03 apr

Dags att snälltolka!

Det är april, väderappen har varnat för snö i minst en vecka och jag hade ont i pekfingret igår. Hur kunde jag ens bli det minsta överraskad då jag tittade ut genom sovrumsfönstret i morse? Det första jag kände var besvikelse, sedan slog det genast om till att jag blev jättetacksam över att vi fick ett sådant fint arbetsväder i lördags i Klackamåla! Tänk om vi hade haft en sådan här dag då? Istället räckte det med kortärmat underställ, långärmat underställ och militärskjorta/vindbyxor – vilken grej!

Just nu får vi följa upp många av de gamla Gift vid första ögonkastet-medverkandena i ett återföreningsprogram. Det är ändå spännande att flera av paren fortfarande är gifta och till och med har barn tillsammans. Tillräckligt många för att experimentet ska antas vara lyckat? Arrangerade äktenskap med parter som blivit utvalda med omtänksamhet av släktingarna borde rimligtvis funka på samma sätt och jag vet att det finns många sådana äktenskap som funkar hur bra som helst. Hur som helst, i detta märkliga men intressanta program har jag hittat ordet snälltolka. Att tolka betyder att översätta, göra begripligt, uttyda, klargöra, förtydliga osv. Det handlar om att förstå något bortom det som sägs eller görs. Att snälltolka ser jag som ett sätt att inte direktöversätta att något sägs eller görs för att specifikt såra, att inte lyfta en händelse ur sitt sammanhang utan att ta hänsyn till någons ”ryggsäck”, att lägga märke till även små förbättringar där någon inte räcker hela vägen fram…

”Alla är idioter”-dagar svallar känslorna hos mig och jag inser att det är dumt både för min egen skull och för mina medmänniskors att ta stora och viktiga beslut, eller kanske ens att ha särskilt många sociala interaktioner. Nu råkar jag vara ganska jämn i humöret, men jag märker strax efter att jag har vaknat om mina hormoner har bestämt sig för att spela flipper i mitt känsloregister den dagen. Är det en sådan dag måste jag anstränga mig för att bete mig trevligt och det där med att snälltolka andra känns sanningen att säga riktigt svårt. Det verkar som att de kvinnliga hormonbalanserna är mindre förutsägbara, eller mer varierande, än de manliga. Istället för att låtsas som att det inte är så tänker jag att det är fint om mina familjemedlemmar snälltolkar mig dessa dagar och att den med själva flipperspelskänslorna (jag) verkligen gör en medveten ansträngning för att snälltolka från sitt håll.

Snälltolkning är inte ”modus operandi” (tillvägagångssätt) för alla, varken i relationer eller allmänt i livet. Du känner igen de människor som verkar vara oförmögna att snälltolka. Folk som är lättkränkta och alltid redo för slagsmål, verbalt eller fysiskt. Folk som gillar att tycka till om än det ena och än det det andra, men som inte ger andra samma privilegium. Folk som ser det sämsta i andra utefter teoretiska protokoll. Folk som ser enskilda handlingar som krigsförklaringar i alla situationer. Folk som orsakar socialt trafikkaos genom att lura ut sina medmänniskor på svartis och sedan stå beredda med strålkastare och mistlur för att göra alla andra medvetna om hur dåliga chaufförer dessa stackars medmänniskor är. Folk som helt enkelt verkar tycka att världen inte är en plats för snälltolkningar.

Det finns anledning för oss alla att ta ett steg utanför oss själva och se hur vi egentligen hanterar livet utefter andras perspektiv. Är det något ”gift vid första ögonblicket”-medverkande verkar vara överens om är att de alltid har lärt sig enormt mycket om sig själva efter att ha tittat på situationer genom kamerans ögon i efterhand. ”Jag förstår att andra tycker att jag är en idiot.” ”Jag kunde verkligen ha hanterat våra konflikter på ett snyggare sätt.” ”Jag ser två personer som inte är redo, som behöver jobba mer med sig själva innan de kan hänge sig åt någon annan.” ”Jag var så rädd där, jag kände mig attackerad.”

Snälltolkning ska dock inte överanvändas. Det är ingen som mår bra av det. Vi behöver ge och ta i en relation. Det är inte meningen att en partner ska ha utrymme att bete sig illa om och om igen medan den andra trampas på, körs över, eller, en av de värsta anklagelserna i en relation, behöver be om ursäkt för att ha ”framkallat” ett sunkigt beteende hos den andre. Med det sagt så anser jag att väldigt många skulle må bra av att lära sig snälltolka mer än hur det ser ut nu. Och nu ska jag gå ut i snöstormen för att sedan riktigt kunna njuta av golvvärmen i badrummet!

03 feb

Tunna blå linjen.

Jag erkänner. Jag har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Jag blir överväldigad av det enorma utbud av teveserier och filmer som vi idag har tillgång till. Vi har en teveskärm, men vi drar sällan upp något på den. Maken och jag följer dock i perioder någon serie. Vi har precis börjat på andra säsongen av La Casa de Papel, men vi undrar redan hur denna serie ska hålla i fem säsonger. Inte för att den är dålig, vi gillar den verkligen, men hur håller man verkligheten nära när man drar ut så på något? Ofta slår det över på vilken serie som helst som drar ut lite för länge på tiden. Sex, våld och allmänt barbari är sådant som de flesta producenter och regissörer brukar dra till med. Detta gör att jag lätt tröttnar innan en serie ens hunnit halvvägs. Nu vill jag inte låta pretentiös på något vis. Visst har jag konsumerat fler serier genom åren än vad jag ens kan komma ihåg! Vissa veckor visar skärmtidsrapporten väldigt höga siffror hemma hos mig också, men alltså väldigt sällan pga någon serie.

Igår och idag har jag dock gjort något ytterst ovanligt för mig. Jag har ”bingeat”. Jag har slukat de fyra första (och hittills enda) timslånga avsnitten av den svenska polisserien ”Tunna blå linjen”. Jag tyckte det var lite löjligt att använda sig av det så amerikanska uttrycket ”thin blue line” som syftar på de blåklädda polisernas position mellan ordning och kaos. Bara det gjorde att jag fnös lite första gången jag hörde seriens namn. Dessutom har jag överlag tyckt att svenska polisskildringar är rätt kassa i jämförelse med de brittiska eller de amerikanska. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men de som jag sett har varit mer skådespeleri än ett försök att faktiskt visa verklighet. Man VET liksom att det är på låtsas om man tittar på Beck eller vad det nu är. Tunna blå linjen är något helt annat. De fyra avsnitt jag har sett så här långt har totalt gripit tag i mig. De har visat den finaste skådespelade samtidsskildring av ”utmaningarna i vårt samhälle” som tänkas kan, dessutom med karaktärer som inte går att låta bli att tycka om trots att de kanske inte alltid visar upp sina bästa sidor. Jag tror till exempel aldrig jag har sett en kristen karaktär på teve som inte varit pedofil, ond, hjärntvättad eller allmänt blåst i huvudet.

Jag har tänkt på mammas väntan då far hade polisinsatser som hon visste kunde vara farliga, orolig väntan i en tid som inte hade mobiltelefoner. (Hon kunde till exempel få höra om något läskigt på lokalnyheterna och bara gissa att far kanske blivit kallad dit.) Jag har sett så fint filmade scener att jag skulle bli otroligt förvånad om det inte ramlar något slags priser över någon inblandad. Jag har gråtit med personer som jag VET är på låtsas, men som känns som en syster, en bror, en granne, min mammas skyddsling, tonårspojkarna min fars polishjärta ömmade för, de missanpassade och de mentalsjuka som hamnat mellan stolarna. Jag har känt hopp och förtvivlan och nu känner jag längtan efter nästa program som inte ges ut förrän på söndag! Det är dags för en sådan där gammeldags ”nytt avsnitts-väntan”, en sådan där man längtade till torsdag klockan 20.00, lördag klockan 9.10 eller vad det nu var. Tack SVT! Jag vet inte om det här verkligen är vad ni ska använda våra skattepengar till, men ni har i alla fall gjort det riktigt bra. Jag ger betyget fem av fem och hoppas att det fortsätter lika bra!

09 jan

Teveserier.

Bild från Netflix

Genom åren har jag betat av några serier. Jag är väl drabbad av samma sjuka som alla andra i dagens samhälle och tröttnar i takt med att kvaliteten dalar. Flera serier har jag därför inte kollat till sista avsnitt. Vilka serier har då varit mina favoriter? (Jag borde kanske börja med sjuttio- och åttiotalens Dallas, teveserien som jag smygkollade på bakom fåtöljen i teverummet. När jag väl fick kolla var det inte så intressant längre.) Antagligen missar jag en hel del, men det är dessa jag kommer ihåg just nu:

Cagney & Lacey, L. A. Law, Miami Vice, Sisters, Ally McBeal, Party of Five, House of Elliot, The West Wing, Six Feet Under, Desperate Housewives, Breaking Bad, Once Upon a Time, Silent Witness, Parks and Recreation, Fixer Upper, Downton Abbey, Broadchurch och nu senast The Crown (den tredje säsongen var minst lika bra som de första två, inte minst pga min favorit Olivia Colman). Maken älskade Chernobyl, serien som blev höjd till skyarna, men den var alldeles för stark för mig.

I takt med ökande antal säsonger brukar intresset för att se varje avsnitt dala, men det tror jag är ganska allmänt gällande. (Det gäller dock inte en viss släkting som fortfarande efter 33 säsonger längtar efter varje Glamouravsnitt.) CSI- och FBI-avsnitt kan man beta av lite här och där och detsamma gäller andra evighetslånga serier som handlar om brott och straff eller sjukhusserier för den delen. Cold Case, Judging Amy, House, Bones, ER…

Har du tips på en teveserie som har tillfört ditt liv något positivt? Rekreation duger bra som motivering.

24 apr

Inte i finrummet, tack.

I söndags satt vi och pratade med svärföräldrarna om filmer och teveserier som har gjort bestående intryck på oss. Dallas kom upp till diskussion. Det handlade om åsikter i finrummet… (Svärmor hade förresten Staffan Vilse-i-pannkakan Westerberg i filmkunskap på lärarhögskolan. What?! 26 år i familjen och denna information hade jag helt missat!) Idag hörde jag att Cliff Barnes, Ken Kercheval, har gått bort. Han var gammal, men jag blir alltid så nostalgisk när jag påminns om det som varit.


När min klass åkte till vår vänortsklass i Hillerød 1983 hade vi förberett en sketch på engelska till dem. Det var ett slags Dallas-tribute.

”Good morning, miss Ellie!”
”Good morning, Sue Ellen!”
”What are your plans today, JR?”
”Cheers, Bobby!”

Tja, kanske var det inte riktigt så det gick till, men inte långt ifrån. Jag tror att jag var Sue Ellen, men jag kommer inte riktigt ihåg. Det kanske du gör, Sanne? Hahaha!

Jag tror inte det finns många i min generation som har gått helt fria från påverkan av Dallas. Vad har teveserier i samma stuk gjort för samhällets utveckling? Mamma gillade att titta på just Dallas. Jag fick inte, men på något märkligt sätt hamnade jag alltid i vardagsrummet framför teven en bit in i avsnittet. Alla dessa intriger, allt drickande, all ilska, all kärlek, allt elände, all lyx, alla frisyrer – mitt liv har lyckligtvis varit rena barnprogrammet i jämförelse.

Det enda riktiga skämsprogram jag tittat på är annars (tror jag) Paradise Hotel för många år sedan när min systers gamle kompis var med. Han träffade för övrigt sin nuvarande fru under programmet. De har med tiden flyttat utomlands, blivit porrstjärnor och lever numera ett upplyst, naket liv med stort fokus på, hm, andlighet och sex. To each his own, som man säger. Jag hoppas att P och O är lyckliga och har det bra. Jag kan inte o-se bilderna jag googlade fram och tänker inte länka till deras hemsida, men tro mig, jag gör dig en tjänst.

Med det sagt tycker jag du ska lyssna på Dallas signaturmelodi och skänka en tanke till Cliff Barnes och alla de andra som var med och formade oss till de vi blev. Cheers!


12 mar

Idag om ett år.

Just nu går ett teveprogram som heter ”Idag om ett år”. Om det nu blev som det var tänkt kommer vår gamle granne Ingemar Stenslätt att vara med i något av de kommande programmen. Idén är enkel. Varje deltagare har haft ett mål att uppfylla på ett år och i studion pågår lite trolleri (de går efter en intervju förra året ut genom en dörr och kommer in igenom en annan dörr i år). Vissa har lyckats med sina målsättningar, men för andra fortsätter livet på något sätt ändå. I det första programmet handlade det bl a om att hitta en partner, gå från otränad till att tävla i kroppsbyggning, göra hela tjejklassikern, utöka familjen med ett barn och lite annat stort och smått. Själva programmet kändes lite forcerat då det skulle hinnas med så många ändå rätt stora bedrifter på relativt kort tid, men jag har ändå inte kunnat sluta tänka på vad som hände dessa människor på grund av en medveten målsättning. Hur mycket kan livet förändras på riktigt? Hur kommer det sig att vissa människor verkligen gör något åt en situation de inte är bekväma med medan andra ältar samma saker om och om igen, sådant som de säger sig vilja göra (något åt) men som det aldrig blir något av?

Själv gick jag igenom den här bloggen för att se hur mitt liv hade gestaltat sig den här dagen under de senaste sex åren. Kunde jag hitta några tecken på att det var förändring på gång, eller rent av ältande? Är jag nöjd med hur mitt NU ser ut idag, eller vad tänker jag annars göra åt saken? Hur är det med dig? Känner du att du skulle kunna göra ditt NU bättre genom att göra det medvetna valet ”Idag om ett år…”?

12 mars 2017

I kväll kom min fina, fina Oremkompis hit och jag fick flera timmar i soffan tillsammans med henne. Orsaken till Sverigebesöket var varken rolig eller inplanerad, men då det jobbiga ”slutade lyckligt” är jag ändå jätteglad att hon kom hit. Ibland är det lätt att känna sig självisk.

12 mars 2016

12 mars 2015

En av grannfruarna hade förut blomsterbutik här i närheten, men bestämde sig för att satsa bara på bröllop och fester istället. Numera kör hon därför sin verksamhet hemifrån (garaget). E och hennes kompisar fick i går en blomsterarrangemangskurs som hette duga av henne. Hon gick igenom både hur man binder buketter och hur man gör de blomsterdekorationer som tonåringarna brukar ha på sig till sina skoldanser. Buketten som fick följa med hem gick inte alls av för hackor! Den är en riktig vitamininjektion på alla sätt och vis. Bra jobbat E!

12 mars 2014

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver
2 msk vitlökspulver
2 msk malda senapsfrön
1 msk havssalt
2 msk spiskummin
1 msk koriander
2 msk paprikapulver
1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

12 mars 2013

Min dag idag kan sammanfattas med orden Bounce, Svett och Tårar. Jag har skrattat också, så det var inte så illa som det kanske lät vid första öronkastet… Jag har tvättat, haft ont i magen, gått utan att känna av benskadan alls för första gången sedan olyckan, sett gamla bilder och blivit ruskigt nostalgisk, lagat god och äcklig mat, haft ont igen, jobbat, skjutsat, lärt ut, umgåtts… Jag har däremot inte haft någon tid att leta efter musik, så jag bjuder på några självklarheter:

Agnetha Fältskogs nya singel When You Really Loved Somebody.

Totos I’ll Be Over You. Bara för att.

Pigram Brothers Nothing Really Matters. Maybe time will right the wrongs…

12 mars 2012

Jag känner att jag fylls med lite mer liv för varje dag som går. Solen, ljuset, grönskan – åh, vad jag har saknat det! För varje år som går blir jag mer och mer känslig för mörkret och kylan. Är det dags att överge fäderneslandet till förmån för ett ställe där man slipper denna evinnerliga vinterseghet? Jag har egentligen ingenting emot snön och det är otroligt mysigt med brasor och levande ljus, men det är fortfarande tungt att ta sig igenom allt det andra. Barnen är så mycket mer villiga att stiga upp då det faktiskt är ljust i rummet klockan sex då de ska upp och det är ännu en i raden av alla fördelar. Vi är gladare, mer positiva och ser mer av det fina runt omkring oss… Jag vet att det finns ljusterapilampor och att kost och motion påverkar den mentala hälsan också, men om man inte utsätter sin kropp för de här vinterutmaningarna alls? Vad händer då?

22 okt

Snart så mycket bättre…

Under tiden i USA kollade jag ganska lite på teve. Jag plogade igenom några teveserier: Downton Abbey, Call the Midwife, Broadchurch, Bones, den där läskiga svenska serien med poliser och varelser i skogen och så några avsnitt här och där av annat. Det var krångligt att titta på svenska program som skyddades från att visas utomlands, så ett av mina favoritprogram, Så mycket bättre, har jag inte följt alls på fyra år. Vissa låttolkningar har blivit så populära att jag hört dem på radion under sommarvistelserna här hemma, men nu är det dags. Jag ska placera rumpan i soffan varje lördagkväll för att njuta av musik i lika olika former. Jag vet att vissa tycker att konceptet är uttjatat, andra tycker att det blir för mycket fokus på ”tyck synd om mig nu då, för jag har ett väldigt stort ego och är artist”, en del tycker att vissa artister varit helt felcastade osv, osv. Jag tycker nästan allt som har att göra med musik är trevligt och förväntar mig en och annan nytändning av såväl välkända och kanske lite uttjatade låtar som för allmänheten rätt okända dito.

https---d1fc69ngj1uuz1.cloudfront.net-57c5581ffca38f18a4000006-160829_grupp_790.png?1

Foto: TV 4

I kväll är det dags för fokus på Tommy Nilsson. Förväntningar på kvällen? Analyserande diskussioner om alkoholism (något som dessvärre drabbar en väldigt stor del av artisteliten), härliga nostalgivibbar från det (inte alltid så) ljuva 80-talet, allt från magiska låttolkningar till lite mer platta arrangemang.

Vilka artister får vi lära känna under de här veckorna och vad vet jag om dem såhär innan programserien? (Inom parantes den av deras låtar jag gillar bäst.)

Danny Saucedo (Brinner i bröstet) – gammal Adolf Fredrik-elev som är klassiskt skolad, vissa kändisfasoner som kanske håller på att mogna bort, duktig och ambitiös
Jill Johnson (I will never let you know) – svensk countrys egen Dolly, fantastisk röst, intressant som människa och otroligt bra programledare i Jills veranda
Lisa Ekdahl (Vem vet) – röst som en liten flicka, hennes hit ”Vem vet” hade maken och jag på våra bröllopsinbjudningar, ful i mun (har stått framför henne i en kö till Cheesecake Factory i New York)
Little Jinder (—) – jag vet ingenting om denna tjej, men brås hon på sin otroligt musikaliska mor Åsa så får vi möjlighet att lära känna en fin artist
Magnus Carlson (tyvärr mest Weeping Willowslåtar, som Lovers never say goodbye) – åh, en av Sveriges absolut bästa röster, som sammet
Tommy Nilsson (Amelia) – åttiotalsidol som alla mina tjejkompisar ääääälskade, men som jag mest lyssnat på som vuxen, f d svärson till Lill-Babs (jag vet, det har inte med honom att göra), nykter alkoholist

17 nov

Hepp! Dagens tv-tips!

Dessa inläggstitlar sätter krokben för mig. Vi har inte haft något teveabonnemang på flera år, så det kanske är fel att fråga mig om tips på bra program. Vi har naturligtvis Netflix och YouTube, så jag får väl rekommendera lite äldre serier och sådana som fortfarande är igång.

Downton Abbey – tur att jag hade så många avsnitt att njuta av då allt annat var pest efter att jag hade brutit mitt ben för ett par år sedan
Parks and Recreation – fyndig, rolig och varm serie, kanske extra rolig då jag har en man som är libertarian och vi bor i USA
Sherlock – genialisk och så spännande för hela vår tonårsfamilj
Lilyhammer – ingenting för dig som inte ser på ”rated R”, men riktigt bra gjord serie
Breaking Bad – ännu en lite läskig serie, men vilka personligheter, och vilken insyn i hur både gott och ont finns i oss alla

Tittar jag tillbaka på vad jag har gillat så har tv-serier som utspelat sig på sjukhus alltid stått högt i kurs. Det är väl de där kirurgfunderingarna i tonåren som fortfarande finns med i drömperiferin… House och ER (Cityakuten) var mina favoriter.

Verkligheten ligger oftast långt ifrån teveseriernas glassighet, men jag undrar om det inte är det som gör att vi gärna förlorar oss in i andras låtsasvärldar. Problemen uppstår väl om vi tror att det är så det ska se ut. En teveserie som går just nu och som jag faktiskt följer med spänning (ännu bara ett avsnitt) är Gift från första ögonkastet. Kan man i dagens samhälle gifta sig med någon man aldrig har träffat och få det att funka efter att diverse ”experter” har parat ihop en med någon som tillsynes är den perfekta partnern? I första avsnittet togs just det där om ”romantiska vanföreställningar” upp. Man tror att en relation består i rosa fluff hela vägen och så ger man upp när det skakar till.

Alla skilda personer jag har pratat med sedan vi flyttade hit (alltså, alla är personer boende i USA) har varit gift med en psykopat, en sociopat eller någon som varit helt dum i huvudet. Jag vet inte om det tyder på att amerikaner är mer idiotiska än andra, att amerikaner bara skiljer sig då det är riktigt illa, om svenskar som fortfarande kan se något gott i sina ex-partners egentligen gav upp för tidigt eller så ljuger de bara och tycker egentligen att deras ex är ena riktiga grisar…

Nåja. Tillbaka till något roligare. I går tog vi med oss ett kamerastativ, kamera och oss själva och åkte upp i bergen för att ta ett familjefoto till årets julkort. Vi hade inte räknat med att de redan skulle ha stängt av vägarna långt ner, men det hade de gjort. Fotot blev inte 100%, men helt okej. Någon gång ska vi väl få till en bildserie tagen av bästa fotografen, min svägerska Karin som har Pinkpolka Photography. Så här såg bakgrundsbergen ut med den lilla snö som föll i helgen:

17_2

Tacksamhetslista 17 november 2014

musik
pepparmint och bacon, fast inte samtidigt
bladvändare, böcker som drar in mig i sig
glitter
varje dag som jag får vakna
vackert porslin
raggsockar

02 aug

888.

Även om det är den andra augusti idag är jag tämligen övertygad om att dagens siffra är åtta. Kommer du ihåg Ulla-Bella? Hennes åttor satt där de skulle. 🙂

En gång såg jag för övrigt Ola Ström i egen hög person mer än lovligt överförfriskad i Malmö. Jag föredrar hans alter ego Ulla-Bella, hur enerverande hon nu än är.

ullabella

11 jun

Allsång på Skansen 2013.

Här har du årets alla allsångsartister. Jag vet inte, jag… Vilket program tror du blir bäst? Program nummer sex, kanske? Det har mest att göra med makens julskiva med ”världsgruppen” Trio me’ Bumba. Dessa gossar gör mig glad, helt enkelt. Jag undrar hur många gånger de här sjungit Man ska leva för varandra för publik?

För övrigt är det så viktigt med musik på alla sätt och vis. Jag har tjatat mycket om hur arg jag blir när t o m utbildad förskolepersonal sjunger med basröster och låter barnen sjunga med i tonarter som förstör för dem! Barn ska sjunga ljust, just där deras tonläge ligger. I min musikutbildning påtalades detta gång på gång. Konsekvenserna av att göra det bekvämt för sig som vuxen kan du läsa om i denna läsvärda artikel.

Program 1:

Zara Larsson, Passenger, Carola, Eric Ericssons kammarkör.

Program 2:

Oskar Linnros, Amanda Jenssen, Lisa Nilsson, YOHIO, Per Andersson, Kjerstin Dellert, Peter Jezewski.

Program 3:

Håkan Hellström, Louise Hoffsten, Anton Ewald, Lill Lindfors, Skansens Ukuleleorkester.

Program 4:

Miriam Bryant, Rikard Wolff, Danny Saucedo, Arvingarna.

Program 5:

Stiftelsen, Magnus Uggla, B.U.S!, Robin Stjernberg, Rolandz, Brynof & Ljung, Nic Schröder.

Program 6:

The Sounds, Kalle Moreaus, Sean Banan, Jonas Gardell, Lisa Miskovsky, Trio me’ Bumba.

Program 7:

Petter, Petra Marklund, Sofia Jannok, Lill-Babs.

Program 8:

Mando Diao, Kim Cesarion, Flying Bach, Edda Magnason.