teknik

15 jan

Inspirationsinjektioner.

Livet är lite för kort för att slarvas bort. Jag lyssnade på Andrew Hubermans intervju av undret David Goggins i förra veckan. David Goggins är lite för mycket på alla sätt och vis och jag blev duktigt trött på hans negativitet och alla hans svordomar under tiden jag lyssnade, men det som stannade kvar hos mig var en känsla av inre kraft och att jag kände mig stark! Goggins lägger det på bordet som det är: ”hej du, är du missnöjd med din situation så sluta skylla ifrån dig och bara sätt igång med det du behöver göra på det sätt du kan”. Jag vet inte vad jag tycker om en vecka, men just idag gillar jag hans budskap!

Jag fortsätter försöka äta sådant som redan finns i skåp och lådor. Igår blev det ett av mina favoritrecept, ett som känns enormt nyttigt, men som också exploderar av goda smaker och olika konsistenser. Jag har delat receptet massor av gånger, men vad gör väl det? Det är värt att dela om och om igen. Underbara Claras recept på perfekt kokta ägg faller mig helt i smaken till Fridhem Farms läckerheter. Mums. För övrigt går målet att äta mycket mer fibrer betydligt bättre än jag hade trott. Egentligen är den enda förändring att jag äter mycket mer morötter och vitkål, hahaha.

Även efter David Goggins svador om att ta ansvar och bara göra saker behöves lite söndagsvila. Jag passade på att både njuta av solnedgången och prata med ungarna framför kakelugnen. Det måste väl ändå anses vara mycket viktigt? Jag kände mig iallafall full av energi då jag studsade uppför trappan för att skriva mejl till min systerson i Sydafrika och till min goda vän i USA. Jag satsar fortfarande på riktiga brev också, men jag har inte riktigt kommit dit. Min mammas syssling i USA väntar sedan ett år på att jag ska svara henne, men vad vet jag? Kanske har hon redan hunnit gå bort vid det här laget… Usch, nej, det får jag verkligen ta tag i.

Jag använde i vanlig ordning FaceTime för att skärmgosa med lilla barnbarnet, men jag fick också detta vilsamma foto att lägga till min vid det här laget mycket digra samling barnbarnsfoton. Tänk, vilken fördel det är med den tekniska utvecklingen då det gäller hur man kan hålla kontakt nu för tiden! Jag fick också ett fantastiskt foto på mina berg från Utah att njuta av och en annan granne därifrån, som just nu befinner sig ~~i Australien~~ på Bali, skickade en fantastiskt solnedgångsfilm och ett uppmuntrande meddelande som gjorde mig glad. Att telefonen får vara med och läggas till listan av inspirationsinjektioner ser jag som mycket positivt! Och med det är veckan igång och jag hoppas att du hittar egna inspirationsinjektioner att fylla ditt liv med.

07 nov

Tack, kära diskmaskin.

Jag har diskat så mycket disk för hand genom åren att jag på något vis hittat något slags nöje i denna uppgift när den måste genomföras. Fortfarande tycker jag mycket illa om kletiga gratängformar och liknande, men numera har jag riktigt bra hacks att tillgå. Efter att ha skrapat ur resterna och käkat upp dem eller lagt i förvaring med lock för att stoppa i kyl eller frys torkar jag ur kletet med en bit hushållspapper. Efter det sköljs formen ut och beroende på hur inbränt resterna sitter bestämmer jag om formen ska diskas i maskin eller få stå i varmt vatten med en disktablett i över natten. Det blir inte alltid helt rent efter en runda i diskmaskinen, men oftast går de värsta resterna sedan lätt att ta hand om med en skrubbsvamp eller lite Svinto. Hur som helst är jag väldigt tacksam för att vi faktiskt har en diskmaskin. Det visar sig att det fortfarande är mycket som är rätt kletigt även om vi bara är två, särskilt eftersom jag gillar att laga mat ifrån grunden. Det behövs kanske ingen diskmaskin om man mest äter färdigmat? Jag har förvisso en hel Facebookgrupp till min tacksamhet, men idag kände jag att jag ville lyfta diskmaskinens förträfflighet lite extra.

19 maj

Jag undrar vad fåglarna säger…

Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.

Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!

Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.

Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!

Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.

För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.

17 maj

Nytt kylskåp.

Trots tekniken som strular på olika ställen här hemma är jag väldigt tacksam över allt som funkar som det ska och alla hjälpmedel vi kan ta till i olika skeden. Jag diskar dessutom för hand mycket hellre än jag tvättar nere i sjön. När jag var yngre och diskade hemma (Far VÄGRADE diskmaskin och familjen tvingades två grannens avlagda då de renoverade köket efter att jag hade flyttat hemifrån) var det av plikt. Sällan särskilt ”roligt” eller njutbart. Idag är det annorlunda. Jag vet när en tvättsvamp funkar bättre än en diskborste, jag vet om ett kärl behöver stå i vattenbad för att det ska vara värt att tackla de inbrända resterna och jag tar till Svinto om det behövs. Jag har numera förmågan att diska i något slags meditativt tillstånd, men trots det längtar jag tills diskmaskinen funkar igen.

Igår eftermiddag ringde en kille från Linjebud och sa att han skulle komma med vår nya kylfrys till Bredavik ”om en halvtimme”. Jag tog mig dit och såg till min glädje att även brorsan var på plats. (Hans hus ska få fiber, så han skulle gräva upp sista sträckan till sitt hus och dessutom var det gräsklippningsdags.) Leveranskillen erbjöd sig att hjälpa till att lyfta in skåpet, något som annars kostar mycket extra, och jag fick uppgiften att dokumentera den stora händelsen. Jag vet inte om brorsan verkligen tycker att jag är så klen, men han är väldigt omtänksam. Och ja, jag vet att huset behöver målas om. Det behöver både det ena och det andra, men allt har sin tid.

Det nystädade köket matchade det nya skåpet! Jag gillar att det inte har några löstagbara handtag som kan gå sönder. Det förra som slängdes då vi hade städdag har varit utan handtag sedan det var bara några månader gammalt och dessutom har det byggts upp stora isblock över den bakre väggen och krävt flera avfrostningar per säsong. Så har det varit i flera år och detta har förstört mycket mat som frusit sönder och jag gissar att det också inneburit att elkostnaderna blivit onödigt höga.

Man skulle kunna tänka sig att det är mössen som varit framme, men icke. Däremot vill jag hylla dammsugaren (jo, jag ställde om till ”parkettläge” innan jag verkligen började dammsuga) som i kampen mot frigolitresterna var en riktig hjälte! Vid tillfällen liknande det här är det en fröjd att städa. Svisch, svisch, så är allt borta… Jag lämnade alla nytvättade och nystädade textilier, men satte dem inte på plats. Trädgårdslandet och det vackra vädret kallade.

Innan jag åkte hem gick jag dock igenom vår gamla Saab. Vi var på väg att skrota den då en vän till oss sa att han kunde fixa felet och gärna tog hand om den. Visst fick han det. Han kunde få till lite extra körtid, men nu har bilen länge stått i Bredavik, obrukbar, och det är dags att säga adjö på riktigt. Det visade sig att bilen inte hade tömts innan O tog över den, så nu plockade jag med mig alla våra cd-skivor, pennor, isskrapor och annat användbart som inte passar i en skrot. Jag kände mig faktiskt väldigt vemodig då jag satt här vid ratten och tänkte tillbaka på alla fina stunder jag haft med den. Tänk ändå att jag under en tid i livet var så haj på att skriva slogans att jag vann en ny bil! Det känns otroligt främmande idag då jag knappt får ihop ett rim under pistolhot. Eller nja, det var kanske en överdrift. Den sortens texter har jag dock inte längre särskilt stor användning för.

Från det ena till det andra, så här såg det ut utanför dörren i Bredavik igår! Försommartecken av det klassiska slaget, men visst är det väldigt tidigt? Särskilt med tanke på hur kallt det varit länge nu. Jag gissar att torkan har drivit på mycket? Våren 2018 var också jättetorr och det regnade faktiskt inte på flera månader. SMHI lovar regn igen redan om några dagar här, så jag hoppas inte att den torkan upprepar sig. Inte ens kommunalt vatten hjälper om det råder bevattningsförbud… Än så länge klarar jag vårt husbehov med vattnet i brunnarna. När jag hade tagit mig hem gick jag omkring och fnulade i trädgårdslandet medan jag pratade med min goda vän. Trevligt sällskap, trevlig sysselsättning. Än så länge känns vattnandet rätt rogivande ändå. Efter några veckor brukar det kännas lite mer uttjatat… Dessutom måste jag börja vattna om morgnarna, sniglarna börjar ta över här! Urk. Pim, kan du inte göra ditt jobb?!

27 apr

Blixtar och dunder, tekniska under.

Under lång tid har jag inte haft några problem med själva bloggen. Bilderna har gått jättebra att ladda upp i WordPress-appen, de har per automatik komprimerats och jag har glatt bloggat på med de bilder jag har känt för. Efter bröllopet står jag förvisso här med den sämsta fotoskörden sedan runt 1995 från ett tillfälle av den här kalibern. Jag tog det medvetna beslutet att inte ta med kameran då dagen ändå skulle förevigas av min fantastiska fotografsvägerska. Senare på kvällen skulle hon inte vara med, men då skulle ändå min kamera inte vara tillräckligt ljuskänslig och min telefonkamera skulle vara ett okej val. När dagen så kom låg mina känslor utanpå och jag tror inte jag funkade riktigt som jag skulle. Jag glömde fota, jag stod dåligt till, ljuset var konstigt, jag hade fullt upp med att vara social. Det blev som det blev. De få foton som finns hade ju varit roliga att få dela, men då funkar det inte eftersom inte ens WordPressappen accepterar mina foton längre. Kanske handlar det om uppdateringen jag gjorde förra veckan, kanske något annat.

Förutom de två bilder jag laddade upp igår är tydligen den här ofrivilliga mikrofilmen det enda som accepteras från bröllopsdagen av bloggen. Varsågod, här kommer alltså lillebror och hans fru, gullisarna. Inte för att jag inte vill visa dem här, bara märkligt hur urvalet sker. Jaja, men nu blev det så. Jag hoppas det löser sig, för den här bloggen blir rätt trist utan bilderna som brukar följa med.

04 okt

Jahaja.

Jag berättade att det varit mycket strul med bloggen den senaste tiden. Jag har fått märkliga meddelanden och blivit ”attackerad” med påstötningar från USA. (”Någon” har försökt göra intrång i bloggen.) Igår upptäckte vi att någon hade tagit sig in i makens server som bloggen ligger på. Teknikens under är bra så länge det inte rör sig om sådant här. Jag gillar inte att någon är och rotar i mitt, vare sig det rör sig om mina lådor eller min blogg… Nu behöver jag lägga tillbaka bilderna från den senaste veckan eftersom servern behövde rensas lite. Jag återkommer!

30 sep

Telefonfunderingar.

Emellanåt uppdateras systemet som styr över min, och många andras, dator och telefon. Den senaste uppdateringen heter iOS 12.0 och installerades inatt då jag låg och sov. Jag ifrågasatte inte ens om en uppdatering var aktuell, utan när jag fick frågan klickade jag helt enkelt i ”varsågod och fixa det här inatt”. Först idag gick jag igenom vad det var som hade hänt på telefonen. Sanningen är att jag inte direkt ser så stora skillnader. iBooks har bytt namn till Books. Vilken revolution! Hehe. Nåja, jag hittade en uppdatering som kanske i praktiken redan har funnits genom ”stör ej”-funktionen, men jag tänker att det här är något som faktiskt kan förändra något för mig.

Sedan ett tag har jag försökt att medvetet lägga min telefon åt sidan ibland. Det känns skrämmande att tänka på hur människor från låg ålder nästan ser sig själv som ett med sin bärbara manick. Vår äldste son fick en mobil då han började i fyran inne i Stockholm och vi kände att det var nödvändigt om något skulle hända. Tja. Själv säger han att han inte kunde hantera telefonen och enligt hans utsago var det ingen av hans kompisar som kunde det heller. Jag känner många vuxna som absolut skulle må bra av att släppa taget om sin mobila snuttefilt och dessutom tror jag att denna ständiga uppkoppling riskerar att förändra hela mänskligheten till det sämre. Missförstå mig rätt! Jag älskar teknikens under och allt fantastiskt som har kommit i dess kölvatten, men någonstans har vi blivit slavar under våra telefoner. Vad är det värsta som kan hända? Ingen uppkoppling! Vad?! Inget wi-fi? Inget 4G, inget 3G, eller inte ens ett litet långsamt E?

Med tanke på hur mina tankar har gått under ganska lång tid bestämde jag mig efter nästan ingen betänketid alls för att knappa in skärmfri tid mellan 23:00 och 6:00. Det kanske är allt för försiktigt? Borde jag dra en timme både på morgonen och kvällen? Jag börjar såhär och utvärderar om några dagar eller någon vecka om detta överhuvudtaget har påverkat mitt liv till det positiva. Hänger du på min utmaning?

28 jul

Off the grid. Typ.

I en och en halv månad har jag inte haft någon dator. Det tillhör knappast några djupt mänskliga behov att ha tillgång till en sådan, men 2016 är en dator ett viktigt arbetsredskap för rätt många av oss människor. Telefonen är nog så praktisk, men det är min stationära dator jag ser som min bästa omänskliga hjälpreda. Utan wifi är det inte helt okomplicerat att sköta mycket av det som åtminstone jag använder datorn till och vi har inget sådant här på sommarstället än. Jag har dock en känsla av att vi snart får se ordningen helt återställd då det gäller det tekniska, så under tiden är det bara att gilla läget!

Just nu längtar jag mest efter att få uppladdningen av bilderna från kameran att fungera så jag kan titta igenom dem ordentligt. De flesta av de 1500 bilderna har äldsta dottern tagit, men det blir fortfarande många hundra kvar till mig. Tjolahopp!

27 feb

Bibliotek och andra nöjen.

Vecka 9 – sportlov för stockholmare och annat löst folk. Vi har det väldigt bra. Sovmorgon, lugn och ro, kul tillsammans i familjen. Den sista punkten är lite klurig nu när vi har barn som är 11, 13 och 15. Deras intressen skiljer sig en del och tonåringar är inte alltid helt smidiga då det gäller att anpassa sig till andra viljor än sina egna. Det har ändå gått väldigt bra så här långt. Mitt mål är att vi ska klämma en rolig rulle per dag under lovet. Så här långt har vi klarat av Liar, Liar och Dagispapporna. Ni får jättegärna komma med bra tips!

Bibliotek har alltid varit favorithak för mig. Tyvärr har inte Huvudbiblioteket i Huddinge riktigt vunnit över mig på sin sida. I Karlskrona kände jag mig verkligen som hemma och jag älskar Stockholms Stadsbibliotek. Det är bara lite krångligt att ta sig dit. Idag var hur som helst jag och äldsta dottern i Huddinge för att leta böcker. E hittade ingenting till sig. Min bokhög är alldeles för just hög för att jag ska lägga till något utöver det som redan finns där, men jag satt en stund i tidningshörnan. Jättehärligt! Jag letar efter bättre hörlurar än de jag har då jag vågar mig ut i spåret igen så småningom. Är det någon som har testat de här eller har andra hörlurar som passar då man tränar att tipsa om?

Skullcandy eller Sony?

Jag läste lite i Mac World, men blev inte precis så fångad som förra gången jag läste den. Är ingen tekniknörd… Vilka tidningar läser ni? Jag ser fram emot en prenumeration på ett underbart magasin, men jag återkommer till det!

16 nov

Barn, dagens teknik och spelsjuka.

Jag tycker att datorn är en fantastisk uppfinning. När jag talar om för våra barn att vi varken hade mobiltelefoner, digitalboxar, datorer eller tv-spel då jag var barn tror de att jag skojar med dem. Något av mina småsyskon fick Oil Panic då jag gick på högstadiet, men jag förstod aldrig riktigt tjusningen med det spelet. (Jag lånade i så fall hellre min kompis Donkey Kong.) Den första VHS-spelaren i vårt hem köpte min lillebror efter 1989 då jag redan hade flyttat hemifrån. När jag och maken nygifta flyttade till Kalifornien 1994 hade vi båda e-postadresser, men många andra hade inte riktigt upptäckt tjusningen med digital kommunikation. Att ”surfa” på nätet var tidskrävande med de gamla modemen som laddade i evigheter.

Hur som helst. Både jag och maken är idag beroende av datorer för att sköta våra jobb. Datorspel, tv-spel, spelkonsol, nunchuck och online-spel är alla välbekanta begrepp för våra barn. De känner sig lika hemma på nätet som i sina egna fickor. Händer något med datorn här hemma är det maken, den 15-åriga sonen eller den 13-åriga dottern som fixar problemet. Själv är jag glad att jag kommit till stadiet då jag inte längre tror att datorn ska bryta ihop för att jag trycker på fel knapp…

När sonen var liten hade den digitala spelutvecklingen tagit fart på riktigt och han och småsystrarna är uppväxta med diverse datorspel, Game Boy, Guitar Hero, SingStar, Play Station och Wii. Vi insåg rätt snart att det är väldigt lätt att sugas in i de här spelen. En nivå (level) till, ett liv till, lite mer, lite längre, slå ett rekord… Vi upptäckte att sonen fick väldigt svårt att kontrollera sitt humör om han inte fick fortsätta spela då han var igång. Spelen kom alltid före allt annat och det var svårt att hitta glädje i något som inte rörde sig på en digital skärm. Begreppet ”spelsjuka” infördes i familjen. Spelsjuka innebär att man är okontaktbar, aggressiv eller kanske okontrollerat ledsen. Vi bestämde oss till slut att vara stenhårda med ”skärmtiden”. En halvtimme om dagen fick räcka, punkt slut. En ”vit” dag i veckan, alltså inga spel alls på söndagar. Vi har dessutom bara en familjedator som står i ett öppet utrymme, och den delar jag med de tre barnen.

Numera är datortiden begränsad till en timme om dagen. På lördagar kan man få spela/blogga/fotobehandla/programmera mer än en timme, speciellt om man har gjort något utomhus först. Det finns skolarbete som måste utföras på datorn, så nu börjar det bli knepigt att få den enda familjedatorn att räcka till. Både 15- och 13-åringen har varsin iPhone. Det innebär så klart att de, om de är lite luriga, kan spela mycket mer än en timme om dagen…

Många kompisar har egna datorer och ”noll koll” från föräldrarna. De spelar, chattar, bloggar och umgås i forum och deras kontaktnät är väldigt mycket större än de som jag och mina kompisar hade. Vissa träffar till och med sina blivande män då de spelar WoW! Man kan hitta information i mängder om sådant man behöver, men också om oönskade saker. Fantastiska You Tube-tutorials blandat med porr och våld… Läskigt. Men! Nu ser verkligheten ut som det gör, och det bästa jag som mamma kan göra är att inte ”överge” barnen. Jag kikar lite i deras telefoner, pratar om spel de spelar och sitter ibland med dem då de sitter vid datorn eller då de spelar tv-spel.

Jag har flera bekanta med framför allt tonårssöner som helt klart är spelberoende. Jag har stött på självmordsförsök p g a spelrelaterad depression, skolk, socialt utanförskap, allmän fysisk förslappning, apati… Vilka tankar har ni om det här ämnet? Ska man bara acceptera att det är som det är? Varför är många föräldrar så rädda för att delta i sina barns liv? Eller är man bara rädd för att ta fighten då barnen inte håller med om uppfostringsmetoderna? Vad tycker ni?