19 apr

Vårvibbar med smälta dahliablad.

Vad kan jag säga? Varje år gör jag samma misstag. Jag är alltid liiite för optimistisk gällande nattemperaturerna och offrar pga denna optimism någon eller några växter. I måndags bar jag ner de förodlade dahliorna till växthuset. Jag visste att de behövde lite extra skydd, så jag lade samtidigt över en fiberduk, men tydligen räckte inte den i den bistra aprilnatten. Dahliaknölarna överlever lite frost, men det gröna är mer kinkigt. Dessvärre glömde jag att dra fiberduken tillbaka över de små zinniorna. De gillar absolut inte heller frost, utan sackar ihop i en liten slemmig hög om det blir för kallt. Nu kan jag konstatera att de flesta dahliorna faktiskt klarade sig helt och att inga behöver börja om helt från början. Det löser sig! Det löser sig alltid.

Tulpanerna bangar inte lite kyla. Nu har de allra första börjat visa färg och jag är precis lika glad som alltid! Detta är mitt prövoår. Står jag ut med att kvaliteten inte blir maxad då jag låtit lökarna sköta sig själva och inte satte nya lökar i höstas? Borde jag skaffa de gammeldags sorterna, stora och enkla i gult och rött? Njae, min gissning är att jag fyller på med nytt i höst ändå, jag gillar tulpaner lite för mycket för att nöja mig med något halvdant. Vi får se, kanske slår blomningen i Lilla Rotterdam mig med häpnad! Det ser trots allt bättre ut än jag hade förväntat mig.

Inne i Karlskrona fick jag nästan känslan av försommar igår. Jag gillar verkligen de blomsterarrangemang som vi bjuds på i stora byttor, stadens trädgårdsmästare är riktigt duktiga! En grön och blommande stad är viktig för att invånarna ska må bra, det visar forskning klart och tydligt. Min gamla ”sambos” mamma brukade säga att det var viktigt att prioritera blomster ibland för hela familjen, även om det innebar att det blev soppa till middag två dagar på raken. Kanske privilegierat att säga, men jag är benägen att hålla med. Vi människor behöver olika slags bränsle och ”smörjning” för att må riktigt bra. Just när jag stod här vid blommorna i det vackra kvällsljuset lade jag undan telefonen efter att jag hade fotat dem för att ta in dem med alla sinnen. Sedan tjurade jag lite på mig själv för att jag inte njöt först och fotade sen, men landade i att alla måste lära sig i sin takt.

07 feb

Bakslag och bonusgos.

Jag vet att det är dumdristigt att börja prata vår i februari, men jag vet vad jag kände när jag sa att våren var på väg. Jag vet också att varje år spelar naturen oss spratt genom att locka med sol och värme ena dagen och skoja till det med snöstorm nästa dag hela vägen fram till april någon gång. Jaja, så är det med det. Snön föll så vackert igår och jag orkade mig ut på en väldigt lugn promenad trots att jag inte varit på topp de senaste dagarna.

Det hjälpte inte att jag valde Sommarvägen, det var lika mycket snö åt det hållet. Jag påmindes om att jag ska göra rent de här skyltarna då vädret blir lite bättre. Riktigt sådär sunkiga behöver de faktiskt inte se ut.

Väl hemma igen började jag med att ta ut den här godingen på kissrunda eftersom jag ändå hade ytterkläder på mig. Hon är så fin, svägerskans familjs lilla ”bebis”. Det sägs att man inte ska förmänskliga djur, men hur kan man göra annat med en hund?! De kan vara så klipska, roliga och underfundiga – jag förstår uttrycket ”människans bästa vän”. Lillan började med att sitta här i fönstret och längta efter sin familj, men vi fick henne snart på andra tankar. Maken blev lekfarbror och jag blev mystant. Snart följde hon oss i hälarna som en liten skugga. Och så roligt hon hade då hon var ute i snön och lekte! Hon följde spår efter möss, fåglar och rådjur och gjorde krumbuktiga konsthopp som hade kunnat platsa på en cirkus.

Precis som en liten bebis som kan ha svårt att somna med en barnvakt var det lite svårt för Lillan att komma till ro. Hon insåg nog till slut att hon var trygg och kunde komma till vila. Det var så mysigt att ha henne på besök och hon får gärna komma tillbaka.

Framåt kvällen fick jag säga adjö till make och hund och bege mig ut i ruskvädret för en Educatiusintervju (Explorius har bytt namn). Förhoppningsvis får jag bli kontaktperson till två studenter i mitt upptagningsområde i höst. Igår intervjuade jag den första värdfamiljen på Aspö, en av de större öarna i vår skärgård som man bara kan ta sig till med bilfärja från Karlskrona eller egen båt. På ön finns ungefär 500 åretruntboende, men på somrarna mer än femfaldigas detta antal! Jag tror inte jag har varit där sedan jag gick på gymnasiet och hade glömt vilken fin ö det är. Det hade definitivt blivit en upplevelse för en japansk student att få bo där, så jag hoppas att allt ordnar sig också med skolplacering.

25 jan

Utmanad vinter.

Efter den senaste veckans blåst, regn och plusgrader finns det nu inte mycket vinter kvar här på ön. Vi har fortfarande minusgrader om nätterna, men det ser ut att förändras framöver. (Jag vet mycket väl att vintern inte är i närheten av slut än, men långsamt ger våren sig nu till känna på olika plan.) Naturen ser så annorlunda ut så fort det börjar töa. Solljuset kommer från en annan plats, det blir mer intensivt och oförlåtande. Igår var jag rastlös och ville komma ut på en lite längre promenad, så det blev Uttorpsrundan med en podd i lurarna framåt eftermiddagen. Det regnade smått från och till, men det störde inte. När jag kom närmare vattnet drog jag ut hörlurarna för att höra det fantastiska dånet från havet. Naturen kom då närmare, men också resten av världen. Skogen har rensats upp en hel del under vintern, så jag kände knappt igen mig på vissa platser. Mest spännande var rotvältan jag hittade nästan framme vid naturreservatet. Vilka krafter som uppstår i en sådan. Jag förstår att dessa fenomen kan vara farliga!

Hemma fick jag njuta av de vackra tulpaner jag fått av min syster. Jag längtar efter att se om lilla Amsterdam och lilla Rotterdam har några blommor till mig i år, men är medveten om att jag kanske får nöja mig med en ganska klen skörd eftersom planen är att jag ska försöka lura ut hur många tulpaner jag egentligen har som återkommer år efter år. Förodlarhetsen är igång på Facebook och jag försöker hejda mig för att inte fångas av den. Efter att ha gått igenom mina odlardagböcker sedan 2018 vet jag att det går utmärkt att inte börja sätta fröer förrän i mars. Dessutom har jag växthuset i år, så det ska nog ordna sig.

16 mar

Uttorpsvår ute och inne.

Att det gick gäss på ”sjönen” kunde höras ända från oss, så jag bestämde att morgonpromenaden igår skulle bli femkilometaren förbi naturreservatet, den som kallas Uttorpsrundan. Det är en av mina favoritrundor trots att den går igenom ett bostadsområde. Mest är det bara enar, ljung, havsglimtar och även möjlighet att gå ner och känna på Östersjöns mäktiga innehåll.

Det piskade på rätt ordentligt och efter att ha börjat lätta på halsduken och fundera på att ta av mig handskarna drog jag allt tätare runt kroppen. Näsan blev alldeles röd och jag kunde knappt höra mina egna tankar. Eftersom jag hade haft sällskap i hörlurarna med samtal och podd var det bara att dra ut de där plastpluggarna och njuta av stunden. Rumpan på bästa sittstenen (varm jacka under naturligtvis, än är det vinter kvar säger mor) och så lagom många minuter för att njuta men inte hinna huttra. Jag älskar verkligen att betrakta detta naturens skådespel där vågorna slår mot stenar och bröt och slås sönder i glittrande explosioner. Ju större vågor, desto vackrare skådespel.

Så snygga hållare till det upprensade riset! Jag njuter av väl skött mark och i just den här stunden skämdes jag över att vi inte gjort mer med vad vi har hemma. Det skakade jag dock snabbt av mig. Mycket har blivit jättefint och inte hade jag mått bra om jag fortsatt göra saker utefter vad andra eventuellt tycker. Det går bra att njuta av andras arbete utan att trycka ner sig själv. (Viktig insikt.)

Vi har kommit till den årstid då det är bra att alltid ha med en soppåse för att samla skräp längs promenadstråken. Det blåser upp en del bråte under vintern och jag vill varken att djur eller människor ska skadas i onödan. Dessutom tillför skräp inga estetiska värden.

Beach 2023 har tydligen redan dragit igång. En kvarglömd hink och spår efter sandkakor stod nere vid grillplatsen och gjorde mig glad.

Nästan hemma gick jag förbi ”krokusdiket” och såg att det snart kommer att explodera av färg. Efter det är det inte långt tills vitsipporna gör sin entré. Härligt!

Mellan promenadbilder och denna stund fångad i Bredavik gick själva vuxenlivet (jobb, mat och allt det där). Sedan bestämde jag mig för att det var dags att våga hämta pelargonerna i Bredavik. De har inte mått så bra, men jag tror att jag ska kunna återuppliva de flesta av dem. Det blev också en trevlig stund hos fina V och jag gick därifrån glad och belåten på alla sätt och vis.

Resten av kvällen skitade jag ner händerna och nu är växthusskrubben uppdaterad med kommande luktärter, tomater och lite fler paprikor. Det gröna börjar slå igenom! Nu gäller det att hålla lagom fuktigt och ljust, och paprika, chili och basilika har redan börjat få extra näring. Heja växtkraften! Heja livet!

13 mar

Allt eller inget.

Inatt vann Everything Everyone All at Once sju Oscars. Sju Oscars! Antingen var förra årets filmer riktigt dåliga, eller så har jag en fantastisk filmupplevelse framför mig senare i år. (Jan-Olov Andersson på Aftonbladet tycker dock att alla de andra filmerna som var nominerade till Bästa film var bättre, så kanske är den bara ruskigt överskattad?) Trailern ger en föraning om att det åtminstone kan väntas mycket action. Sedan länge har jag spanat in ”Brendan Frasers återkomst”, filmen The Whale som handlar om en mycket överviktig lärares möjlighet att återuppta kontakten med sin tonårsdotter. Herr Fraser vann för övrigt en av de få Oscars som gick till någon som inte hade varit inblandad i Everything Everyone All at Once. Ett annat sådant pris gick till de ljudansvariga för Top Gun: Maverick, något jag tycker de är väl förunnade. På västfronten intet nytt och Maverick är de enda nominerade ”bästafilmerna” jag har sett. Den första bygger på en av Fars favoritböcker, men usch, så hemsk den är! Otroligt välspelad, men hemsk. Maverick blev (naturligtvis) en riktig hit hos mig. Kanske var det nostalgin, inte vet jag, men varför göra det onödigt komplicerat? The Banshees of Inisherin verkar vara något utöver det vanliga och Tár är definitivt ett måste. Det verkar ändå bli några fina filmupplevelser framöver!

Filmen om mitt liv hade inte blivit spektakulär på något vis. ”Planttanten som drack kopiösa mängder rooibos chai”, eller kanske ”Kvinnan som stickade sig lycklig”. Soundtracket hade dock ägt. Just nu hade Poulenc dominerat ett sådant och det hade kanske blivit lite väl dramatiskt för mitt vardagliga knegande. Denna musik hade dock kunnat representera mitt spännande och utvecklande jobb. För att få recenseras av ETC. hade jag kanske behöver lyssna liiiite mer på Sara Parkman (Jag älskar somligt av det hon gjort trots motstridiga politiska ställningstaganden. Tycker du att man kan gilla ett konstnärligt verk trots att man inte är överens med verkets skapare?) Att hemmet ska saneras från skadedjur måste väl ändå vara något som ger denna dokumentär lite extra strålglans? Nej, jag tror ändå att det bästa är att hålla mitt liv borta från filmvärlden, och det för allas skull.

Spektakulära stunder, sparade i minnets fotoalbum, finns det annars gott om. Vi är många som försöker fånga dessa flyktiga ögonblick, försöker visa precis hur fantastiska och makalösa de var i just den stund de fastnade i digitala informationsbaser. Inför denna vecka ser jag fram emot att bekämpa vinterglåmigheten som håller sitt grepp både om hy och sinne. Då känns det bra att plocka fram bilder som denna. Vi ska ha molnigt och regnigt mest hela tiden och en till sex plusgrader, så det kan behövas. Det ska gå bra, bara att börja med mammografi känns toppen. (Ingen ironi, alltså. Det känns viktigt att måna om hälsan.) Förhoppningsvis blir ”alla” friska, det finns möjligheter till fina möten med människor både privat och jobbmässigt och vi är ändå nästan halvvägs genom mars! Idag finns det dessutom möjlighet att fira lillasyster som kom som en alldeles egen, levande docka till mig då jag var nio år. Jag är så stolt över henne och hennes framgångar på olika plan. Så tack livet för allt fint! Och Carry on.

08 mar

Var ligger fokus?

Livet är allt bra fint. Och svårt. Och allt däremellan. Igår kom åter en påminnelse om förgängligheten och om vikten att leva i tacksamhet. Utmaningarna kommer och är en del av mänsklighetens börda att bära. Ett besked om sjukdomstillstånd som trots allt verkar ha gått betydligt bättre än det kunde ha gått blir till något att vårda. Idag är det Internationella Kvinnodagen. Gratulationer är icke på sin plats. Eftersom denna dag instiftades för att fokusera på ojämställdhet sägs det att detta är en dag för kamp. I skenet av min klagomålsfria fasta väljer jag att inte fortsätta slå split i diskussionen om ojämlikhet mellan män och kvinnor. Alla förlorar i ett system där det största offret vinner, det är min fullständiga övertygelse idag. Att sträva mot balans är mitt mål. Kanske ändrar detta sig i framtiden. Jag är ödmjuk nog att inse att jag inte tycker likadant om saker och ting idag som jag gjorde för trettio år sedan, och förhoppningsvis har jag minst trettio till framför mig.

Efter denna lite filosofiska stund kommer här en vardaglig rapport om livet på Vintervägen. En kopp te på den egna chokladmyntan att inleda dagen med. De fula IKEA-muggarna plockas bara fram då vi är många här hemma eller diskmaskinen har svalt alla de bra muggarna och kopparna. Vi borde ha diskat inatt, men glömde det. Nu är spotpriset närmare två kronor per kWh och disken får fortsätta stå och vänta i den surt luktande maskinen som med luckans hjälp håller köksluften fräsch. Teet är ljuvligt gott och min kusin som kom med kvistarna som ledde till att vi idag har en hel del chokladmynta får en tacksam tanke.

Våra små matgäster fortsätter att hälsa på. Här hade vi vindbyar som närmade sig storm igår och den upphängda fågelmaten svängde vilt medan fåglarna flög omkring med mindre precision än vanligt. Det är viktigt att inte sluta mata för att man har haft några vårvarma dagar!

Jag fick en vänförfrågan på Facebook från mammas kusin som jag redan är vän med. Jag meddelade släktingen om att någon snott hennes foto och namn, meddelade Facebook, men accepterade vänförfrågan för att trolla lite. Alltså, vilka är de här lurendrejarna som försöker skinna folk på pengar? Jag måste tänka att de åtminstone inte är onda, och nu roade ju jag mig på deras bekostnad. (Naturligtvis har jag varken klickat på någon länk och därför inte fått svar från någon agent. Facebook har inte heller tagit bort kontot trots att jag anmält det flera gånger.)

”Snökaoset” som det varnades för blev mer av något slags snöstorm där allt det vita snabbt smälte undan på grund av plusgrader. Jag tog mig en runda framåt kvällen för att rensa huvudet efter en hel dag inomhus. Det blev en promenad längs vägar eftersom jag som vanligt var lite rädd att få något nerblåst i huvudet. Skönt var det hur som helst!

I morse skickade dottern denna bild från kaoset i Stockholms lokaltrafik. Där är det väl snökaos på riktigt med inställda tåg, bussar och stora förseningar. Vips kändes solen utanför vårt fönster ännu härligare! Vårvinter är just det. Vår och vinter på samma gång. En dag t-shirt, nästa stillastående tåg. En dag knoppar och surrande bin, nästa isgata och dubbdäck. Inget att göra mer än att sköta försådden och sätta nya fröer i jord, glädjas åt nästa amaryllis som är på väg att slå ut och tänka på alla kommande tulpaner som numera står skyddade innanför viltstängslet i trädgårdslandet!

27 feb

Ljuset.

Igår kunde vi tydligen se norrsken lite här och där i vårt avlånga land, inte bara norröver. En vän i Ronneby lade upp fantastiska bilder med dansande, gröna slöjor och lusten att uppleva något liknande blev stor. Inte för att jag vet om det stämmer eller ej, men med ögat gick det i alla fall inte att uppleva någonting hos oss. Kanske var vi bara inte alerta precis då det fladdrade också över vår ö? Jaja, det kommer andra tillfällen. Och soluppgången var så vacker att den var värd att förevigas, trots att den kanske liknar många andra soluppgångar vi mött här. Guds klara sol går åter upp, och varje gång är det som ett mirakel.

Att bädda sängen känns som en ynnest då detta är synen som möts. Gröna sovrum sedan 1993 då jag fick välja tapeter till min hyreslägenhet. Alltid mot det grågröna hållet. Så vill jag att det ska vara för evigt. Det ligger något i den här färgen, något som talar till mig. Jag behövde ingen som talade om för mig att grönt är en bra färg för sovrum. Jag behöver heller ingen som forskar om att vårens ljus är livgivande och kraftladdande. Det ingår liksom i mitt DNA att veta dessa saker.

Mammas garderobsblomma som stod i trappen i Bredavik fortsätter att se ut som den gör. Varje år vid den här tiden skickar den 2-3 nya skott. I år har den skickat fyra stycken! Den står i samma norrläge, får samma behandling, ser likadan ut för övrigt. Jag tror att den trivs fint och snart är jag redo för att ta skott ifrån den. Snart kanske jag också är modig nog att ta mig till Bredavik och hämta hem pelargonerna. Burr. Har ändå landat i att det är okej om alla gick åt i elsparandets vargavinter. Det var isåfall av en god orsak, för det var onekligen effektivt för besparingens skull.

Här är ljuset indirekt, men jag ser ju att det finns där. Det känns. Det syns. Det värmer till och med lite. Vårvinterns färger. Bland mina taggar har jag de fyra årstider, och så denna femte. Vårvinter. Jag har inte sommarhöst, höstvinter eller vårsommar. Vårvintern har däremot sin egen plats. Just denna börjar vi vecka nio med. Vårvinter, frost och sol. Grannen tillbaka på sin skola, våra dammråttor mer uppenbara än vanligt. Idag är första dagen på resten av mitt liv. Första dagen på resten av ditt också. Vem minns den snö som kanske föll i fjol? Jag avslutade första stycket med en lånad textrad och avslutar hela inlägget med en annan. Lev väl.

18 feb

I Ottos fotspår.

Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).

Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.

Skärmdump från SGU:s hemsida

I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.

02 mar

Vårrapport och fettisdag.

Vi befinner oss mitt i vårvintern och dagarna blir långsamt ljusare och längre. Det går inte att utesluta snö och köldchocker, men nu hoppas vi väl mest på spirande nytt liv och solens återkomst. Hos oss har vi en SMHI-prognos som lovar sol och 3-6 plusgrader hela veckan, även om det kommer att vara kallt om nätterna. I krukan vid entrén står lyktan som kom med huset fortfarande trots att den fått sig några rejäla törnar under den här vintern. Jag kan inte komma ihåg att det har varit så här blåsigt sedan vi flyttade hit. Irisen som är på väg att visa färg fick jag av min kusin under 50-årshelgen i Småland. När den gjort sitt här i krukan ska jag hitta någon fin plats i trädgården för den.

Med sol och vår kommer lusten att få liv i bebisar till plantor som strukit med eller ser lite skabbiga ut. Mitt stora ”palettsbladsträd” drabbades av bladlöss under vintern (just palettblad verkar ha svårt att försvara sig mot dessa otäckingar) och fick tyvärr slängas. Jag hade ett skott i ett annat rum som jag ville prova att stamma upp. Detta har jag nu toppat, så om några veckor hoppas jag att jag har två starka plantor. Andra krukväxter mår bra. Mammas novemberkaktus som blommade så fint innan jul står redan i knopp igen, även om den kanske inte kommer att bli översållad av blommor. Orkidéerna på övervåningen fick slängas förra året då en av blommorna jag uppvaktades med då jag fyllde femtio tog med sig spinn. Nu har jag två stycken, varav en som har blommat konstant i ett år. Ampelliljan i köket har rensats på en mängd av sina fina bebisar och jag har gett bort två krukor och sparat en till mig själv. Jag har satt några sticklingar av skvallerrevan i vardagsrummet. Eftersom det inte finns några fönsterbänkar på hela nedervåningen har jag inte plats för mängder av krukväxter och lika bra är kanske det. De som bor här blir dock väl ompysslade. Ja, och amaryllisarna mår alla fortfarande bra! Ingen mer lök har skickat upp någon blomma. Lökarna får stå kvar på sin bricka tills risken för nattfrost är över, sedan ska de gödas upp riktigt ordentligt.

Hej hopp! Våren tar sig in på flera vis. Bokashin är igång ordentligt, men det är för kallt i verandan fortfarande. Nu står därför båda hinkarna i köket medan den fyllda får gotta till sig i några veckor till. Innehållet ska sedan grävas ner i någon av lådorna i trädgårdslandet. De där hinkarna är inte särskilt vackra och inte luktar innehållet gott heller, men vad gör man inte för att mata jorden med härligheter?

Apropå mata. Igår var det fettisdagen, alltså var det dags att kolhydratladda inför påskfastan. Jag hade kvar bullar till mig i frysen, men bakade en omgång till maken/frysen. Härliga bakterapi! Tycker fingrarna känns lite smidigare idag efter att ha fått knåda den härliga degen. Doften av kardemumma hänger fortfarande kvar i huset.

En vacker dag ska jag skaffa några ordentliga tyllar så det blir lite finare då jag spritsar grädde. Den här är för smal och funkar bäst till söta små ”blommor” i glasyr på kakor och muffins. Det hade gått precis lika bra att bara skeda upp grädden, men visst ska väl ögat också ha sitt? Med det hoppas jag att du får en fin askonsdag, dagen som inleder den kristna fastan. Även i år tänker jag uppmärksamma denna.

27 feb

Solglitter i frostbiten vårvintervärld.

Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?

Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.

Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.

Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.