18 feb

I Ottos fotspår.

Här svänger det! Igår kväll kunde jag knappt somna, för jag var rädd att någon kråka skulle blåsa ut genom ventilationssystemet i badrummet, eller möjligtvis att grannens motorsåg skulle komma vinandes in genom sovrumsfönstret. Halledudanedej, vad det blåste! Vi har haft en osedvanligt blåsig och varm vinter, men det här var något extra. Trettio sekundmeter i byarna vet jag inte att vi haft på länge. Förvånande nog stod tallen i trädgården kvar i helt skick nu i morse. Brorsan kom tidigt och hämtade sin hjullastare för att laga takpapp som blåst bort från hans tak (jag trodde det var grannen som körde ut som grävmaskin, så uppenbarligen har jag vajsing på hörseln).

Idag då? Nog svajar det i trädkronorna, men solen lyser och det är sex plusgrader. Vårvindar friska mer än något annat. I gräset tittar snödroppar upp här och där, så visst är vi på väg in i nästa årstid. Chili och paprika börjar titta upp (Det märks att dessa plastväxthus varit med ett gäng år, för de börjar spricka sönder och är svåra att göra riktigt rena. Än verkar de åtminstone fylla sin funktion.) Basilika är satt och om inte allt för länge kan vi skörda kirskål ute i trädgården. Det är tretton år sedan mormor begravdes, något som känns som en hel evighet sedan.

Skärmdump från SGU:s hemsida

I vanlig ordning kommer här en uppdatering om vattenståndet i landet. ”Mycket under normal” tar mindre och mindre plats på kartan och jag tackar SGU för denna lättillgängliga och mycket spännande information. Väderfenomen kommer och går, även perioder av exempelvis torka och blöta. I de allra flesta fall gäller ”varar inte för evigt”, något som hjälpte mig känna något slags hopp i höstas då det såg eländigt ut. Och, TADA, visst blev det bättre! Hoppas att det också blir bättre för dig som behöver lite pepp just nu.

16 jan

Det blåser i vårt hörn på jorden.

”Just det, det skulle bli storm.” Igår hade vi haft bokklubb hemma hos min syster. Maken hade passat på att följa med in till stan för att vi inte skulle behöva köra onödigt mycket och när det var dags att åka blev förvåningen stor då det knappt gick att öppna dörren på bilen på grund av vindbyarna. Vägen till Sturkö var täckt av bråte, lyckligtvis inga stora grenar den här gången. När vi kom hem gick det knappt att gå upprätt! Jag som verkligen gillar vind blev till och med orolig över tallen (den släpper alltid taget om grenar vid sådana här tillfällen, så också denna gång) och det kändes mindre härligt och mer något annat. Kanske hade det för en gångs skull varit skönt att slippa det värsta och helt obrydd ligga kvar mitt på golvet utan att bekymra sig om huruvida världen höll på att rasa runt omkring en. Väl hemma var det bara att låsa dörrarna ordentligt och elda i spisen. Det dånade utanför, slog i ventilerna, rasslade i grenarna, skrapade på fönstret uppe, ven i skorstenen. Vilket skådespel, denna gång för vilken blind person som helst. Det var helt galet! Enligt SMHI var byarna uppe på 29 sekundmeter, alltså drygt 104 km/h. Imponerande! Vid sängdags var det fortfarande lika galet, men framåt morgonkvisten hade det lugnat ner sig. Vi har dock några blåsiga dagar framför oss, så jag håller mig nog borta från skogen tills detta väder slagit om.

Bokklubben har verkligen varit saknad under pandemin! Igår var det ”redan” dags för andra boken sedan vi körde igång igen. Syrran hade valt en författare istället för en bok, så vi fick välja mellan allt som Karolina Ramqvist har skrivit. Jag har varit intresserad av henne sedan Bröd och mjölk gavs ut för något år sedan. Vad jag har förstått är det en bok som både väcker stora känslor, men också är helt meningslös för andra. Jag älskar den sortens texter, där det inte finns något ”rätt svar”, utan man är tvungen att läsa förutsättningslöst. En hajpad bok faller till exempel hårt till marken om den inte faller mig i smaken. Besvikelsen över att inte ha hittat en ny favorit är irriterande. I det här fallet hoppades jag bara få en känsla av matminnen som bara skulle vara kopplade till det sinnliga rent positivt. Hur som helst kom jag aldrig in till biblioteket, utan fick förlita mig till bibliotekets app Biblio. Där fanns inte denna bok, så jag lånade istället ”Farväl, mitt kvinnofängelse”. Detta var en snabbläst novell som trots det hann väcka frågor om både det ena och det andra. Mitt intresse väcktes, så Bröd och mjölk kommer att stå kvar på min önskarläsalista. Till nästa gång ska vi läsa Annie Ernaux. Jag är mest intresserad av hennes självbiografi, så det är väl bara att börja så jag hinner bli klar. Annars ser jag fram emot Kristina Lugn som vi ska ta oss an till sista träffen på terminen. Ansvarig till denna träff har även utmanat oss att skriva varsin dikt inspirerade av Lugn. Vilken grej! Det ska bli kul.

30 jan

Balans.

Vilken natt! Jag har vaknat flera gånger av att något ”låtit”. Undrar vad som händer om jag går ut och inspekterar? Nej, det får vara. En okulär besiktning från fönstret tyder på att tallen blivit av med lite skröfs som vanligt i stormar. Jag ser också att den fina ljuslykta som följde med huset och står i entrén har blåst ner. Det har faktiskt inte hänt sedan jag ställde den på trappan för säkert 3-4 år sedan, så det här är sannolikt det värsta vi har råkat ut vindmässigt så här långt på den här adressen. Egentligen är det inte storm förrän medelhastigheten på vinden är 25 m/s och det tror jag inte är fallet med Malik. Att vi haft byar med upp till 30 m/s tvivlar jag dock inte på. Just idag är jag extra tacksam för den milda vintern så vi slipper snödrev uppepå själva vinden. Det räcker gott och väl med det som man inte ser.

Jord, luft, eld och vatten, det är de klassiska elementen. Efter en natt som denna är jag benägen att påminna om balans i tillvaron och hur viktigt det är att elementen tar lagom mycket plats. Jag hävdar alltid att just luften är mitt element, jag har aldrig känt livet i mig som den dag jag stod i Skottland och på något vis blåstes ren. Hela resan var fantastisk, men just detta tillfälle var extra allt. (Naturligtvis har det förstärkts då det finns en bild kvar, men faktum kvarstår. Vind och jag har en lång historia tillsammans.) Det finns dock bilder på mig då jag är ett med även de andra elementen. Utan jorden vet jag inte var jag hade varit, trädgårdsarbetet var, och är, min terapi efter att föräldrarna hade gått bort. Jag älskar att bada, både med en Lush-bomb i ett badkar och uppenbarligen i ett kyligt vinterbad i havet också. Och eld. Både maken och jag terapieldar, inte som pyromaner, utan för att njuta av eldens magiskt läkande krafter. Ljudet, elddansen, värmen… Så du ser, det är inte lätt att välja bara ett element och kanske är det inte heller meningen att vi ska göra det. När det går över styr får vi upplevelser som Titanic, de okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien, stormen Gudruns tragiska efterverkningar eller övergödningen som skett och sker i många områden. Bara under tiden jag suttit här och skrivit har det lugnat ner sig betydligt. Kanske kan jag gå och vila en stund till innan det är dags att ta itu med dagen och Maliks efterverkningar.

29 jan

Håll i hatten!

Ojojoj, vad det blåser! Jag vet inte om det är stormen Malik som slagit till i bloggen, men den fick något märkligt fel och gjorde att jag kunde fokusera på att förbereda inför begravningen hela dagen. Alltså, storstäda, baka och lite annat som kan vara på sin plats om nu någon av släktingarna skulle vilja komma in en stund efter jordfästningen här på Sturkö.

Vedspisen har gått varmt hela dagen. Elen har inte gått, men det känns extra härligt att ha den här praktpjäsen i vårt kök sådana här dagar. Emellanåt har det känts som att hela huset ska dras rakt ut i rymden! Vindbyarna är enligt SMHI rejält starka, kanske ända upp till 30 m/s. Jag vågade mig ut en snabb runda för att få lite frisk luft, men jag kände mig inte alls trygg. Det här var inte dagen jag skulle få en tegelpanna i huvudet i alla fall.

Det var däremot dagen då jag skulle göra en riktigt smarrig svasiatisk (svensk och asiatisk) kycklinggryta med kokosmjölk och risnudlar. Godare än såhär blir det bara om man häller på lite extra sesamolja och salta jordnötter och det gör man naturligtvis. Mums.

Detta var också dagen då jag bakade begravningsbullar. Maken påstår att de blev perfekta, numera frestas jag faktiskt inte ens att smaka en tugga fast det luktar så gott. Jag tänkte på hur sällan jag bakar nuförtiden. Främst för att barnen inte längre bor hemma såklart, men också för att jag inte tolererar vetemjöl och mest lagar sådant som jag också kan äta. Det är dock ett av mina största nöjen och jag gläds varje gång det är fikavecka till kören till exempel! Manfred gillade dessutom mina bullar, så jag tyckte de hade sin plats till hans speciella dag.

Jag plockade även fram moster Elin, mormors storasyster och mammas gudmor, för att be henne hjälpa mig sy i en tappad knapp i pyjamasskjortan. Hon log så vänt, men vägrade hjälpa till. Jag fick snällt fixa det själv, men jag tror att det var hon som hjälpte mig hitta rätt knapp! Jag vet inte hur hennes passfoto hamnade i knappburken som kom från hennes sykorg, men jag blir glad varje gång jag ser det. Hon var en speciell kvinna och jag vet hur viktig hon var för min mamma. Hennes liv var allt annat än lätt. Jag har många gånger tänkt att det hade passat perfekt att göra en dramaserie av det och har säkert berättat om det här i bloggen förut. Hon kämpade på och var lite argsint sina sista 20 år. Kanske inte så konstigt tänker jag när jag går förbi hennes och hennes första make och stora kärleks grav här på kyrkogården. John dog 1937 och Elin väntade lääääänge på att få göra honom sällskap innan hon slutligen somnade in 2017, strax före sin etthundraförsta födelsedag. Lilla moster Elin…

12 mar

Evert.

Igår hade jag och Evert sällskap på Uttorpsrundan. Vi hade det rätt bra, men jag tycker att han kunde ha varit lite mer varsam i sin framfart. I stunder kändes det som att iskorn drog in rakt i ansiktet på mig. Kanske var det så att jag erbjöds en gratis ansiktsbehandling. När jag kom hem såg nämligen ansiktet ut som efter en peeling, alldeles rödmosigt och lite småsvullet. Det gick dock över till en ”fräsch look” efter en stund, så det ordnade sig.

Jag brukar inte gå i skogen då det blåser allt för friskt. Här ser du anledningen. Jag är varken sugen på den ena eller den andra sortens stockar i huvudet. Nattens vindbyar var inte nådiga, men vid det här laget hade det ändå lugnat ner sig lite.

Det var inget plockepinn i skogen, men ganska stökigt. Fällen är ändå en viktig del i naturens kretslopp, så jag blir lite glad när jag ser det här! Jag brukar säga att luften är mitt element och det är få naturupplevelser som fyller mig med lika stor glädje som en härlig höststorm. Ett av mina lyckligaste ögonblick i livet hade jag i Dundee, Skottland, då jag och några av mina syskon var hos syrran och hälsade på. Så känner jag livet i mig!

04 jan

Det blauser!

Hujedamej, vilket väder vi har haft idag! I Kalmar blåste en farbror ut i vattnet med sin bil och många av gatorna inne i Karlskrona fick stängas av p g a det höga vattenståndet. Galet! Jag har aldrig sett vägen här på Sturkö täckt av havsvatten, men det är alltid spännande att få uppleva nya saker. Äldsta dottern är här i några dagar innan hon börjar plugga. Hon följde med mig ner till havet några timmar efter att de här bilderna hade tagits. Hon tyckte det kändes ruggigt att se stora, böljande havsvågor slå upp mot oss på vägen och undrade om det var dags att börja bygga en ark eller något… Inte utan att jag så smått undrade samma sak. ”Gula stugan” hade inte tagit in vatten, men jag såg att fukten hade börjat smyga sig uppåt väggarna i hörnet som stod med fötterna i vatten. Hoppas det torkar upp snabbt, lätt och utan bestående fuktskador.

4_8

4_6

4_5

4_4

Inne i stan såg mamma och jag några unga killar som med skräckblandat intresse försökte flytta sina parkerade bilar som stod i flera centimeter djupt vatten på kajen efter lunch. En av dem kröp in i förarsätet från passagerarsidan. 😀

4_7