14 Jul

Det var en gång…

Det var en gång en tolvårig flicka som gick med sin mamma ner för backen mot Eddes Livs där bussen mot Hilleród i Danmark väntade. ”Nu är jag nog nästan vuxen”, tänkte flickan med stor förväntan.

Flickan växte och blev större och visare. Hon blev vuxen på papperet och kunde ta körkort, fixade en lärarexamen och gifte sig. Hon fick uppleva de fantastiska äventyr och hemska utmaningar som kommer på köpet när man blir förälder. Hon fick känna hur det är att behöva vända på slantarna och kunde åka på ”lyxkryssning” i Hawaii. Flickans hjärta växte för varje år som gick och hon insåg att ”one size” inte alls passar alla. Ibland kändes det som att hon stod på världens högsta berg med klar sikt åt alla håll och andra dagar ville hon bara ligga kvar i sin varma, sköna säng och slippa allt ansvar.

Tiden gick och flickan fick se Döden i vitögat. Hon insåg att livet är för kort för att slösa bort det på oegentligheter, men hade lite svårt att fokusera alla sina krafter på bästa sätt. Ibland var hennes funderingar tunga att bära och andra gånger var de hennes flythjälp.

Flickan insåg att hon hade hunnit bli till åren kommen, till och med medelålders, men så vuxen som hon kände sig den där dagen i backen mot Eddes Livs skulle hon aldrig mer känna sig.

image

15 Apr

Drömmar.

Jag kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer, men ibland vaknar jag med väldigt närvarande känslor som jag antar har att göra med vad mitt känsloliv har roat sig med medan jag trodde att jag sov. De enda gånger jag vaknar av själva drömmarna handlar det om otäckheter och mardrömmar, men jag är glad över att det inte händer så ofta.

I morse vaknade jag av att jag hade ord hos mig, kanske något som kan liknas vid en dikt, så jag skrev faktiskt ner det jag kom ihåg. Väldigt sorgligt… Jag undrar vad som var upprinnelsen? Eller är det fortsättningen som är det viktiga? För övrigt har jag blivit besatt av vitt Rapidographbläck och mina kalligrafispetsar. Min favorit pajade jag i går genom oaktsamhet, men den här funkar också okej.

15_1

23 Jul

Allmän väg?

Idag fick jag lust att blogga för första gången på länge. Jag har inte känt för det på ett par veckor trots att det har hänt en massa spännande i mitt liv under tiden. Ett tag tänkte jag att det kanske är dags att lägga ner bloggandet, men jag vet att jag kommer att sakna det för mycket lagom till att vardagslunken sätter in igen. Jag har tänkt på allt jag skriver, vad jag delar med mig och hur jag bjuder på det. Kanske är det dags att byta format? Ska jag fokusera på något av allt det jag brukar skriva om? Ska jag lyda rådet på den gamla vägskylten som säger att ”Här slutar allmän väg”? Uppriktigt sagt vet jag inte. Jag vet inte ens varför jag berättar det här för dig.

20130723-222841.jpg

28 Maj

Att utmana sig själv.

6 juni smäller det. Jag vet inte om jag ens vågar gå dit. Mitt löv blev inte alls något praktverk, trots att jag tänkte till både en och två gånger innan jag satte igång med mitt skapande och lade mycket tid på utförandet. Under tidens gång kom jag på flera saker som jag hade velat göra annorlunda. Jag blev också missnöjd med en viktig detalj. (Man ska jobba snabbt då man använder limpistol…) Nåja, man ska vara snäll mot sig själv. Och det är bara ett löv av många andra, så de flesta kommer inte ens att lägga märke till mitt!

Jag kikade lite på Music and Lyrics i kväll samtidigt som jag gjorde annat. Det fick mig att komma ihåg att jag har skrivit en riktigt bra text. Jag kommer inte att vinna någon ny bil med den, men jag är glad över att den finns. Och du kommer aldrig att få läsa den.

Veckans familjeprojekt är att sätta ihop en tidskapsel som vi ska lämna kvar i huset när/om vi flyttar här ifrån. Att sätta ihop listan på vad som skulle finnas med i lådan var något av det roligaste vi har gjort i familjen. En tablettask. Våra favoritrecept. Fotografier. Varsin pryl. Lite annat smått och gott. Spännande, eller hur?

I kväll dedicerar jag sonens favoritlåt till dig som är nykär. 😀

Ps: Kortskissen visar nyheter! Jag hann inte göra något kort till den här veckan.