Årets skottkärra med pumpor får symbolisera hur osanna tankar om oduglighet ofta är. Jag har tänkt att årets pumpa-”odling” varit helt misslyckad eftersom den givit så få pumpor. Jag grundgödslade bra i varje planteringshål i skräplimpan bakom växthuset, men har mer eller mindre struntat i att extravattna där alls efter den första etableringsveckan. Rankorna har vuxit på, men tydligen dolt pumporna bra. Det visade sig finnas fler än dubbelt så många än jag hade sett när jag nu väl tog hand om alla. Några fina exemplar har redan sedan tidigare hittat nya hem och jag bestämde mig för att vara självisk och tog den sista stora orange pumpisen och en ljusgrön skönhet till vår verandatrappa. Det blev ändå flera kvar till resten av familjen. Jag blev peppad att sätta fler pumpaplantor nästa år. Minipumporna förra året var härliga, de vanliga Halloweenpumporna är nostalgiskt fina och dessutom är detta mat som kan sparas länge.
Jag passade på att plocka in en underbar liten restbukett som får symbolisera trädgårdens sista suck. Penséerna växer fritt i gruset, minirosorna jag planterade i stor kruka har gett så mycket glädje, självsådd hibiskus som tittar upp både här och där är söt, pelargonerna har varit finare än någonsin och detsamma får jag säga om luktärterna. Myntan håller sig i schack i sina stora krukor, så jag fortsätter hålla dem där. Får allt det krukade bara lite ny näring till våren så reder det sig nog.
Eftersom det fanns risk för regn till kvällen ägnade jag eftermiddagen åt att klippa ner, märka upp och sortera alla dahliorna. Gallery Rembrandt har gjort sitt och fick åka på komposten. Faster och kusin kom med en ny stjärna på födelsedagen, så antalet håller sig ändå . Jätteroligt att två av de tre dahliasticklingar jag satte har satt knölar/tuber. Båda hade nu fina knoppar, men eftersom de inte hann blomma vet jag inte vilka sorter de är. Jag märkte upp dem i våras och gissar att det är fåglar som dragit upp de vita markörerna. Sticklingarna togs båda från några välväxande exemplar, så säkert är att de är värda att spara.
Bilden tog jag häromdagen, men den får ändå symbolisera resten av kvällen eftersom det såg ut ungefär likadant. Beslutet att ta hand om dahliorna visade sig vara helt rätt då det regnade i flera timmar. Jag stickade lite, läste klart en bok och bläddrade igenom Allt om Trädgård och Hemslöjd, allt medan jag var invirad i skönaste filten i något slags len fuskpäls och sammetsfleece. Kan en höstkväll bli bättre än så?
Nu börjar det. Fågelsträcken i formationer som fascinerar och väcker frågor. Hur vet de vart de är på väg, att de behöver flytta över huvud taget, var i formationen de ska lägga sig och varför de flyger västerut fast jag vet att de är på väg till sydligare breddgrader? Jag stannar alltid upp när jag hör ljuden av dessa flyttfåglar, lyfter ansiktet och njuter av det stora i denna cykliska begivenhet. Gratis häftighet, storheten som gör att jag inte kan låta bli att ta djupare andetag.
Dahliorna rensas på blomster, både knoppar och utslagna skönheter. Jag tar in prakten, tackar mig själv för att i år ha givit dessa växter tillräckligt för att de skulle må bra, bjuda på fler blommor än någonsin och fortfarande ha friska knölar.
Jag konstaterar att det är värt att fortsätta med dessa divor nästa år. De behöver förvisso lite specialbehandling, men är inte knussliga när det ska bjudas. Några av dahliorna har i det närmaste exploderat under jord, andra har blivit klenare. Bara ett fåtal fick höjden som googlades fram, några mådde mycket bättre i den här rabatten än i det som nu är perennrabatten och ytterligare några får nog gå i pension efter den här säsongen. Jag tackar ödmjukast och funderar vidare på var de ska få stå under vintern.
Faster uppmanade mig att göra nyponsoppa då hon var här. Det var det hon bjöd Far på när han var inne på upploppet sina sista dagar i livet. Så fint! Själv tror jag aldrig jag har gjort egen nyponsoppa. Makens mormor gjorde det alltid och jag hjälpte henne flera gånger plocka nypon. En av mina systrar har också som tradition att ta nyponen tillvara. Nu har jag plockat tillräckligt för mig och maken. Det färdiga nyponmoset står i kylen och väntar på grädde och mandelbiskvier – utan dessa tillbehör är det ingen riktigt nyponsoppa.
När jag hade satt potatisen i våras fanns det lite sättpotatis kvar av flera sorter. Jag tog de sista knölarna och tryckte ner dem längst ner i ettårsrabatten där jag inte jobbat upp jorden ordentligt. Det har varken rensats eller vattnats där, så lite träligt känns det faktiskt att dessa potatisar blev finast av alla. Jaja, naturen är nyckfull och vem är jag att vara otacksam efter finfin bonusmat? Av misstag fick jag också upp några fina jordärtskockor. Bonus där också!
Nu har jag samlat vitrosa skönheter i verandan i tung kristallvas…
… medan blomstren i varma hösttoner fick plats i vardagsrummet. Dahlior som har vårdats och jobbat hårt i över hundra år tillsammans med för året nya eldklot. Orange Delight fick ta revansch och efter förra årets noll blommor har den i år gett större skörd än någon av de andra ”findahliorna”. Jag funderar lite på vad som händer när blommor blir populära och varför de eventuellt åker ut i kylan igen. Jag kan tänka mig att det är just plockandet ner och upp ur jorden som är en avgörande faktor för många. Själv gillar jag hur detta höstmoment ger mig rätten till vila från planttantsplikterna. Det är roligt, givande och utvecklande att vara planttant, men ibland är det också rätt tråkigt eller rentav jobbigt. Nu ligger jag hemskt långt efter gällande rensningen, men så får det vara. Ingen rensar i skogar, diken eller på vildängar och det brukar lösa sig fint ändå. Jag säger god natt till den här delen av trädgården och väntar lite med att lägga de större (och tåligare) plantbarnen.
Edit: Det var vi som var kvar som fick soppa, men gjord på blåbär. Far fick brylépudding. ❤️ Minnet…
När jag skriver mina blogginlägg brukar jag avsluta med att sätta en rubrik. Jag hade kunnat strunta i rubriken, jag har ju ingen publik som ska bestämma sig för att klicka beroende på om de gillar orden eller ej. Däremot känns det bra för mig att sammanfatta dagens text med ett eller ett fåtal ord. Ytterst sällan sätter jag rubriken först. Om jag gör det är det inte ens säkert att texten kommer att handla om det jag tänkte från början, så det slutar ändå oftast med att rubriken ändras. Så tror jag dock inte det blir idag. Vi får väl se. Igår kväll tänkte jag nämligen ”den här dagen har varit hur lång som helst” och det var också den känslan jag vaknade med. Så här kommer alltså ”dagen som aldrig tog slut”.
Jag älskar morgonljuset i köket den här tiden på året. Just den här dagen njöt jag tills jag kom fram till fläktkåpan och såg det flottiga dammlagret. Vatten i vattenkokaren, hämta fiberduk i tvättrummet och så av med dammet så det blev såhär fint. Jag passade på att damma av lampan ovanför bordet då jag ändå höll på. Knappt hade sömnen gått ur ögonen, men jag var igång! Känslan fick igång dagen och jag fixade iordning en kopp Gränna päron-te från Tboden. (Jodå, jag tog verkligen till mig min egen höstlista och införskaffade två goda rooibosteer till telådan.) När ett ganska kort blogginlägg var klart läste jag några andras bloggar och bestämde mig sedan för att gå in i ”syrummet” och ta itu med det som skulle sorteras upp där. Vår yngsta dotter kryssar runt som inneboende i Stockholmstrakterna och nu ska hon flytta från möblerat till ett rum dit hon behöver få sin säng och lite annat smått och gott. Just det småtta och gotta står i lådor i det rummet tillsammans med annat som bara ställts undan för att få sin plats vid annat tillfälle. Nu hade detta tillfälle kommit. Det ledde till att jag gjorde krukväxtvård, slängde somligt, tog sticklingar, bytte ytterfoder för att sedan gå vidare till att sortera om garner, kläder och textilier medan körens allhelgonalista bidrog till en mjuk och vacker stämning. Jag behövde inte mjukt och vackert och bytte till Kvartals poddkanal. När jag ändå var i detta rum påmindes jag även om att det var dags att…
… sätta en mjukare och varmare stämning i vardagsrummet genom att byta ut sommarens kuddfodral mot en annan färgskala. Jag har lite olika filtar att byta mellan och den här Klippanfilten med sjuttiotalsvibbar gör mig så glad! Påminner mig själv om att jag är ett barn av sjuttiotalet och att detta har hunnit ifatt mig. Jag hade aldrig tagit in något orange i huset för bara tio år sedan.
När alla fodral fått en passande kudde funderade jag över var jag skulle börja i trädgården och bestämde mig för att bara börja någonstans. Det fick bli införskaffande av lördagsgodis. Hallonen kom igång sent, men fortsätter bidra med vardagslyx här hemma.
När jag kom ut på verandatrappan bestämde jag mig så för att räfsa upp alla stackars klena och sjuka Ingrid Marie-kart på ”gräsmattan” och rädda de fåtal äpplen som såg bra ut. Jag räfsade också upp runt päronträden på framsidan av huset. Tungt! Efter detta var det dags att svettas runt med gräsklipparen i några timmar. Jag struntade i gräset borta vid ladan. Kanske tar brorsan med sig åkgräsklipparen någon mer gång innan gräset slutar växa för säsongen tänker jag.
Efter väl förrättat värv var det dags att njuta av rester från makens specialare Sauerkraut med fläskkarré och Landjägerkorv. Vid det laget var jag rätt mör och kände bokstavligen hur maten och vilan först gjorde mig trött och sedan lockade fram ny energi.
Jag har rensat framför östra stenmuren varje dag i en veckas tid och har lite i taget fått fram stenmuren. Nu var det dags för maken att röja bort det sista och slå det höga gräset.
När han var färdig tog jag över med gräsklipparen och finfördelade/samlade upp det klippta ytterligare. Innan räfsan och skottkärran åkte fram såg det ut såhär. Ojojoj. Det var länge sedan vi såg hela stenmuren! Jag glömde ta kort efter sista rensningen, men jag blev mycket nöjd.
Maken fortsatte röja bland björnbärssnåren och vi funderade över hur vi ska flytta hallonen och ändra om i rabatterna inför nästa år. Solrosorna ska inte stå där de stått i år, men de fortsätter göra oss och grannarna glada i perennrabatten. Inga sura miner, alltså!
Till slut var det dags att städa ut i verandan, åka till affären med återvinningen, köpa lite godis (Hälsans år har inneburit extremt lite sötsaker, men igår var det verkligen på sin plats med något sött) och ta itu med pyssel inomhus. Jag putsade t.ex. denna underbara mässingsask som jag köpte på Sturkö loppis och vernissage. Jag hade tänkt använda den till att ge bort, men blev så förtjust att jag bestämde mig för att behålla den själv. Här ser du locket efter och själva asken före puts.
Jag förberedde en del inför söndagen, slog in några presenter och gjorde ett par födelsedagskort. Efter det tänkte jag titta på någon film eller serie, men bestämde mig istället för att fortsätta läsa Melankoliska rum av Karin Johannisson. Den är så, så intressant. När jag har läst klart den tänker jag titta på SVT:s utskällda granskning Transkriget och tänker att boken då kommer att ha bidragit med flera intressanta infallsvinklar till debatten om den stora ökningen av könsdysfori i västvärlden och vad som händer i dess kölvatten.
När vi hade kommit till det här ögonblicket satt jag med benen på fotpallen och med lilla barnbarnets julkofta färdigstickad i knät och bestämde att det fick vara nog med jobb för den här dagen. Klockan var närmare midnatt och trådarna skulle kunna fästas en annan dag. Uppenbarligen var denna dag inte evighetslång, för bara en liten stund senare fick den sitt slut. Jag hann göra mig iordning, skriva dagbok och somna i ungefär samma ögonblick jag lade huvudet på kudden. Sådana här dagar av noll måsten, massor att göra och energi att faktiskt göra något är otroligt värdefulla för mig. Tack livet.
… så står de i farstun. Och om man talar om hösten så finns den tydligen överallt. Temperaturen håller sig runt 18-20 grader, men nog händer det grejer i kulisserna.
Jag är inne på tredje eftermiddagen med rensning av området längs stenmuren på uppfarten. Det skulle inte förvåna mig om något från 1800-talet dök upp, så igenvuxet var det då jag började. Eldningshögen börjar ta sig ton, så när det är dags kommer det att bli en rejäl brasa. Härligt!
Idag vaknade jag i min egen säng för första gången på en vecka. Vilken känsla! Jag älskar att hänga med min systers familj (där vi brukar bo), träffa våra barn som annars känns så långt borta och hänga med fina vänner. Just den här veckan blev alltså i vanlig ordning jättetrevlig, men jag orkade inte vara riktigt lika social som jag hade tänkt mig. Jaja, nu blev det så. Livet styr man inte över. ”Skapande september” trillade helt bort och så får det vara. Vi får se om jag orkar komma igen. Jag satte mig iallafall här på morgonen och monterade ihop en ljusmanschett av löv som jag hade gjort av värmeljuskoppar sedan innan, så helt har jag inte kastat detta projekt överbord!
Igår kom vi hem fem minuter innan jag behövde ge mig iväg igen för att hinna till körrepetitionen. Det innebar att jag missade trädgårdsrundan som jag alltid brukar ta innan något annat tas om hand då jag varit borta i några dagar. Ingen fara på taket! Nu fick jag en härlig morgon i lugn och ro istället.
På verandatrappen blommar det åt alla håll och kanter och jag är så nöjd med hur fint alla färger och former jobbar tillsammans. Hösten hänger verkligen i luften nu, inte minst märktes det då vi for norrut genom Sveriges långa land. Under veckan vi har hunnit vara borta hade ännu fler träd börjat skifta i färg längs E22:an, men detta skifte har inte riktigt hunnit ner hit till Blekinge än.
Dahliorna har några veckor på sig att ge allt vad de har innan det är dags att ta upp dem till vinterförvaring. Just nu blommar de åt alla håll och kanter och somliga har verkligen tagit revansch sedan förra året. Jag kommer nog aldrig att sätta dahlia i kruka igen om jag inte på riktigt lär mig att ta hand om hur jag ska gödsla och vattna så det blir så bra som möjligt. Friland funkar så mycket bättre till dessa divor!
Grönkålen är makalöst fin! Vi får se vad det leder till för någon middag.
I några av lådorna i trädgårdslandet står det enstaka krasseplantor. De är just nu otroligt vackra, så något måste ha blivit rätt för dem. Inte bara krassen mår bra, utan också allt annat som inte borde växa här. Den här dagen kommer att ägnas helt åt trädgårdspyssel. Nog för att jag gillar att rensa mycket bättre nu än förr om åren, men så mycket rensning som behövs idag kommer att vara ”sådär”. Jag får väl roa mig med att gå och käka hallon med jämna mellanrum. Våra trädgårdshallon har muterat på något vis. De är tagna från sommarhallon i Bredavik, men precis som förra året så ger de här plantorna frukt först sent i augusti/september. Märkligt.
Innan jag gör något annat för dagen ska jag ut och plocka in blommor till vackra buketter. Tack alla växter för tidernas bästa blomår! Nog finns det utrymme för stor förbättring, men det känns fint att beta av ett projekt åt gången. Att komma hem till allt det som finns här gjorde mig denna gång extra tacksam efter flera månader av att ha känt mig otillräcklig. Heja, heja. Upp och ner åker vi i denna berg- och dalbana som kallas livet. I tragiska skeenden finns också möjlighet att stanna upp och se allt fint ur ett nytt perspektiv. Precis detta märker jag har hänt mig nu.
Här på Sturkö har vi ett överflöd av följande: stenmur, stenkross, ljung, en, vildkaprifol och björnbär. Jag älskar att promenera och möta allt detta under alla olika årstider. Just under sommaren blir det inte många promenader, det hinns ofta inte riktigt med. Kanske är det därför det rycker lite extra i mina tunga ben just nu? Jag vill ut! Vårt favoritställe med stolt fjällskivling hade hållits efter, så årets skörd ruttnade bort oupptäckt i det höga gräset. Det är väl dags att gå ut på ny svampjakt i skogen, men jag hyser inga direkta förväntningar på att vi hittar något. Björnbärssnåren här på gården bjuder inte på några mängder bär, men jag fick i alla fall ihop två liter som nu ligger styckfrysta och väntar på någon dag då de får pigga upp den dystra vintern. Maken tyckte jag var dumdristig som gick ut i en kortärmad klänning, men jag hade i alla fall stövlar på mig. Jag ser redan misshandlad ut då jag rensade lite oförsiktigt i närheten av palsternacksblast och fick ordentliga brännblåsor som tack, så lite rivsår och repor gjorde ingen större skillnad.
Med alla nya bär som behövde få plats i frysen var det dags att göra något åt förra årets fina aroniabär som blivit liggande. Igår kväll blev det en liter saft till och ett helt gäng marmeladburkar. Den här gången fick marmeladen smak av citron och vanilj, något som blev väldigt lyckat. Annars är aroniamarmeladen med kanel och likör väldigt gott. Jag hittar inte receptet här i bloggen då jag söker, men detta borde ju funka. Jag passade också på att göra lite mer snålröra och har fem kilo tomater som jag ska försöka mig på att konservera. Heja, heja!
En av mina fyndade kristallvaser blev framplockad för första gången igår. Den är tung, minimalistisk i formen och lite blåtonad, vilket passade så fint till denna bukett i en kallare färgskala. Årets blomsterskörd får väl godkänd i betyg. När min syster och jag pratade om förbättringar för nästa år konstaterade vi att ”less is more”. Vill man ha en riklig skörd och stora grönsaker/växter är det viktigt att plocka bort konkurrenter runt omkring. Hellre tio ringblommor än hundra, eller åtminstone hellre trettio än hundra. Morötter sätter jag ju alltid alldeles för många och där gäller precis samma. Till slut går det väl in. Det är så lätt att bli girig där i början och så sätts det för mycket av grejer som man sedan inte hinner ta hand om. Nåja, fira vinsterna och ta nya tag för det som inte gick lika bra! Ingen idé att gräva ner sig i sådant som inte går att förändra. Gör något fint för dig själv idag. Det tänker jag göra.
Igår var det dags att ta tag i byttan som stått vid verandatrappan som ett fult sår i säkert en månad eftersom jag inte visste vad jag skulle sätta i den. Jag hade köpt ett par grejer som varken passade ihop eller passade i byttan, så de stod bredvid i sina krukor på marken tillsammans med mina tre dahliasticklingar som kanske, kanske inte har lyckats bilda tuber för övervintring i sina krukor. Nej, det har verkligen inte varit fint. Nu blev det annat ljud i skällan. Pelargonerna kommer att stå ute ett tag till och därför ville jag att färgsättningen skulle funka med allt det ljusrosa och skira. Syrran ska komma på middag på fredag och hade med sig en bollchryss som var i precis samma färg i förskott då hon kom hit en sväng i jobbärende (hon hade sett bild på växterna i arrangemanget). Med detta arrangemang som inte är köldanpassat ropar jag ut till världen att jag inte ger upp! Det finns mycket fint kvar att suga ut ur naturen innan den går in i viloläge.
Triggervarning för alla som ogillar mina planttantsinlägg. Nu handlar det om sånt som växer här hemma! Karen Richardsons tredelade vas har jobbat hårt denna sommar. Här har dahlior i olika färg- och formkombinationer gjort mig synnerligen glad! Jag har aldrig haft ett bättre dahliaår. Stormen Hans tog nästan knäcken på Orange Delight, men de flesta av de drygt 20 plantorna har producerat mängder, blomma efter blomma. Gräsklipp i massor och att förodla dem i påse var en finfin kombination. Jag satte inte heller några i kruka, de trivs långt bättre på friland. Kanske bygger jag dahliastöd nästa år, men annars gick det här också tillräckligt bra.
Tomaterna sedan! Trots att skörden knappt är igång tror jag vi hittills fått mer tomater än sammanlagt de tidigare åren. Den provisoriska växthusanordningen visade sig vara mycket bra. Syrran och maken tycker båda att det ska byggas ett lite mer permanent växthus där vid laduväggen, och kanske blir det så.
Att sätta solrosor bakom tomaterna var fint, men inte särskilt praktiskt. De fick inte vatten där under taksprånget, så det blev ytterligare något som krävde vattning under den långa, torra våren. Kanske blir det mer av ett solrosfält nästa år, längst ner i trädgården. Jag tror det.
I växthuset och bakom det växer snacksgurkorna så det knakar. De gillar bättre växthus än friland och blir finare under tak, men de behöver stora murarhinkar för att få tillräckligt med näring och vatten. Chilin är lika fin som vanligt, synd att man inte kan äta så mycket av den. Det blev av olika anledningar bara två byttor paprika, men båda har levererat helt galet! Nästa år ska de bindas upp för att inte grenar tyngda av frukter ska brytas av. En squash sattes i bytta i växthuset, men det är de som växer utomhus, bakom, som ger mest och störst frukter. Pumporna sattes ut lite för sent, vi får se om de orkar växa sig stora.
Båda rosorna har tagit sig jättebra liksom klematisen på andra sidan. Nästa år blir det inte luktärter i blåa nyanser här. Däremot gillade jag att luktärterna tog lite plats innan Mamma Mia har hunnit växa sig lite högre! Kanske blir det luktisar i vitt och rosa nästa år?
Den swishiga linjen mellan äng och gräsmatta är inte proportionerlig. Vi behöver något som ramar in trädgården, men kan inte riktigt enas om vad eller vilken känsla som ska uppnås. Det ger sig väl! Fruktspöna verkar ha tagit sig, vi får väl se hur de klarar vintern. Jag fortsätter drömma om en mur med en hemlig trädgård och har blivit lovad en, men vi får väl se var den ska stå. Det är spännande att drömma! Att berget ligger så nära gräsmattan ställer till det och det blir svårt att få till de där lavendelhäckarna jag vill ha. Däremot verkar de nya lavendelsticklingarna klara sig bättre och jag håller tummarna för att de överlever till nästa vår!
Jag har väntat hela sommaren på att solrosväggen vid ladan skulle börja blomma och nu har dagen kommit! Jag har satt solrosor på fyra olika ställen för att gardera mig den här gången. Här bakom tomaterna växer det som bara den, men bara för att jag har vattnat en hel del samtidigt som jag tagit hand om tomaterna. I ettåringsrabatten har det blommat ett tag och vid perennrabatten kommer snart grannarna att få njuta av vacker fägring. Jag tycker det är så intressant att människor överlag tycker så illa om gula blommor. Är det alla fibblor som ställer till det? Onekligen finns det ett näst intill oändligt antal gula ogräs som bråkar i rabatter och gräsmattor, men jag njuter ändå av det gula om färgen går hand i hand med ett vackert formspråk. Visst har solrosorna just detta? I år hade jag tanken att testa och utveckla perennrabatten, men just där har jag bestämt mig för att röra mig i den rosa-blå-lila färgskalan. Min tanke med ”alla världens färger” lät bättre i huvudet än i rabatten. Till nästa år får Fars ringblommor flytta till ettårsrabatten tillsammans med solrosorna, krassen och en del annat smått och gott.
När jag utvärderar odlandet ser jag ett mönster som börjar utkristallisera sig. ”Odla det du äter, ät det du odlar.” Det är onödigt att lägga tid och energi på sådant som ändå inte hamnar på bordet av olika orsaker. Mer lök, potatis, ärter, bönor och kål? Problemet är också att det hela tiden händer saker på sommaren så att jag inte heller hinner laga lika avancerad mat under sommarmånaderna. Inte bara det, även om jag räknar med att först äta maten senare så måste den ändå skördas. Idag ska jag ta hand om en del innan vi åker på stort födelsedagskalas i Klackamåla. Jag är så tacksam över att det stora regnet räknas komma inatt/imorgon bitti istället och vill få upp löken innan det blir geggigt i trädgårdslandet igen. Vi letar nytt ställe för hallonbuskarna som inte måste vara i trädgårdslandet, utan kan vara utanför stängslet. Där kan vi ge dem fri lejd på ett annat sätt. Lite i taget får vi grepp om vårt hem och trädgården, vi ser vad som funkar och vad som inte gör det. Jag känner in ogräsen, vinner över en del och låter en del fortsätta få spelrum. Det är så roligt och givande!
Växthuset som kom igång så sent har iallafall fått visa sin potential, vad vi kan förvänta oss nästa år. Jag har lärt mig mer om hur det ska vattnas där inne för att växterna ska må bra och drömmer om vinrankor och bättre system för att binda upp växterna. Samtidigt funderar jag över hurdan häck vi kommer att landa i, om det finns plats för en hemlig trädgård och var ett lite mer skyddat uterum skulle passa. Drömmar kostar inte, men kan leda framåt. Det har hänt så mycket här hemma det senaste året, både för att vi lärt oss mer och för att maken kommit igång med sitt byggande. Jag är mycket tacksam över hans engagemang. Utan det hade det inte sett ut som det gör idag.
