25 Okt

Självömkan?

Hur reagerar du på sjukdom, störning, svaghet, svårighet, orättvisa? Är du en ”livräddare”, någon som inte kan låta bli att hjälpa fast du kanske till och med vet att det inte är din sak att ingripa? En sådan är jag. Just nu har jag fullt upp med att försöka hålla döden stången, men i vanliga fall vill jag så gärna hjälpa alla att vara glada och nöjda med livet.

Ibland undrar jag hur mitt liv hade sett ut om jag varit en av de avstängda, de som inte ser när andra personer mår dåligt eller ens bryr sig om de faktiskt märker något. Inte för att jag längtar dit, snarare önskar jag att fler kunde ta sitt ansvar. Om inte för andra så åtminstone för sig själva…

Den här texten läste jag för ett tag sedan och kunde inte låta bli att spara den. Om livskunskap fanns som ämne för svenskarna borde detta vara obligatorisk kurslitteratur. Vill man få ordning på sin situation måste man ta kommandot över sitt eget liv. Negativa mönster rotade i självömkan är så svåra att förändra!

11 Dec

En dag att lägga åt sidan med tacksamhet.

Det här hände idag när jag var på vår läkarmottagning:

En gammal man kom in. Han var väldigt skakig, mycket långsam, nästan döv och hans röst var knarrig av ålder. Han var där för att avboka sin frus läkartid. ”Du förstår, vi behöver en ny tid till en hudspecialist. Födelsemärket på hennes hand är cancer och de kommer att behöva ta bort en massa vävnad och jag ville visa dig varför hon behöver sina händer.” Han drog fram ett vedträ i lönn och sa: ”Vet du vad hon kan förvandla detta till?” Han drog fram en vacker skulptur, mycket välgjord och detaljerad. Han pratade om sin fru med så mycket respekt och kärlek och han var så stolt över hennes arbete. Hans händer kunde knappt hålla i sakerna han visade på grund av skakningarna, men han ville se till att operationen hans fru skulle gå igenom inte skulle påverka hennes förmåga att skapa vackra saker.
Jag kunde inte låta bli att gråta en skvätt och var tvungen att flytta till ett mörkt hörn i rummet en stund…

Idag har jag haft en tuff dag av olika anledningar. Det har vi alla ibland. Är det okej att ha ett litet bryt och sitta och sörja en stund? Hur mycket kan man tycka synd om sig själv när det finns andra som har det så mycket värre? Det var precis som att det hängde ett svart moln över den här dagen, för alla de här människornas situationer pockade också på min uppmärksamhet:

  • hon som är singelmamma, som inte har råd med en enda julklapp till barnen utan måste förlita sig på andra människors godhet, hon som inte kan komma på en enda av sina barns skolaktiviteter eftersom hennes chef är en bös och vägrar ge henne en timme ledigt även om det skulle funka och hon kan jobba över innan eller efter ordinarie arbetstider
  • han som måste fira alla jular, påskar och midsomrar framöver själv med sina barn eftersom det inte finns någon mamma kvar här på jorden
  • de som måste begära sig själva i konkurs eftersom hälsoproblem har satt käppar i hjulen på alla deras framtidsplaner
  • de som skulle bli de bästa föräldrarna men som råkat ut för flera missfall efter varandra
  • de som precis talat om för sina barn att de ska separera
  • de som försöker motivera och stötta sin vuxne son så att han inte återfaller i sina gamla missbruksvanor
  • den unga änkan vars man krigade i Afghanistan och aldrig kunde släppa att han under tjänstgöring höll på att skjuta ihjäl en liten pojke och därför valde att avsluta sitt lidande på själva Thanksgiving Day
  • alla med hälsoproblem som gör att de inte ens kan utföra de mest vardagliga sysslor
  • hon som flyttat hem till sin mamma som har Alzheimers, som gråter varje kväll av sorg och maktlöshet och som inte vet hur hon ska stå ut

Visst har vi alla rätt att sörja en stund ibland och det har jag gjort idag. I morgon ska jag plocka ihop mig själv igen och se till att öppna mörkläggningsgardiner där solen inte har synts till på allt för lång tid.

I morgon har dotterns skola julkonsert. Jag och hennes lillasyster har lovat att sitta barnvakt till ett ungt par med fyra små barn, så tyvärr blir det här den första konserten jag missar. En av sångerna som kommer att framföras älskar jag. Texten lyfter mig varje gång jag hör den fast själva låten är lite cheesy…

Believe (Glen Ballard och Alan Silvestri, framförd av Josh Groban)

Children sleeping, snow is softly falling
Dreams are calling like bells in the distance
We were dreamers not so long ago
But one by one we all had to grow up
When it seems the magic’s slipped away
We find it all again on Christmas day

Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside 
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe

Trains move quickly to their journey’s end
Destinations are where we begin again
Ships go sailing far across the sea
Trusting starlight to get where they need to be
When it seems that we have lost our way
We find ourselves again on Christmas day

Believe in what your heart is saying
Hear the melody that’s playing
There’s no time to waste
There’s so much to celebrate
Believe in what you feel inside 
And give your dreams the wings to fly
You have everything you need
If you just believe

Just believe