06 Nov

I tacksamt minne bevarad…

5_1

Alla helgons dag, Festum omnium sanctorum.

Idag tog jag med mig en av Exploriusstudenterna och äldsta dottern på själavandring. Ja, egentligen var det väl mer så att vi klädde oss varmt och någorlunda regnsäkert för att sedan ge oss ut på kyrkogården för att uppleva Sveriges kanske vackraste högtid. Jag uppskattar seden att hedra alla som gått före oss.

Kyrkogården var så vacker trots att regnet öste ner och jag skickade tacksamma tankar och små ”minnesmeddelanden” till mina släktingar och vänner som inte längre finns med oss. Det blev en så fin stund. Efteråt gick vi hem till min svåger och bjöd alla i huset på nybakad lusselängd, pepparkakor, clementiner och varm choklad med grädde. Minnen skapas med hjälp av alla sinnen.

20 Okt

Mitt i veckan, en regnig dag i november.

Idag steg jag upp kl 6 som vanligt. 15-åringen klarar sig själv, men det känns bra att stöka lite tillsammans med henne. Far satt redan uppe och det syntes att hans operationssår från i går blödde. Jag och mamma fick övertyga honom att det inte var någon bra idé att sitta och vänta på att ett blödande sår ska lugna sig då man äter blodförtunnande medicin. Han gick till slut med på att köras in till dagoperationen på öron/näsa/hals. Tur det. Jag fick sitta med på operationen och mina gamla kirurgdrömmar levde upp medan jag följde läkarens och de två sköterskornas fascinerande och mycket väl utförda arbete. Wow, alltså. Så fina de var! Alltså, omtänksamma, försiktiga, roliga, proffsiga, väl samspelta… Det kändes bra att få se sjukvården från insidan, på individnivå. Mitt i allt det tråkiga som stora hälsoproblem medför finns det något varmt och fint, något som tillför energi och ger lite hopp. Fint.

Efter skjuts hem och matlagning till föräldrar och byggbrorsan hann jag med en runda ut till Huset med maten i en yoghurthink och en kall Pepsi Max. Idag lade han golv i tvättrum och badrum. Jag lämnade också av lampan till tvättrummet. Den är verkligen fin tycker jag! Lite nytänkande med klart klassiska vibbar. Renoveringen går framåt och varje dag då jag vaknar vet jag att målet är en dag närmare.

Karlskrona bjöd på International Street Market 2016 på torget och den hann jag och yngsta dottern besöka medan vi letade efter vinterskor till henne. Halleluja! Lite hemgjord engelsk fudge och ett ordentligt mål bayersk mat senare stod dottern som vinnare i den för henne alltid lika spännande utmaningen att hitta ett par skodon som passar, men med ett par jättefina ECCO-stövlar istället för en pokal i handen. Karlskrona är en fin liten stad, även om det blåser rätt friskt rätt ofta. Stan fick namnet Pinan på den tiden militärer huserade i trakterna under lumpen. Jag kan nästan förstå hur detta namn uppkom. 😉

Restaurangen Montmartre fick besök av mig och två gamla kompisar (varav den ena är min kusin) framåt kvällskvisten. En portion Fläskfilé Oscar med klyftpotatis senare kunde jag knappt röra på mig, men jag ville inte missa en smula av allt det goda! (”Det goda” innefattade inte klyftisarna. Sådana tycker jag att jag gör bättre själv.) Det var kul att sitta ner i lugn och (o)ro, ljudnivån var värre än ett dagis efter en läskig Alfonsfilm, och jag hoppas att vi snart kan ta oss tid att träffas igen. Kanske blir det hemma hos oss nästa gång?!

12_1

Efter denna långa dags färd mot natt kändes det skönt att rulla upp hos föräldrarna, sitta uppe och prata en stund och dricka en kopp te. En av mina fina väninnor skickade ett myspaket till min födelsedag och numera har jag sålunda lite problem varje kväll då jag inte kan bestämma mig för tesmak. Tur att ole-dole-doff funkar för Veliga Vågar som jag…

Apropå det, förresten. Stjärntecknen har förändrats, både till antal och fördelningen av datum. Jag är till exempel inte längre VÅG, för jag har blivit JUNGFRU! De har lagt in ett extra stjärntecken som heter Ormbäraren och därför har det blivit lite rörigt i leden. Hoppas vi alla kan fortsätta leva utan alltför stora mankemang. Hoppas du sover gott. Peace!

19_1

Bild: Getty Images

12 Jun

Sista minuten.

Tack och hej, leverpastej. Vår tid här har varit fantastisk på så många sätt och vis och både jag och min familj tar med oss allt vi upplevt med stor tacksamhet. Livet är allt bra förvirrande ibland. På samma gång som jag gläder mig åt att få träffa föräldrar, syskon, svärföräldrar, svågrar och svägerskor, och alla andra släktingar och vänner, så gråter jag över att behöva lämna de finaste vänner som tänkas kan. När man flyttar ändras saker och ting och relationer tar en annan form. Nu ser jag fram emot att få fördjupa gamla vänskaper och lära mig att bo på ett mindre ställe som jag behöver lära känna och älska igen.

Den här dikten fick jag av en av mina väninnor tillsammans med ett foto på de majestätiska berg som jag har kommit att älska så mycket:

Blessing

In the leaving
in the letting go
let there be this
to hold onto
at the last:

the enduring of love
the persisting of hope
the remembering of joy

the offering of gratitude
the receiving of grace
the blessing of peace.

Jan L. Richardson

07 Jun

Hej tisdag!

Allt handlar om ”sista gången” nu. I går kväll hade våra kompisar avskedsfest för oss och det var så fint på alla sätt och vis! Kommer du ihåg blyglasfönstren jag berättade om? Vi kommer att få ett eget att hänga upp i ett fönster! Motivet är vår utsikt från balkongen, minus grannens hus i förgrunden. Design av Mark Bigelow, konstnären, och våra vänner. Här talar vi fulgråt från min sida. Fy sjutton, så glad och tacksam jag blev! Maken kommer lite senare i sommar då motivet ska vara färdigt. De har tänkt på allt! Storleken är till och med anpassad till att passa i ett handbagage… Jag får visa det färdiga konstverket när det är färdigt! Jag har dessvärre inte ett enda foto att visa från gårdagen eftersom allt gick i ett och det fanns så många att prata med och krama om.

Dagens sista: Tandreglering, läkarbesök, fotoframkallning, konstskola, ridlektion.

Annars fortsätter vi packa och städa ut allt. Containern kommer på måndag morgon och vi åker på måndag eftermiddag. Det känns på något vis skönt att maken blir kvar ett tag och kan knyta ihop alla löst hängande ändar!

Eftersom jag inte tagit så mycket foton på sistone delar jag med mig av en favorit i repris. Budskapet tål att tänkas på.

18_1

03 Jun

Huj, här går det undan!

Dagarna går i ett och vi försöker fixa att packa och städa parallellt med att säga ”på återseende” till alla fina vänner som kanske inte kommer att finnas till hand så där i en handvändning framöver. Det har hunnit gå fyra år sedan vi sist gick igenom detta elände… Att flytta ifrån är inte roligt någonstans. Tur att det ändå brukar bli rätt trevligt att flytta in på ett nytt ställe och det är definitivt trevligare att packa upp än att packa ihop. En fördel med den här flytten är att vi åker till sommarstället och får träffa nästan hela min och makens familjer och dessutom kommer svägerskan hem från Australien med sin man och två små döttrar. Hurra! Småtjejerna har vi aldrig träffat IRL, så det ska bli så otroligt roligt. Nu för tiden är världen som ”ett litet rum”, men vi kommer inte ifrån att det fortfarande både tar tid och kostar mycket pengar att fara mellan olika kontinenter.

Tid och rum, förändring, nystart, tillbakablickar. Jag blir så lätt nostalgisk i sådana här situationer. Det är inte bara flytt och sjukdom som knackat på mitt nostalgiska hjärta. Härom veckan dog Bosse Johansson, legendarisk lärare och körledare från Adolf Fredriks Musikklasser. Jag kunde inte annat än att skicka en tacksam tanke till honom och det han gjorde för vår dotter under den termin hon hann lära känna honom. Här kan du läsa ett reportage och lyssna på en intervju med Bosse som åtminstone jag fann inspirerande. Vi behöver fler eldsjälar i världen! Äldsta dottern i randig tröja längst till vänster i bild. I följande video sjunger samma dotter i en trio efter att flickkörens nya ledare Karin hade tagit över, svenska tongångar från en annan tidsålder:

25 Maj

Tankar som flyger åt alla håll.

Att bo med en sjuttonåring som har existensiell ångest över att inte veta vad hon ska göra med resten av sitt liv samtidigt som man ska försöka hantera påminnelsen om människans korta tid på jorden, särskilt för någon man älskar över allt, är svårt. Jag har inga bra svar, inga rätta svar, inga universallösningar. Till sjuttonåringen säger jag ”NJUT! Du är sjutton år, du har hela livet framför dig.” och den stackars dödssjuka 67-åringen gapskrattar jag med när hon förvånat uttrycker ”Jag fattar inte varför jag är så trött!” (Humor är verkligen livsnödvändig i vissa lägen.)

Efter att ha levt i något av en rosa bubbla under flera år är det på något sätt dags att möta verkligheten igen. Jag ville verkligen inte flytta hit för fyra år sedan då beslutet togs, men det var det bästa som kunde hända mig och min familj. Det jag fått uppleva här, de vackra omgivningarna och människorna jag lärt känna kommer alltid att vara en del av mig. ”Mitt hjärta har många rum.” Just nu känns det också som att det ska explodera. Ömsom av tacksamhet och ömsom av sorg och vemod.

I kväll var det dags för bokgruppen att träffas. Sista gången för mig. Gråt och tacksamhet. Tacksamhet och gråt. Dessa kvinnor har betytt så otroligt mycket för mig! Fantastiska. (Alla borde ha en diskussionsgrupp där de känner sig trygga och kan dela med sig av sina drömmar, farhågor, frågor och insikter!) Jag fick en bok av dem som heter ”No One Can Take Your Place”. Då grät jag lite till.

I morgon är det sista yogan med vår fantastiska yogalärare som råkar sluta på studion samtidigt som vi ska till att flytta. Jag hinner inte vara med på passet då det är dags för ännu en graduation-aktivitet för familjens ”student”, men jag ska dit och krama om D och tacka henne för att hon varit den bästa och roligaste yogainstruktör som hade kunnat komma i min väg! Tänk. Jag har aldrig sett mig själv som en yogi, men idag inser jag att vi alla har det i oss och att de flesta nog skulle må bra av att bli lite snällare mot sig själva och sina kroppar, både män och kvinnor.

Vi människor är komplicerade varelser samtidigt som vi är rätt lätta att förstå oss på. Min vackra lillsyrra fick höra talas om en konversation, chatt på telefon, om ett grabbgängs sexfantasier om henne. De är vänner till hennes (f d ?) kompis, över trettio år, svenska, välanpassade individer och hon har träffat dem alla flera gånger. Det de skrev var så plumpt och äckligt och gjorde henne till ett avpersonifierat sexobjekt. Hon blev så arg att hon skrev en insändare. Den kan du läsa här. (För övrigt har hon aldrig sagt något om att spy, men det var det där med sensationsjournalistik och så.) Kvinnor som äger sin sexualitet, de är visst starka och goda föredömen och får därför stå klädda som porrstjärnor och åma sig med sexaktsrörelser framför sina mikrofonstativ och sjunga att de är någon mans slav eller liknande utan att någon ska tycka att det är annat än starkt och fantastiskt. Själv suckar jag och tycker att det är konstigt att efter alla feministers hårda jobb så är kvinnor mer objektifierade än någonsin. Men det var bara en av alla tusen tankar som runnit genom huvudet idag och som jag ville få ut ur systemet. Det här inlägget inger ändå hopp om bättre dagar! OBS! På engelska. Peace. Over and out. (Tur att det är min blogg det här, för den här texten hade helt klart blivit refuserad i vilket forum som helst! 🙂 )

23 Maj

Min fina, fina granne!

M har en lång radda norrmän i släkten. Den senaste som invandrade till USA från Norge var hennes morfar. M har alltid fascinerats av sitt norska arv och har varit flera gånger i Norge samt lärt sig norska på universitetet som vuxen. (Jag hör inte ens någon amerikansk dialekt då hon talar!) Dessutom är hon mycket mer nordisk än amerikansk till sättet och älskar nordisk inredning, så det var nog meningen att vi skulle bli grannar. Det kommer att bli så svårt att lämna henne och hennes fina familj här…

Titta på Telemarksbunaden som M har ägnat hundratals timmar åt att sy och brodera:

21_5

21_9

21_12

21_16

15 Maj

Visdom från en hundraåring och blyglasfönster.

Idag firade en av våra grannar sin hundrade födelsedag. Vi hade tyvärr inte möjlighet att gå dit då det stod annat på schemat, men en kompis meddelade vad han så vist delade med sig till ungdomarna som var där. ”Decide early that you want to be happy.” Bestäm tidigt att du vill vara lycklig. Lättare sagt än gjort som så mycket annat, men det rimmar väl med allt annat som kommit i min väg den senaste tiden.

14_1

Jag hann inte gå på kalas, men jag gick på den vernissage som några andra grannar hade för att visa sitt nya blyglasfönster som sitter i entrén ovanför dörren. De har arbetat fram motivet tillsammans med sin vän, hemmapappan och glaskonstnären Mark Bigelow, och det bygger på olika bilder från Provo Canyon. Helt fantastiskt!

14_2

Marks fru är violaprofessor på det lokala universitetet BYU och ena dottern hade idag fått en fin utmärkelse för sitt harpspelande (hon har spelat sedan hon var fyra år). Eftersom hon bara är fjorton år har hon inte bestämt sig om hon ska satsa på harpan, make-up, konditorkonsterna (det var hon som hade gjort kakorna med blyglasglasyr) eller konsten. 😉 Det är spännande att tala med personer som verkligen är konstnärer på alla sätt och vis.

14_4

Mark hade tagit med sig några av sina senaste verk. Detta blev min favorit, men du kan se många fler på hemsidan jag länkade till här ovanför:

14_5

25 Apr

Graduation pictures.

Min kompis frågade om jag kunde ta lite kort på hennes son som precis som E tar sin high school-examen nu i maj. Det var roligt! Tyvärr blev vår fina solnedgångssession inte vad jag hade räknat med då det blev molnigt strax innan vi kom ner till Utah Lake, så själva känslan i korten blev inte så varm som jag hade planerat. Flexibilitet är väldigt ofta en användbar egenhet, eller vad säger du?

25_1

25_2

25_3

25_4