01 Aug

Tiden går…

Att se vår dotter i en likadan arbetsrock som jag hade som hemsamarit och vårdbiträde (fast vit) då jag var snäppet äldre än yngsta dottern gör mig förundrad. Vart tog tiden vägen? Hur blev vår lilla tös nästan vuxen? Jag saknar ibland småbarnsåren av hela mitt hjärta, men nog är det skönt att se att livet går vidare. Allt är som det ska, även om det skaver lite ibland.

01 Jun

Den första dagen i juni!

Idag vaknade jag upp av solljuset som sken in igenom den öppna balkongdörren. Underbart frisk och sval luft i hela rummet – vilken lycka! Att ligga i en varm och skön säng i ett svalt rum är något jag verkligen njuter av. När jag hade vaknat till ordentligt insåg jag att jag behövde skutta upp på en gång eftersom någon skulle komma och byta ut våra varmvattenberedare. Vilken lycka II! Den här gången behövde vi bara vara utan varmvatten och vattenmaskinerna i tre dagar. När varmvattenberedaren i Segeltorp gav upp gav det effekter som varade från april till december. Jag pratade med rörmokaren om att jag inte gillade att masonitplattan under mattan hade blivit blöt. Då hoppade han omkring lite på golvet och sa ”it’s not rotten or anything, so don’t worry”. Det är skillnad på hur man hanterar skador i Sverige och här. Hm. Nåja, börjar det lukta mögel är jag väl den första att märka det med min näsa.

För mig är det lite jobbigt att inse att det redan är juni. Tiden har gått så snabbt i år! Det har hänt mycket sedan den första januari och har jag inte lärt mig något annat så har jag i alla fall insett att i morgon kommer aldrig tillbaka. Att skjuta upp saker och ting hjälper inte. Man vinner inte någonting på det. ”Attitude is everything, pick a good one.” Man kan diskutera huruvida detta citat är klämkäckt eller ej, men nog hjälper det att se på livet med insikten att det inte hjälper att kämpa emot. När det stormar och utmaningar kommer störtande är det bara att hänga med i svängningarna! Det är nämligen mycket lättare att hålla sig flytande då man arbetar med i stället för emot dem.

För övrigt lyssnar jag på Muse – Follow me.

When darkness falls
And surrounds you
When you fall down
When you’re scared
And you’re lost
Be brave
I’m coming to hold you now
When all your strength has gone
And you feel wrong
Like your life has slipped away

Follow me
You can follow me
And I will not desert you now
When your fire’s died out
No one’s there
They have left you for dead

Follow me
You can follow me
I will keep you safe
Follow me
You can follow me
I will protect you

I won’t let them hurt
They’re hurting you, no
Ooh yeah
When your heart is breaking

You can follow me
You can follow me
I will always keep you safe
Follow me
You can trust in me
I will always protect you, my love

Feel my love
Feel my love

1_1

Ära den som äras bör. Tyvärr har jag inget namn på den som har gjort denna inspirerande bild. Det är i alla fall inte jag.

04 Apr

Vad kommer vi med och vad kan vi ändra?

Morgonens upplevelser fick mig att tänka på hur olika vi är som människor.

Vår 13-åring är Mini-Me. Hon är sötare och kortare än jag, men hon funkar precis som jag. Jag ser hennes mamma-ordning-och-reda, hennes tidsplanering och hennes behov av kontroll. Jag ser hennes kärlek till musiken, hennes kärlek till böcker, hennes stora frågor och behovet av att få svar på dem. Hon är vaken och redo att börja dagen på en gång då jag väcker henne och är klar i god tid innan hon ska ge sig av. 15-åringen är Mini-Maken. Han har en förmåga att analysera och lära sig utan att någonsin glömma. Han befinner sig inte gärna i stora folksamlingar och nöjer sig med ett fåtal goda vänner. Han mår som bäst då han kan vara uppe halva natten och sova tills han vaknar. Han gillar inte att någon annan bestämmer vad han ska tycka och tänka. När han gillar något ägnar han gärna hur mycket tid som helst åt sitt intresse (sedan något år tillbaka är det slagverksspel som gäller).

I går kväll bad sonen att jag skulle hälla vatten på honom då jag väckte honom. Detta med anledning av att det är extremt svårt att få fart på honom. ”Du får inte bli arg på mig – det var ju du som bad om det!” (Alltså, det var min kommentar.) Jag bestämde mig för att använda vattensprutan istället för vattenkannan, men lite vatten sprutat i ansiktet var tydligen effektivt. Inte blev han arg heller, utan var på plats i duschen på mindre än fem minuter. Undrens tid är inte förbi. Lugn och ro, inget tjat och alla klara i tid. Tjoho! (Yngsta dottern har stenkoll och åker alltid tidigare för att hon och hennes kompisar gillar att vara i GOD tid till skolan.)

När jag kom tillbaka från skjutsen till pendelstationen var det dags att få liv i maken. Jag testade inte vattensprutan. Han hade faktiskt inte bett om att bli vattenbombad och jag hade själv blivit topp tunnor rasande om någon försökt sig på något liknande på mig! Däremot svarade han precis som då vi precis hade träffats och jag ofta fick ringa och väcka honom. ”Japp! Jag är vaken.” Alltså, med en röst som antydde att han faktiskt inte alls var i något komatillstånd vilket han var. Efter att ha tvingat upp honom (han hade ändå en tid att passa) och kört ännu en runda till pendeln, denna gången i rallyfart, suckade jag lite för mig själv. För maken är tid något ungefärligt. Ungefärligt som i ”hellre lite sen än prick i tid”. Tur att vi alla är olika, för annars hade livet blivit fasligt tråkigt.

27 Dec

Nya insikter under 2011.

Det här året har fört så mycket med sig att jag knappt vet var jag ska börja. Som medelålders borde man väl veta en hel del om livet?

Jag har hunnit vara med om väldigt mycket under mina 41 år på jorden och jag känner mig ganska erfaren och vis. Jag överlevde fyrtioårskrisen och står nu här, lite tilltufsad och öm, men glad över allt jag har framför mig. Förra året kändes det verkligen som att tiden hade sprungit ifrån mig och att det inte fanns något roligt kvar. Jag trodde aldrig att jag skulle känna gemenskap med Magnus Uggla, men då jag lyssnade igenom hans ganska nya album ”Innan filmen tagit slut…” tänkte jag att det var rätt fantastiskt att en svensk popschlagerkung på 50+ hade kunnat sätta ord på många av mina känslor. Livet har inte bara börjat, men det finns så mycket kvar att göra och att hinna med!

Vid det här laget har jag hunnit vara tonårsmamma i flera år, men nu har vi två tonåringar i huset. Det har inneburit förändringar på gott och ont. Jag älskar att kunna diskutera med mina barn på ett mer vuxet sätt och jag ser deras personligheter slipas till mer och mer. De letar fortfarande efter sig själva och det finns ingenting man kan göra som mamma mer än att hjälpa, stötta, styra upp ibland och vara någon de kan lita fullt ut på. Alla dessa känslor som är satta i omlopp… Vad jag kan komma ihåg var jag så otroligt fokuserad och snäll och rar som tonåring. Hahaha! Jag har sett skräckexempel på föräldrar som lever sina barns liv, eller ännu värre, tar tag i styrtrådarna och bestämmer hur de ska vara och vad de ska göra. Vi har ett stort ansvar som föräldrar och det allra viktigaste är att vi ger våra barn redskapen de behöver för livets oändliga problemlösning. Vissa saker kan de undvika att göra genom att lyssna på oss, men många misstag kommer de att både få göra och bränna sig på oavsett vad vi gör för att de ska undvika att bli skadade. Min familj ger mig en fast punkt i tillvaron. Det är här jag verkligen kan vara mig själv, bland de människor jag älskar mest. (För övrigt samma som också gör mig galnast.)

Under det här året har jag mått bättre, och sämre, än någonsin. Jag har varit gladare, lyckligare, mer fokuserad, mer ledsen, mer frustrerad och faktiskt mer av det mesta. Jag är tacksam över mycket jag fått vara med om, ledsen över en del annat. Något jag förstod för länge sedan är att det som betyder något till syvende och sist är att man öppnar sitt hjärta för kärlek, att man ger och tar av detta så fantastiska. En kram till någon som behöver närhet, ett tröstande ord då allt känns hopplöst. Inga stora eller dyra prylar kan kompensera för en ledsen själ.

Att vara välsignad med ett jobb som gör en glad mest hela tiden är helt fantastiskt! Jag är så glad över chansen jag fick att prova på att jobba med det som varit ett av mina största fritidsintressen i så många år. Under de senaste åren har jag vågat utmana mig själv och jag är så glad över att jag vet att jag aldrig kommer att sitta gammal och bitter och arg på mig själv för att jag aldrig tog chansen till förändring då jag fick den. Jag ser fram emot att ta med mig mina erfarenheter, mitt ökade självförtroende då jag klarat saker det här året som jag aldrig hade trott jag skulle klara av, och göra ännu bättre ifrån mig under nästa år.

Musiken fortsätter löpa som en röd tråd igenom mitt liv. De människor som har betytt mest för mig genom åren har nog alla varit förknippade med musik på ett eller annat sätt. I julklapp fick jag och maken ”WARNING May cause mood swings” av vår amerikanska extramamma M. Trion som har spelat in detta album består av tre Silicon Valley-snubbar, lite äldre än jag. De är alla framgångsrika i sina yrken och drog för några år sedan igång denna trio som ett hobbyprojekt. Jag kan tala om att Russ och hans fru M är några av de coolaste människor jag vet. Jag hade förmånen att passa deras två äldsta barn då jag bodde i Palo Alto. Jag pluggade och hade tid över, M och R behövde någon som kunde ta hand om barnen då och då. Jag passade barnen, lärde mig hur jag ville leva mitt familjeliv och hur vårt hem skulle organiseras då vi fick barn och dessutom fick jag pianolektioner av Russ. Milda Makaroner! Jag skämdes över mina lama försök till spelande även om R uppmuntrade mig och fick mig att inse att om man övar tillräckligt kan man faktiskt uppnå resultat som man tror är omöjliga. Tack, Russ! Och tack alla ni andra musikmänniskor som gör världen till en bättre plats att leva på.

Nej, denna fundering får nog fortsätta en annan dag!

23 Aug

Country, godis och jobb.

I morse vaknade jag av stackars Milla som satt och jamade på fönsterblecket. Jag kände mig inte som någon dålig matte i natt, för jag försökte få in henne innan jag gick och lade mig. Hon ville tydligen vara ute och ränna ända till 5.30. Med sådana nattvanor får man faktiskt skylla sig själv om man inte blir insläppt på en gång…

Jag har pyssel, pyssel, pyssel framför mig hela dagen. Det ser jag verkligen fram emot! I går hörde jag Darius Rucker på radion och bestämde mig då för att det blir countrydag idag. Country är hälsobefrämjande! Det är musik som får mig att rensa tårkanalerna, slå klackarna i taket, hytta med näven, höja volymen till max och sjunga med. Country äger!

Annars kan jag säga att jag har hittat ett recept på grymt godis för mig som försöker hålla mig ifrån socker. Jag blir ofta lite småsugen framåt eftermiddagen och brukar då ta mig en ruta mörk choklad eller två, men ombyte förnöjer. Det här receptet hittade jag inne hos Mark, där det för övrigt finns massor av inspiration för ett hälsosammare leverne.

Alternativa chokladbollar, Monicas version

en stor näve valnötter, en näve hasselnötter, en näve solroskärnor, tre torkade dadlar, tre torkade aprikoser, en masked virgin kokosfett, kakao ”to taste” (jag tog ca 2 tsk), kokos

Kör nötter och solroskärnor till ett mjöl i matberedaren. Tillsätt dadlar och aprikoser och kör tills allt ser finfördelat ut. Häll i kokosfett och kakao och kör snabbt ihop till en smet. Gör små fina bollar och rulla dem i kokos. Lägg i kylen.

OBS! Dessa bollar uppskattades av ett av barnen som verkligen gillar nötter. De andra tyckte att det var falsk marknadsföring eftersom de här bollarna ser ut som riktiga chokladbollar, men inte alls smakar som sådana. Själv tyckte jag att de var alldeles otroligt goda!!! Det går ju inte att trycka i sig sådana här heller, men visst är det kul med ett roligare mellanmål då och då?

Jag fick en tvåfärgad Certina liknande den här i morgongåva för sjutton år sedan. Urverket gick sönder förra året, så jag har varit utan klocka sedan dess. Ur och Penn verkar ha rea ungefär jämt, men jag har aldrig hittat någon klocka jag vill ha där. I vintras köpte jag en klocka i Hong Kong, men den har jag inte riktigt kommit överens med. Armbandet är för kort och det är en plastklocka. Inte riktigt jag, helt enkelt!  Jag vet många som klarar sig med mobilen, men jag har saknat min klocka. För några dagar sedan var jag i Skärholmen och uträttade några ärenden. 70% rabatt-skyltarna drog mig återigen till Ur & Penn och den här gången hittade jag en Casio (hahaha, miniräknarflashback) som jag faktiskt gillade. Nu har jag känt in mig i ett par dagar och kan bara säga att jag är väldigt nöjd. En Casio för 300 kr i stället för 798 kr är helt okej som substitut för en älskad Certina, precis som en alternativ chokladboll är ett fullgott alternativ till en Delicatoboll. Livet går vidare.