14 Maj

Hurra! School’s out.

Sista proven (finals) på high school för G idag. !8 år fyllda, färdig high school-examen. Tja, enligt samhällets sätt att se på saken räknas han som vuxen nu. Då var det bara det där att fundera ut vad han vill göra med resten av sitt liv. Föräldraskap är ett åtagande som aldrig tar slut. Det ändrar bara karaktär. Nu är det makens och mitt ansvar att vara coacher och bollplank, att tipsa och diskutera framtiden utan att nödvändigtvis ha sista ordet. Det där med att vara tonårsförälder är sannerligen inte alltid lätt. Min kusin sa ”när de fyller 23 börjar de bli så vuxna att de faktiskt både är trevliga och verkligen klarar sig själva”. Det ska bli intressant att se hur rätt hon har. Själv gifte jag mig då jag var 23. Jag hade flyttat hemifrån fem år tidigare och hunnit med en hel del innan dess, men när jag ens tänker tanken att det ens är möjligt för min son att vara gift om fem år svindlar det framför mina ögon. Hjälp!

Vi får väl fira med lite Alice Cooper. School’s Out! Eller varför inte Idas Sommarvisa? Kanske passar det med jordgubbstårta när vi ska fira den här ”studenten” om några veckor? Då lovar jag att tralla på Jordgubbe ur Majas alfabet.

13_1

Den fine sonen.

09 Jun

Klagomål på mitt bloggande.

Klagomål om bloggen har framförts. Jag har tydligen inte skrivit tillräckligt mycket, tillräckligt ofta eller tillräckligt detaljerat. Jag har gett sken av att ha varit deprimerad under vintern (jag har onekligen varit väldigt låg, men att slänga sig med en sådan diagnos är inget man gör lättvindigt) och jag har sagt A utan att säga B. Detta görs inte ostraffat. Man kan få bannor. 😀 Jag vill dock påminna om att jag aldrig har skrivit denna blogg för att ge sken av att vara något jag inte är. Jag har också sagt att det för mig är viktigt att vara personlig utan att vara privat. Att lämna utelämnande detaljer om allt och inget finns det många som gör, både i tal och skrift. Jag önskar inte vara en av dessa personer. Men – jag berättar gärna om både det som är bra och mindre bra. Varför ska man inte göra det?

I går fyllde min fine far 70 år. Han hade undanbett sig uppvaktning. När jag ändå sjöng ”Ja, må han leva” via telefon sa han att han faktiskt inte ville leva till hundra, så jag fick sjunga ”Med en enkel tulipan” istället. Den var han nöjd med.

Gårdagen bjöd också på ”grundskoleexamen” för sonen. Jag har varit med på många skolavslutningar, både som elev, lärare och mamma, men den här dagen blev till något jag aldrig upplevt förut. Nu kommer jag att berätta sådant som kan upplevas som skryt. Jag vill återigen påtala att det finns mycket jag inte är stolt över, mycket som skrämmer mig och sådant som inte lämpar sig för allmän exponering då det gäller familjen. Jag har valt att hålla mina bloggläsare lite kort då det gäller sådant, för jag tycker själv att det är otrevligt att läsa sociala mediainlägg där gränser för det privata suddas bort. Å andra sidan lämnar jag heller inga falska bilder till er. Det som står här står jag för. Det är sanningen, även om det inte är HELA sanningen. Så – tillbaka till skolavslutningsdagen. Adolf Fredriks Musikklasser är en ovanlig kommunal skola. Vissa säger att det är en elitskola. Jag håller med. Våra barn har fått uppleva saker de aldrig skulle få vara med om, någonsin, i sin gamla skola. Skolavslutningen inleddes med marsch till Adolf Fredriks kyrka med ”ompa-ompaorkester”. Fantastiskt stämningsfullt! Kyrkstunden var alldeles magisk. Ca 550 elever som sjöng sommarpsalmer så tårarna rann på mig. Kyrkorummet gav en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. Tonerna liksom flög runt och omkring och det går inte komma ifrån att kyrkoakustiken är väldigt cool.

Väl tillbaka till skolan var det dags för flera timmars avslutning med snart nog alla barns föräldrar deltagande. Gs mentor Fredrik Karlsson är faktiskt en av de allra bästa lärare jag träffat på någonsin. Jag är så tacksam över det han gjort för min son och för hans klasskompisar. Ingen kan komma och säga att det inte är viktigt vilka lärare man har. Det betyder allt! Kan man inte knyta an till sin lärare går det aldrig att få till en riktigt bra inlärningssituation.

Karin Bjurvald – otroligt fantastiskt musikalisk lärare som deklamerade ”I rörelse” så vackert. Det var härligt att se alla tonåringar krama sina lärare med schvung och kärlek. Inga halvhjärtade meskramar, utan hulkande, krampaktiga tjejkramar, rejäla ryggdunkskramar, kramkramar, tacksamma kramar…

Coolaste frisyren någonsin… Den matchar resten av hennes personlighet!

Eftermiddagen och kvällen firade vi tillsammans med min kusins äldste son som tog studenten. Det var festligt och fullt med folk från släkt, vänner, grannar och hockeylag. Vi satt och pratade länge, länge och sedan fortsatte några av syrrorna, mamma, sonen och jag diskussionen till sisådär klockan två här hemma. Jag kan konstatera att det är viktigt med social samvaro då och då och just i går blev det som en riktigt nödvändig tryckregleringsventil som fick all ohälsosam stress att försvinna för några timmar.

Som avslutning vill jag påminna dig om att du bär ansvar bara för dig själv, men det du gör påverkar kanske fler än du tror. Insikter från gårdagens upplevelser och diskussioner som jag kan dela med mig av:

Våga bjuda på dig själv och dina problem.
Att visa en perfekt yta fast saker och ting är allt annat än bra är förgörande.
Vi människor behöver närhet.
Ett gott skratt förlänger livet.
Nästa års sommarplåga behöver planeras redan nu. Varför ska alla dessa slagdängor ha så dåligt språk?!
Tiden går snabbt.
Allt är inte vad det synes vara.
Kärlek ÄR det viktigaste.
Livet som tonårsförälder kan vara rätt knäckande.
Livet som tonårsförälder kan vara alldeles underbart.
Någon annan kan inte lösa dina problem.
Paj är gott. Speciellt sådan med jordgubbar och rabarber.