13 Maj

Om värme och liljekonvaljer.

Sedan vi kom hem från vår campingtur har värmen på nedervåningen inte funkat. Den händige elektroingenjören till make tog sonens elektronikset och lurade ut vad som var fel på värmepumpen. Det var många dolares till en fixare eller $18 (120 kr) för en liten del som kunde skickas efter som gällde. Vi gillar att hålla kostnaderna nere, så du kan ju gissa hur vi bestämde oss för att lösa problemet. Dessvärre råkade detta hända under en svinkall helg. Vi har haft frost i natt och under några nätter innan gick termometern ner till ca 2°C, så du kan ju gissa på ett ungefär hur varmt och skönt det varit här hemma. Hu! Idag kom mackapären på posten och i detta nu har temperaturen blivit mycket behaglig igen. Tänk vad lätt det är att ta saker för givna. Att man har tillräckligt med mat att äta. Att hälsan är okej. Att man har en säng att sova i. Ibland behöver jag ruskas om lite för att komma ihåg att vara tacksam. Idag blev jag påmind om att vara tacksam över att ha ett hem som skyddar mig från vädrets makter!

12_1

Min fina granne kom förbi med en bukett liljekonvaljer. Tänk så många härliga människor det finns i världen om man bara tar sig tid att lära känna dem! Idag kommer jag också ihåg att vara lite extra tacksam över vänskap och kärlek.

Jag hoppas för övrigt att du har det bra.

08 Mar

Date på längdskidor.

I kväll var jag och maken ute på date tillsammans med fem andra par. Vi åkte upp till Sundance, hyrde längdskidor och gav oss ut i spåret. Det var så isigt att jag inte sett maken till något liknande förut och spåret började med en backe som var brantare än någon backe jag behövt åka längdskidor i. Jag trillade i halva backen (liksom flera andra) och precis när jag tagit mig upp trillade jag igen. Min axel, i vilken jag hade en långdragen inflammation runt tiden då vi flyttade hit, fick spunk när jag allt för snabbt drog iväg armen för att dämpa fallet. Aj. Hm. Jag knatade upp för backen igen, lämnade de andra åt sitt öde och lät min tüska viking leda resten av flocken medan jag åkte upp och ner i en liten backe ovanför mördarbacken. Månen var otroligt vacker och jag kunde låtsas att jag var jätteproffsig då jag hjälpte andra längdskidare som tydligen aldrig hade åkt förut. Den här sporten är inte särskilt stor här i Amerikat…

7_1

När de andra tagit sig runt spåret några gånger och sinsemellan trillat femtioelva gånger var det dags att fortsätta kvällen på en pizzeria i Riverwoods, köpcentret som ligger här i närheten. Maken och jag delade på en bärpizza och det kan jag tala om var något av det godaste jag ätit på den här sidan fyrtio! Kolla här under Desserts – Berries & Cream. Jag tror jag måste kolla om någon räknat ut hur man ska laga den på egen hand.

01 Mar

Du fattas mig.

Det är fortfarande helt ofattbart och så konstigt att veta att det just aldrig blir något mer, inte på det vis som det var.

Vissa saker måste man acceptera för att sedan gå vidare, men det är svårt! Hur kan man skratta och gråta över någonting samtidigt? Minnena försvinner inte. De finns kvar i de små rum som förberetts för dem. Lika viktigt som det är att komma ihåg det som varit är det att inte låsa in sig tillsammans med de där minnena. Det finns andra att ta hand om, andra som är här och nu, andra som litar på vägledning, vänskap och kärlek.

Du finns där fortfarande och du finns alltid inom mig. För det är jag tacksam. I evigheters evighet…

28_1

25 Feb

Snösmältning och Sketch Sunday.

Jag läste någonstans att våren har kommit till Skåne. Inte vet jag om våren officiellt är här än, men det händer grejer i naturen nu. Snabbt. Jag saknar krokusar och snödroppar och tulpaner är ju bara att drömma om, men det finns annat att glädjas över. Som att de bruna träden börjar knoppas och att fåglarna kvittrar och att luften känns varmare när solens strålar når fram till nästippen.

I går tog K och jag en eftermiddagspromenad längs 800 S. Det är en ganska trafikerad väg, ungefär som att promenera längs Häradsvägen i Segeltorp en lat lördagsförmiddag. (En söndagseftermiddag där bjuder på en massa trafik från det shoppande folket som besökt IKEA och de andra shoppingtemplena i Kungens Kurva.) Trots trafiken gillar jag att gå där. Kolla får du se varför:

24_1

24_3

24_2

Alltså, nu kan jag inte mycket om hästar, men jag undrar om inte det här var en unghäst som precis blivit instängslad och blivit skodd. Den skuttade omkring som en kalv på grönbete. Fram och tillbaka, upp och ned. De andra hästarna gick tillsammans i två olika hagar, men den här stackaren såg inte ut att kunna samarbeta speciellt bra.

24_8

På kvällskvisten fortsatte vi vår söndagsdejt och åkte in till Salt Lake City för att hälsa på vår kompis Nathan Florence som satt och utövade sitt konstnärsskap tillsammans med andra konstnärer och ett jazzband som var riktigt duktiga. Begivenheten kallas Sketch Sunday. Jättemysig miljö för en söndagsmiddag med familjen. Tjejen i blå tröja satt modell med den äran och det lilla oljeporträttet blev klart på ca 1,5 h. Jättefint! Jag älskar Nathans teknik att måla på småmönstrat tyg. Visst är det läckert? Jag undrade hur han hade fått prinsessan Madeleine att stå modell för sig till den större tavlan, men han påstod att hon inte avslöjat att hon var prinsessa. 😉

24_7

24_5

SLC i nattljus. En liten stad, alldeles fyrkantig i sin uppbyggnad och därför lätt att hitta i, men väldigt trist. Amerikanernas städer är dessvärre ganska trista eftersom de inte har mycket av ”gammalt och nytt”, utan mer ”vi river ner det gamla och bygger nytt”. Synd!

24_9

07 Dec

Ser fram emot ett verkligen Gott Nytt År.

6_2

Titta vad vi fick i brevlådan idag!

Jag är tacksam för C som är en vän som funnits med och för mig i nästan hela mitt liv. Vi är släkt i släkten, men det visste jag faktiskt inte förrän vi hade känt varandra i många år. Vi har åkt skolbuss otaliga mil tillsammans, ofta hopträngda tre på samma säte (C, jag och min kusin A). Vi har varit ”duktiga flickor” och pluggat hårt och förhört varandra på läxor och följt varandra i korridorerna på Rödebyskolan och varit oroliga över framtiden och fnissat väldigt mycket och ganska ofta. När vi bestämde oss för att välja olika gymnasielinjer delades våra vägar i några år. Vi slutade helt enkelt göra saker tillsammans lika ofta som innan. Som tur var blev vuxenlivet en slags skjuts in i umgängeslivet trots att vi bodde på olika håll.

Sann vänskap består och jag är så glad över att ha C och hennes familj i mitt liv. Hon är stark och smart. Kanske starkare och smartare än hon hade önskat då hon har behövt gå igenom saker som ingen skulle behöva uppleva. Att från åskådarplats ha följt två av de tre som jag skulle kalla mina närmaste vänner genom livet då de gått en väg som varit taggbeströdd och hal och eländig och ensam är ingenting som gjort mig gladare på något vis. Det har däremot gjort mig bättre på att vara tacksam över det som är fint i mitt liv. Till exempel att känna hur glad jag är över att ha någon som tar sig tid att fixa saffran för att överraska mig och min familj på andra sidan Atlanten. Tack C!

Ps: Jag kommer fortfarande ihåg våra vansinnesturer på sparken nedför backen i Tvingelshed och det susar lika mycket i magen nu som då. Wow! Jag kan bara konstatera att du har väldigt mycket mer mod i dig än jag. Tack för att du delat med dig!

04 Nov

Reunion.

Familjen jag kommer ifrån är stor och brokig. Genom åren har vi adopterat in lite extra folk. Ja, inte sådär på riktigt, utan för att vi har velat. Under mina tonår och efter att jag hade flyttat hemifrån hade vi flera utbytesstudenter i det Håkanssonska hushållet. Vi var ju ändå så många, så vad gjorde det för skillnad liksom? Den första i raden var D.

Det luktade alltid så gott i Ds rum och själva hon doftade också härligt! Inte tantparfymaktigt alltså, utan väldigt subtilt. D avslöjade tricket vad det led – om man sprayar sina kläder lätt med mist (inte parfym) när de är rena så får man den där effekten av att alltid bara lukta, tja, gott. D var också otroligt världsvan till skillnad från den mespotta jag var då. Hon hade redan varit utbytesstudent i Japan och det märktes att hon var van vid att ta hand om sig själv.

Hur som helst var det fantastiskt roligt att kunna träffas så här 25 år efter att det senast begav sig. Vissa saker ändras, annat består. Vi kunde konstatera att för de flesta blir livet faktiskt inte riktigt som man hade tänkt sig… Men tänk, livet fortsätter ändå! Att gräva ner sig i bitterhet hjälper ingen, eller hur?

4_9

4_8

4_6

4_1

26 Okt

Saint Michael Trio.

Jag skulle vilja presentera Russell Hancock. (I vanliga fall brukar jag inte skriva ut folks fulla namn här, men eftersom Russ är en ”kändis” så tycker jag det är okej.) Han har varit en god vän sedan jag och maken kom till Palo Alto i Kalifornien som nygifta. Russ och hans fru behövde någon som kunde passa deras barn i tre månader, vissa dagar, medan de hade en period då båda behövde jobba mycket. Jag hade inget arbetstillstånd och fick jobba utan lön så att ”nannygate” inte skulle upprepa sig för Russ-med-politiska-ambitioner, men det var roligt för mig att inte bara plugga JÖKen och Kulturella vad-det-nu-var-för-något. Om det inte hade varit för Hancocks kanske jag aldrig hade blivit så intresserad av fotografi, för när vi skulle flytta hem till Sverige igen kom de hem till mig och överlämnade en avskedsgåva, en Nikon systemkamera… (De hade frågat maken vad han trodde att jag verkligen skulle bli glad över att få, något som jag inte hade råd att köpa själv. Bra val, K!)

I går hade vi den stora glädjen att få träffa Russ, hans härliga fru och deras två (vid det här laget vuxna) yngsta barn då Russ och hans trio Saint Michael Trio spelade i Provo. Hela familjen följde med mig och vi njöt av en minnesvärd konsert med stycken komponerade av allt från Beethoven till en nutida, kanadensisk kompositör som skriver musik exklusivt för Saint Michael Trio. Musik får mig att må så bra! Nu har jag också upptäckt att BYU bjuder på många gratiskonserter, så jag ska se till att bli lite mer kulturell framöver.

25_2

25 Okt

Mål och planer.

23_2

Nattfrost på gräsmatta. Syn vid utträde ur hus för vidare transport via apostlahästarna i galopp, trav.

23_1

Morgonsol på träd och buskar i höstskrud. Ja, och blå himmel. Syn strax innan kräkkänslorna tog över och apostlahästarna darrade av utmattning

Jag fortsätter träna och nu har jag börjat orka ta ut mig själv ordentligt mot slutet av varje träningspass. (Den första månaden hade jag ju knappt ens ork att genomföra ett helt pass och när jag närmade mig slutet orkade jag knappt lyfta på fötterna!) Jag har nog gett upp tanken på att klara fem kilometer i sträck innan snön kommer, men jag är i alla fall ute och springer tre gånger i veckan. När jag tränade ”hemma” i spåret i Segeltorp sprang jag som längst en runda, alltså ca 2,5 km. Det innebär att jag snart är uppe i samma kapacitet som när jag var i riktigt bra form. Jag börjar känna att benen är lite piggare, men flåsar gör jag fortfarande.

Ett annat mål jag fortsätter jobba på är det där med förändringstemat. Jag jobbar på att göra småsaker för vänner och bekanta i min omgivning, sådant som kan underlätta eller göra någon glad. Jag mår bra av det och förhoppningsvis mår mottagarna ännu bättre. Jag säger som min mamma: tänk om jag hade mer pengar så jag kunde ge bort fler presenter! Haha. Vissa presenter får ges i form av tankar som flyger iväg genom världsalltet, andra får jag spara i väntan på rätt tillfälle. Vänskap är dessutom absolut inte bara att ge bort saker. Det handlar om att lyssna, visa förståelse, hjälpa med praktiska saker, tipsa om spännande artiklar, ta med någon till en fenomenal rea eller följa med ut på promenad. Vi människor har så olika behov.

Vad är det finaste någon har gjort för dig någon gång?

Ps: Den här gillar jag. Jag är stark och du kan nog höra mig ryta. Snart.