10 Feb

Tack kära du.

Jag vet att den här bloggen kanske inte är riktigt vad den har varit, men allt har sin tid. Tack till dig som gör mitt liv lite lättare, som lyfter mig, som ger mig kraft, som skänker en tanke, som bara finns och… Tack till min kära tyska syster, till Dig/Er som skickade blommorna som kom idag, till himlens höjd och till min lyckliga stjärna.

I alla tårar finns glädje och lycka. Som Far sa idag: ”Inte visste jag att det kunde vara så roligt att dö!” Alltså, utan humor kan vissa saker bli rent outhärdliga.

10_2

10_3

10_4

31 Jan

Tacksamhet i vardagen.

blommande magnolia
storfamilj
musik
en ny dag
falken utanför fönstret
glass
förväntan
personer som förskönar världen med fantastisk strålglans
morgonkoppen te
ödmjukhet
ordning och reda
vänskap
bra arbetsljus
kalligrafi
Tovelisas receptkalender
levande ljus

Idag skickar jag upp dessa tacksamma tankar, tänker på världen med glädje och väljer det goda. Peace.

1_2

04 Jan

Jag tänkte en tanke. Eller två.

Dagar kommer och går, bara minnen består. Är det så man brukar säga? Allt samlas i något slags bok och blir till ens liv. Min bok börjar bli rätt välfylld. Den innehåller stort och smått, ont och gott, sorg och glädje, viktigt och oviktigt. Vissa minnen önskar jag ärligen att jag hade kunnat slippa medan andra fyller mig med värme, glädje och tacksamhet. Under hösten och vintern har jag fått ta del av många av mina föräldrars återblickar av olika slag. Jag har återupplevt saker och ting tillsammans med dem, den här gången mer mogen, eller åtminstone med mer livserfarenhet. Det har varit roligt, sorgligt, givande och ibland också rätt upplysande. Jag ångrar lite att jag inte har filmat eller spelat in något. Å andra sidan är det rätt skönt att inte alltid vara uppkopplad, sådär som vi lite var till mans och kvinns är nuförtiden. Känslan av att sitta runt lägerelden och dela upplevelser med varandra generationer emellan är guld värd och allt behöver inte dokumenteras. Ett minne kan leva gott i hjärtat.

De flesta dagar skriver jag en liten tacksamhetstanke. Idag slutade jag med ”och Far lever fortfarande”. Sådant ser mitt liv ut nuförtiden. Peace.

3_2

3_3

3_4

3_5

3_6

30 Nov

Nu händer det ännu mer grejer!

30_6

I går hade brorsan fått upp de gamla elementen jag skrubbade av i iskylan häromdagen. De ska målas då elementen inte längre behövs som värmekälla framåt våren. Tills dess får de vara ”shabby chic”, alltså rena men i stort behov av målarfärg. Elementen har min bror samlat på sig från diverse renoveringsprojekt som han tagit sig an. Vi får likadana i kök och vardagsrum och en annan modell i lite olika storlekar i sovrum, badrum och hall. I hallen kommer det att hänga ett riktigt rejält som man kan torka vantar på. Underbart! Inget ”ei saa peittää” (må ej övertäckas, som det alltid står på elelement) där inte.

30_4

30_2

Efter att elementen hade åkt upp på väggen hjälptes vi åt att bära in soffan på plats, men också matbord och stolar. Hoppsan! Soffan tar precis så mycket plats jag hade räknat med vilket innebär att vardagsrummet kommer att bjuda på en soffa, en fotpall, lite tavlor, en kakelugn och Pilasterhyllan. Soffbordet och Billybokskåpet jag hade hoppats få plats med kommer dessvärre att få hitta någon annanstans att bo. Matbordet då? Ja, bordet som vi ofta hade utdraget med iläggsskiva då vi hade gäster får inte ens plats i sin grundform utan att det ser ut som att vi har ett kök med ett alldeles för stort bord som dessutom förstör arbetstriangeln och det goda flöde som vi lyckats få till i planeringen. Nej, vårt fina björkbord kommer att få komma till sin rätt i något annat sammanhang. Antingen blir det i en våååning i Vasastan eller så blir det ute på logen. Det där att sammansmälta två bohag till ett innebär i många fall att man behöver något nytt, alternativt något annat, har jag insett. Bilder kommer en annan dag.

Förresten är det idag sista dagen på Trettio Tacksamma Dagar! Vilken härlig månad som ligger bakom mig. Att skifta fokus ger verkligen en riktig kick.

03 Nov

Trettio Tacksamma Dagar.

Nu har jag kört projektet Trettio Tacksamma Dagar i flera år. Förra året drog jag igång en grupp på Facebook. Om du känner att du vill skifta fokus på livet och göra det bättre på ett ganska enkelt sätt rekommenderar jag dig att testa. Det kostar ingenting.

Jag förvånas varje gång jag tar tag i tacksamheten över hur mycket det påverkar mitt välbefinnande att medvetet och konsekvent skriva ner det jag är tacksam över. Tänk att det ska behöva vara så, jag som har det så bra!

Den här artikeln har jag länkat till förut, men den tål att läsas många gånger. I artikeln hänvisar man till boken ”The how of happiness” och därifrån kommer följande sammanfattning om hur man kan påverka sin egen lycka:

Uttryck tacksamhet.
Odla optimism.
Gör snälla saker.
Vårda sociala relationer.
Utveckla strategier för att handskas med svårigheter.
Lär dig att förlåta.
Njut av livets glädjeämnen.
Sträva mot att uppnå dina mål.
Praktisera religion och andlighet.
Ta hand om din kropp.

Råden hämtade ur ”The how of happiness” av Sonja Lyubomirsky.

3_1

Foto: Annika Myhre

24 Okt

Missa brevis in B flat major…

Ta dig tid att lyssna! 8:14 in i det här klippet kommer min favoritdel i hela mässan. I går framförde vi den i Trefaldighetskyrkan i Karlskrona. Ingen av mina föräldrar orkade gå, men jag spelade det här klippet för dem för att de skulle få en känsla. ”Men så där låter ni väl inte?”, frågade mamma. Jodå, hävdade jag, emellanåt. :D I den lilla orkestern spelade min dirigent från högstadie- och gymnasietidens Kammarorkester fiol, fortfarande knivskarp. Härligt! Tänk så underbart det är med musik och att känna sig alldeles uppfylld av kärlek till att kunna vara med och musicera med andra som känner likadant som jag! Det är underbart.

24_2

Jag lider fortfarande av kroppkakekoma efter gårdagens middag hos föräldrarnas kompis N i Svängen. Hur kan något som ser så läskigt ut vara så otroligt gott? Uppladdningen inför Trettio Tacksamma Dagar går rätt fint. Jag börjar dagen med en tacksam bön i hjärtat, torrborstning och inhämtande av god och inspirerande litteratur, fast jag måste ärligen erkänna att jag känner mig väldigt trött av det tjocka grå vi är omgivna av hela dagarna. Tur att solen vinner en stund då och då. Peace.

24_1

12 Aug

Funderingar från ett gäng ribbor, en pensel och Falu rödfärg.

lat

  1. som i anmärkningsvärd utsträckning föredrar att vila i stället för att arbeta
    Flickan är tämligen lat; hon tycker inte om att städa upp efter sig.
    Etymologi: Av fornsvenskans later. Besläktat med lättjalåta, tyskans lass (slapp), tyskans nachlässig (slarvig), engelskans late (sen), latinets lassus (sömnig).

Jag anser mig inte vara någon lat människa. Jag har emellertid gått från att vara en perfektionistisk överarbetare till att ha ett lite mer avslappnat förhållningssätt till min egen och även andras insats. Det har varit en livslång process och många olika erfarenheter har fått mig dit jag är idag.

En luthersk uppfostran lär en att arbeta i sitt anletes svett med en strikt arbetsetik, något som bl a Max Weber menade bidrog till de protestantiska ländernas stora ekonomiska framgång då det begav sig. I modern tid är det inte populärt med religion och därmed har ”man” bestämt att det var protestanternas höga läskunnighet som bidrog till de goda ekonomiska framgångarna och inget annat.

En gång diskuterade jag karensdagar med en supermegatrevlig kollega. Han sa ”det är väl klart att alla tar en ledig betald dag då och då utan att vara sjuk om inte karensdagar finns, det har jag själv gjort många gånger”. Jag tittade på honom som om han var en utomjording och sa att jag aldrig hade gjort så själv och inte kunde tänka mig att göra det heller. ”Men det gör ju alla”, var svaret han gav. Jag undrade i mitt stilla sinne vad det var för fel på mig som inte ens hade kommit på tanken på att lura till mig pengar som jag inte hade rätt till. Efteråt har jag insett att väldigt många anser sig ha rätt till väldigt mycket och att det som jag själv lärt mig inte är något som jag ska ta för givet att någon annan tycker. (Vilket är värst? En skatteplanerare eller någon som lurar till sig bidrag? Skatteplaneraren naturligtvis! Hen lurar ju någon annan på pengar som de själva inte har jobbat ihop men som de har rätt till… Logiskt, eller hur?)

Tillbaka till tankarna om att vara lat och vad som fick tankarna att snurra… Jag stod och målade ribb och tyckte att det var lite småtråkigt. Så fort jag tyckte det fanns en någorlunda bra anledning till att åka hem (det började skymma och bli lite väl mörkt i ladan) så drog jag. Efteråt tänkte jag att om jag hade varit min bror hade jag stått kvar och målat klart de sista tio ribben också. Hur hade det varit om jag hade varit projektanställd istället för någon som är ivrig att flytta in i sitt nya hem? Skulle jag göra minsta möjliga arbete och ändå varit arg på arbetsgivaren som utnyttjade billig arbetskraft? Skulle jag vara glad över att kunna göra något nyttigt och tacksam över pengarna? Skulle jag tycka att det var meningslöst arbete som inte gav mig någonting och kräva andra uppgifter och högre ersättning? Skulle jag se projektet som ett nödvändigt ont, men ett sätt att visa upp mina goda kvaliteter och även en språngbräda till mer kvalificerade arbetsuppgifter?

Det finns genuint lata människor. Det finns personer som ständigt utnyttjar system, maskar och fuskar. Men! Det finns också lirare som slänger chokladpapper i soptunnan när ingen ser på. Det finns frivilliga som tar sig an missbrukare, föräldralösa och samhällets andra olycksbarn utan att förvänta sig det minsta tillbaka. Det finns goda människor som lyfter de orkeslösa och puttar på de som förlorat sin startmotor. Nästa gång min latmask attackerar ska jag komma ihåg den här stunden. Jag är på hugget och i morgon ska jag stiga upp lite tidigare än planerat och måla de där sista ribben också! Leve den lutherska arbetsetiken!

09 Aug

Bara tacksam.

Häromdagen hade jag den stora glädjen att få ha en av mina favoritmänniskor i världen här på besök. (Hon bor alldeles för långt borta, men finns åtminstone närmare än vännerna som befinner sig i andra länder.) Vi pratade om högt och lågt, roliga minnen och kluriga dilemman, livet i allmänhet och att vara i vår ålder med allt vad det innebär i synnerhet. När hon åkte härifrån kände jag hur mina energidepåer fyllts på och hur glad och tacksam jag kände mig.

Fredagkvällen fylldes av härlig livemusik av Lisa Nilsson och Lars Winnerbäck, av umgänge med fin syster och svägerska och så maken som äntligen kom tillbaka från USA. Det kändes som att jag var mitt i Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, en låt jag fnös åt ända tills jag fick uppleva den en magisk och ljummen kväll under Västerviks visfestival då kompositören själv framförde den. Jag ryser fortfarande då jag tänker på hur vackert allt var och hur lycklig jag kände mig.

Idag var jag ute i ”huset” och tvättade av den andra kakelugnen som också har satts om nu. Jag blev attackerad av brorsans höns som går på ”sommarbete” där, skrattade och plockade ägg. Återigen kände jag samma tacksamhet, en näst intill fysisk känsla. Jag påmindes om hur viktigt det är att vi samlar på dessa lyckor! Jag ville bara påminna om det trots att det inte är dags för novembers ”trettio tacksamma dagar” än… Peace.

7_14

15 Jan

Solsnö.

Det var så grått, så grått idag. Plötsligt bröt solen igenom samtidigt som lätta snöflingor började dansa ner från himlen. Precis samma sak har hänt några gånger i vinter och det känns lika magiskt varje gång. Jag är så tacksam varje gång jag lyckas hitta den där solen i mig själv.

14_2