maken som kan ”typ allt”. I går kom jag till följande stycke (översatt av mig):

”När det gäller viktminskning måste vi erkänna att våra tankar runt detta ämne är så förstörda att det är svårt att ens ha en vettig konversation om det. Berättelserna om att gå ner mycket i vikt på kort tid är så vanliga att vi alltid tycks förvänta oss detsamma när vi försöker gå ner i vikt. För det första handlar ”Primal Blueprint” egentligen om att förbättra kroppens sammansättning, inte om viktminskning. För de flesta innebär detta en minskning av kroppsfettprocent och en ökning eller underhåll av muskler eller muskelmassa. Tydligen kan man nå mer imponerande utseendeförändringar  genom att gå ner bara några kilon i vikt (-fett, + muskelmassa) än någon som snabbt går ner tio kilo muskelmassa och vatten.”

Aha! Var det detta som hade hänt mig?! Jag drog fram mina ”smaljeans” som jag köpte för flera år sedan för en 50-lapp med hopp om att snart kunna ha dem. Jag blundade samtidigt som jag drog dem upp till låren. Det tog inte stopp, så jag drog lite till, och lite till och lite till. Vad nu? Jag behövde inte ens kämpa för att knäppa knappen? Har jag verkligen kunnat ändra min kropp och må så oförskämt bra genom att äta mer och träna mindre? Ja, jag har ingen annan förklaring.

Ett par jeans i storlek 40. Gigantiska för vissa, en seger, och världslig lycka, för mig. Och ja, vi torkar tvättade sängkläder över räcket precis som vi gjorde då jag växte upp!

Vad har nu detta långa inlägg med tant att göra? Jo, det ska jag tala om. För några dagar sedan köpte jag det här garnet:

Jag tänker sticka strumpor av det. Till mig själv. Ja, ni hör ju själva! Dessutom blev jag så ilsk av den skylt som skymde sikten vid vänstersväng då jag skulle ut på vår ganska hårt trafikerade huvudled Häradsvägen att jag på vägen hem stannade utanför företaget som gör reklam på skylten och bad dem att ”omgående” ta ner denna trafikfarliga tingest. Jag var trevlig, men lite lagom bitsk. Är inte det ett tanttecken så säg? För att återknyta till de första raderna i detta inlägg kan jag bara konstatera att jag, trots att jag bara är fyra år äldre än min syster, aldrig in a million years skulle misstas för att vara tonåring. (Lite för många gråa hårstrån, sladdrig käklinje, urgröpta drag…) Och när man inte är i närheten längre, ens på en bra dag, då är det nog kört. Då tror jag att man är tant på riktigt. Men jag mår bra! Och jag kan ha mina ouppnåeliga smaljeans utan att det väller över någonstans, så jag är både glad och tacksam. Tjingeling.

01 Aug

Fira med mig!

Party in my head

För nästan precis ett år sedan mådde jag inte speciellt bra. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, men jag är glad över den spark i baken jag fick av ”Doktor Brian” i Karlskrona. Han fick mig att tänka över mitt sätt att förhålla mig till min egen kropp, min själ och hela min livssituation. Vill ni veta hur det har gått?

Migrän med kräkningar. Minst en dags ”livsbortfall” av fullgånget migränanfall eller som biverkning till migränmedicinen jag åt varje månad. Jag lider inte längre av migrän. Någon gång då och då får jag vanlig huvudvärk, men mer blir det inte.

Övervikt. Mer eller mindre normalviktig. Jag skulle kunna gå ner fem kilo till utan att bli ledsen, men jag känner ingen stress över det.

Noll kondis. Orkade inte ens jogga i en minut. (Inget skämt.) Jag joggar nu motionsspåret som är ca. 2,5 km långt med bara några små ”gåpauser”.

Ständig trötthet. Jag behöver inte längre sova middag och är utvilad när jag vaknar på morgonen.

Hela familjen åt ganska bra redan innan det här läkarbesöket, men under det här året har jag läst på ännu mer om mat och hälsa. Ibland blir jag frustrerad över att det finns så många olika matvägar att välja, men jag tycker att vi har fått en bra balans. Det är inte längre ett ständigt fikande här i huset och sonen rycker inte skåpen efter något sött att äta hela tiden. Vi äter ingen färdigmat. Inga färdiga köttbullar eller fiskpinnar, ingen pytt-i-panna och inga matlådor. Jo förresten, en sak kan jag köpa ibland. Färdiga kåldolmar… Jag själv äter ingenting med hög sockerhalt längre, utom då jag är bortbjuden. (Jag vill inte vara en otrevlig gäst när någon har ansträngt sig.) Inget godis, inga kakor, inga juicer och inte mer än en frukt om dagen. Vitt mjöl går bort till stor del och brödet som äts här hemma är oftast av det stadigare slaget. Jag har dragit ner på kolhydrater, men lider inte av den kolhydratsskräck som verkar ha brett ut sig över landet. Efter ett av årets sommarpratsprogram har jag bestämt att det inte ska köpas hem en enda banan som inte är ekologiskt odlad. Mejeriprodukter är så långt som det är möjligt lågpastöriserade. Vet inte om det är något jag har glömt…

Fråga gärna om det här om du vill veta mer eller dela med dig av dina egna erfarenheter. Låt oss alla må bra! Det är vi väl värda?