18 aug

Traditioner ska hållas, eller hur?

Min vän och granne N har bjudit med mig och S att plocka hallon varje år sedan vi flyttade hit. Vi brukar åka två gånger tillsammans. Första gången betalar vi för bären och andra gången åker vi dit då hallonbonden gör sig redo att röja buskarna för vintern och man får plocka grenarna rena alldeles gratis. Det är lika härligt varje gång! I hagen norr om bärodlingen går det små ”Bambi” och några av Tomtens renar och en och annan fyrklövad varelse. De är jättefina och sociala! Tåget går också förbi där i Mapleton alldeles precis bakom odlingen och jag blir alldeles nostalgisk av att se riktiga tågset, sådana där som gick förbi vårt hus då jag var liten.

17_1

Årets skörd var inte alls dålig. Vi får nattgäster i kväll (kompisar från Sverige), så jag har sparat ett gäng till deras frukost. Alla här hemma fick också äta hur många färska bär de ville, man jag har ändå kunnat frysa in några. Björnbären är bonus och de gula bären är godast. Det är de för övrigt också i blindtest om du undrar.

17_2

Vi brukar alltid avsluta plockningen med att samla ihop ett par ordentliga buketter av de blommor som råkar ha slagit ut då vi är där. Vi var för sena för blåklinten i år, men det här var väl inte dåligt det heller?

17_3

För övrigt har vi fixat nästan allt på listan över ”viktiga grejer att klara av innan skolstart” och vi har en hel dag kvar för de två sista grejerna. Bra jobbat! Vi ska nog klara av det här läsåret också.

Ps: Det här var första dagen med två skolungdomar och en ”vuxen” son med jobb. Livet är sannerligen på väg in i ett nytt skede.

14 maj

Hurra! School’s out.

Sista proven (finals) på high school för G idag. !8 år fyllda, färdig high school-examen. Tja, enligt samhällets sätt att se på saken räknas han som vuxen nu. Då var det bara det där att fundera ut vad han vill göra med resten av sitt liv. Föräldraskap är ett åtagande som aldrig tar slut. Det ändrar bara karaktär. Nu är det makens och mitt ansvar att vara coacher och bollplank, att tipsa och diskutera framtiden utan att nödvändigtvis ha sista ordet. Det där med att vara tonårsförälder är sannerligen inte alltid lätt. Min kusin sa ”när de fyller 23 börjar de bli så vuxna att de faktiskt både är trevliga och verkligen klarar sig själva”. Det ska bli intressant att se hur rätt hon har. Själv gifte jag mig då jag var 23. Jag hade flyttat hemifrån fem år tidigare och hunnit med en hel del innan dess, men när jag ens tänker tanken att det ens är möjligt för min son att vara gift om fem år svindlar det framför mina ögon. Hjälp!

Vi får väl fira med lite Alice Cooper. School’s Out! Eller varför inte Idas Sommarvisa? Kanske passar det med jordgubbstårta när vi ska fira den här ”studenten” om några veckor? Då lovar jag att tralla på Jordgubbe ur Majas alfabet.

13_1

Den fine sonen.

12 maj

Vardag helt enkelt.

I går var det dags för årets pianouppvisning med tjejernas pianofröken och hennes elever. (E har bara tagit lektioner sedan strax innan påsk, så hon ville inte vara med i år.) Hon är så rolig, den där fröken. Hon gillar inte alls att sitta och somna på tråkiga pianouppvisningar, så hon har alltid ett väldigt varierat program med allt från klassiska kompositioner till moderna poplåtar omskrivna för pianister. Vår S var så ruskigt nervös förra året så hon kom bort sig fast hon egentligen kunde spela sitt stycke med förbundna ögon. I år hade vi tränat avslappning och fokusering och det verkar ha hjälpt, för hon spelade bäst av alla! (Inte bara skryt från en stolt mamma. Det var en del som kanske spelat längre, men S har en så självklar musikalitet som kommer fram både i rytm och känsla då hon spelar.)

12_1

Sorry. Bättre bild än såhär blev det inte. Hahaha! Nöjd dotter, avslappnad efter fin prestation, och fina Kawaipianon att sukta efter. Man hostar dessvärre inte upp $8 000 hur som helst, så vi får nöja oss med vårt B-elpiano.

Efter konserten var det dags för den årliga grannpicknicken i Carterville Park. Vi har bott här så länge att det här var vår tredje. Förra året åt maken en hamburgare och drog sedan raka vägen till Mexiko för att fixa sitt nya visum. Tur att han gillar långkörningar bättre än vad jag gör. Phu! Jag satt och pratade med en av av mina vänner och hon ondgjorde sig över de evighetslånga somrarna man får här i Utah då sommarlovet börjar redan den 28 maj. Skolan drar sedan igång runt den 20 augusti, så det blir i princip 2,5 månader att ordna upp tillsammans med sina barn och förhoppningsvis vänner som inte är så osolidariska att de drar till Sverige över hela lovet… Med fotbollsläger, NO-läger, teaterskola, scoutläger och författarläger hoppas jag att hennes barn slipper förgås. 😀

Små vardagsglädjor som du kanske glömt bort:

gå in till optikern och be dem spänna åt dina solglasögon så de inte åker av varje gång du lutar dig fram mer än 3°
lukta på blommorna
titta på fåglarna då de bygger bo
lyssna till porlande vatten
sov vid öppet fönster
gläds tillsammans med dina barn (övervunna hinder, avklarade prov, krånglig virkbeskrivning som kunde uttydas)
ät ett ekologiskt äpple som är sådär härligt krispigt och lagom sött, gärna skuret i klyftor
klipp gräset
lyssna på musik som får ditt hjärta att slå volter
gå en promenad med en vän som är rolig och klok och som har tillräckligt med livserfarenhet
klä på dig kläder som får dig att känna dig bekväm
läs en bok
yoga
vila i nuet

Peace!

16 mar

Le. Hålla andan och le.

Till hösten börjar E sitt sista år på high school. Tills nu har hon gått i Provos skoldistrikt. Vi bor i Orem, men i Provo erbjöd de då vi flyttade hit IB-programmet, alltså en internationellt erkänd gymnasieutbildning som skulle kunna öppna vägar både här i USA och i Sverige. IB-programmet fick efter ett tag slut på pengar eftersom skolan byggde en ny American football-plan. Då bytte E till en bättre skola inom samma skoldistrikt eftersom hon i Provo kunde fortsätta ta gratis onlinekurser vid sidan om den vanliga skolan.

Hur som haver. Det där med att vara fyrkantig då det gäller administration… Jag tycker att Sverige är rätt byråkratiskt, men i jämförelse med USA är det ingenting. Jag fick ägna proceduren att fixa Es flytt fem timmar. Skolan hon går på och skolan hon börjar på till hösten ligger några kilometer från varandra. Tänk att som skoladministratör bara skriva på ett officiellt överlämnande och sedan skicka över alla nödvändiga dokument från Skola 1 till Skola 2. I min värld borde den här grejen ta ungefär fem minuter. Suck! Nåja. Nu har hon i alla fall en tid med sin nya studievägledare på fredag och jag hoppas att de två snabbt och smidigt kan komma fram till att alla Es förberedelser inte har varit förgäves.

Ps: Rektorn i nya skolan snackar norska! Bara en så’n sak.

16_1

Ps 2: Fint paket i brevlådan från en vän som vet hur jag bäst muntras upp!

16_2

10 mar

Salt Lake City tur & retur.

E fick jättejobbiga hudutslag precis innan jag och S åkte till Sverige. Det visade sig att de spred sig med rakethastighet och hon fick uppsöka läkare för att dels stoppa reaktionen med en spruta och dels försöka komma på vad det var som hade hänt. Det började som en liten röd fläck under armen och verkade vara överkänslighet mot deon hon använde.

Sprutan hon fick för några veckor tog bort det värsta, men det har fortsatt klia jättemycket över hela kroppen även om de största röda fläckarna har bleknat. Idag fick hon besöka en riktig hudspecialist inne i Salt Lake City. Det var en upplevelse! Sköterskan som tog emot oss var jättetrevlig, men läkaren var totalt asocial. Hon var dock otroligt bra på att ställa diagnos. Frågade de rätta frågorna, tittade, klämde, vred och hummade. Efter en kort stund sa hon att det var eksem som med all säkerhet hade triggats av deon för att sedan spridas vidare av kroppens eget immunförsvar. (Det var ju också ett försvar… Verkar ungefär lika stabilt som den svenska militären.) E fick en specialsalva som ska strykas på de aktiva eksemen tills de upphör och lyckas hon undvika ämnet som drog igång det hela ska det nog lösa sig.

Vad vill jag säga med denna historia? Var försiktig med vilka antisvettprodukter du använder! De har så många konstiga och starka kemikalier i dem nu för tiden och jag tror inte att de precis bidrar positivt till vår hälsa i längden.

9_1

Barnsjukhuset inne i SLC var hur fräscht som helst! Miljön var väldigt inbjudande, lugn och stressdämpande. Jag kan tänka mig att det betyder mycket särskilt när man måste tillbringa mycket tid på ett sådant ställe på grund av olyckliga omständigheter. Dessutom var utsikten över University of Utah och själva stadskärnan imponerande även om min telefonkamera kanske inte kan ge den rättvisa.

9_2

Jag och maken gick på skolkonsert i kväll för att njuta Timpview High Schools körmusik. E tycker fortfarande att det är jobbigt att kören känns så ”o-proffsig” mot vad hon var van vid i gamla skolan. Körledaren har ett lite svajigt material att jobba med, men hans urval av musik tycker jag både är mångsidigt och trevligt att lyssna till. Dessutom är det roligt att det är elever som sköter allt pianokompande. De flesta är verkligen duktiga.

Resten av kvällen har lyst av flitens lampa. Herrarna programmerar med schvung och det verkar gå jättebra för dem. Tjejerna virkar fortfarande mycket och jag knegar vidare med sjalen till mamma som kanske blir färdig lagom tills det blir kallt igen. Å andra sidan upphör den svenska sommaren aldrig att överraska och kanske blir det en och annan sval sommarnatt då en mjuk, lätt och varm sjal kan komma till användning.

03 mar

Kallt.

3_1

Jag kollade ut genom fönstret och kunde knappt se någonting. Små, små flingor av yrsnö. Det lät nästan som mikrohagel mot fönstret! Det är väl aprilvädret som ställer till det. Jag vet att det är mars, men har man inte haft någon riktig vinter blir det här stort.

E fick en gratis provomgång av ACT-provet i skolan idag. I Sverige söker man till gymnasiet på betygen från grundskolan, men här får alla göra standardiserade tester och i vissa fall också skriva ansökningsuppsatser för att komma in på college. Det klagas mycket på dessa tester som är fördelaktiga för folk som har gjort många prover och har blivit bra på att kryssa rätt. Å andra sidan är det kanske inte riktigt alla som är nöjda med det betygssystem vi har i Sverige heller. Hur stora och många åtgärder som än tagits för att lärare ska sätta rättvisa betyg så är det här fortfarande ett sätt för skolor att tävla om elever och pengar.

Finns det någon utbildning som hade mått bra av en alternativ ansökningsrutin? Vad tycker du?

I går skickade vår granne V några roliga gamla fotografier. Tänk att tiden går så snabbt och samtidigt verkar ha stannat ibland. Jag kommer precis ihåg tillfället som hade fångats genom kameran, jag kommer ihåg kläderna jag hade på mig och jag kommer ihåg känslan av att vara där. Det var närmare 25 år sedan bilderna togs. Tänk så mycket som har hänt sedan dess!

16 jan

Är det fel och fruktansvärt att hemskola?

Yngsta dottern hemskolas fortfarande av mig och till viss del av maken. Hon läser enligt en läroplan som jag till största delen bygger på den som svenska ungdomar följer. Vi använder oss av en del svenska läromedel i svenska, matte och tyska. Mycket av sin NO-undervisning får S genom Science Learning Space medan undervisningen i SO, engelska, idrott, teknik, hemkunskap, barnkunskap och musik bygger på ett hopplock av material liksom de flesta av övningsämnena och idrott och hälsa. S går i ”konstskola” två timmar i veckan. Där träffar hon andra hemskolade elever och får en varierad undervisning som mer än väl motsvarar den svenska bildundervisningen. Hon får dessutom piano-, handarbets- och ridundervisning utanför hemmet, så hon slipper bli socialt bortkommen och får chans att utveckla sin talade engelska.

15_1

15_2

I går byggde S en enkel motor här hemma. Att jobba i lugn och ro och tystnad är den största fördelen med hemskola för just min elev som av olika anledningar har mycket svårt med koncentrationen. På det här sättet får hon möjlighet att inte alltid ligga ”sist i klassen” vilket ofta var fallet hemma i Sverige.

Det talas så mycket om att den svenska skolan ska erbjuda en likvärdig undervisning för alla barn och ungdomar och att det är därför hemskola i princip är förbjudet. Både du och jag vet att det är omöjligt för skolan att erbjuda rättvisa, men det låter så bra. Verkligheten följer dessvärre inte idealistiska måldokument. Jag har mottagit mycket indoktrinering genom den svenska lärarutbildningen. Mycket var bra och sådant som jag är tacksam över, men jag blev också i vissa fall dragen vid näsan. Hemskolning var Djävulens sattyg enligt mina lärare (eller professorer eller adjunkter eller vad de nu var) och jag önskar att vi hade diskuterat det mer och med fler infallsvinklar.

Förvisso följer de flesta lärare i skolan en läroplan som ska ge ”rätt” resultat i slutänden. Jag har mött många fantastiska pedagoger både som elev och som kollega och jag vill tro att de flesta av dem har bidragit och bidrar till något gott. Skolmiljön i sig är dock inte alltid ultimat. Mobbing existerar till exempel inte här hemma, men jag kan lova att jag mötte det i princip varje dag i de skolor jag jobbade, både bland barn och vuxna. Och det där med att erbjuda en lugn och positiv arbetsmiljö, hur ofta lyckas våra skolor med det? Vilka är ”statens” mål för våra barn? Att utvecklas till laglydiga och villigt skattebetalande medborgare? Eller är ”staten” ärligt intresserade av att ge det allra bästa världen har att erbjuda alla barn? Jag vet att det finns kålhuvuden till föräldrar som verkligen gör sina barn en otjänst då de hemskolar dem , men jag vet också att det finns barn och ungdomar som kanske faktiskt behöver något annat än det paket som de flesta skolor erbjuder.

Jag vet att det finns en och annan lärare som läser det jag skriver. Känner du att hemskola kan vara ett alternativ, eller har Sverige gjort rätt som har förbjudit detta alternativ för alla?

09 okt

Två musikaliska upplevelser.

Det här, min vän, tycker jag mycket om. Det är inte bara för att jag verkligen gillar den smetkletiga filmen Love Actually väldigt, väldigt mycket och låten har en viktig del i den. Det är också för att jag gillar låten i sitt original, för att videon är alldeles fantastisk och för att det är så många härliga och inspirerande musiker med i detta projekt. Gareth Malone till exempel! Kommer du ihåg hans spännande projekt att få unga killar i trubbel att sjunga körsång?

Från körhanterande i världsklass till konsert med high school-kör. I kväll var det dags för den första konserten med Timpviews nya körlärare. Han har säkert potential, men jag saknar lite karisma och gissar att det fortfarande skaver lite mellan dirigent och kördeltagare medan han och ungdomarna ska komma på hur de bäst kan arbeta tillsammans. Äldsta dotterns kör tycker jag var bäst, men det var nog mest för att jag hade förväntat mig lika tät sång av Madrigalkören som förra året. Så blev det nu inte. Den stora blandade kören på ca 150 elever var däremot alldeles fantastisk, men de hade dessvärre fått några solister som sjöng i en annan tonart. Nåja. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att fälla några tårar och i kväll blev det till Marta Keens Homeward Bound. Jag hittar ingen bra inspelning, men här sjunger Fraser Walters en lite långsam version som åtminstone ger dig melodin och känslan. En gång ska väl jag också återvända hem…

Så här fin var den körsjungande dottern i kväll:

8_6

8_10

Och så här vackra var bergen och himlen i all sin höstskrud:

8_8

8_9

8_4

(Månförmörkelsen i morse var alldeles otrolig, men jag tog inget kort på den. Du i Sverige kunde inte se, va?)

06 sep

Känslomässig dag helt enkelt.

Idag vaknade jag till något förskräckligt. Newmans andra kull ungar är definitivt död. Jag vet inte riktigt hur, vad eller vem som kraschade och flyttade två av tre ägg, men i går låg de i redet och i morse låg de en bit ifrån. Det tredje ägget ligger kvar, men Newman har bara legat på det en liten stund idag.

5_1

5_2

Jag hade inte hjärta att ta kort på den lilla ankungen som låg bredvid sitt äggskal. Förstår bara inte vilket djur som skulle vilja göra sig omaket att få upp skalet och sedan strunta i att få sitt pris?!

Jag hoppas att det blir tredje gången gillt i vår, det här med att utöka ankbeståndet. Nu har Bonzai testat och misslyckats (hon blev dessutom uppäten tidigare i sommar) och Newman likaså. Det var bådas första försök och det sägs att det kan vara lite klurigt att få till det i början.

Dagen fortsatte lyckligtvis mycket ljusare. Äldsta dottern skickade ett meddelande från skolan om att hon blivit bjuden på Homecomingdansen som går av stapeln om ett par veckor. Killen som frågade henne brukade sitta i hennes lunchgäng i våras. Jag kände att jag inte var riktigt redo på hur jag reagerade på meddelandet. E fyller 16 år om två veckor. Hon är ingen barnrumpa längre, men jag skulle nog helst vilja låsa in henne i några år med början på en gång. Hu! Det är inte så himla lätt det där med att låta barnen prova sina egna vingar, men man måste ju! Det är bara att stå där med öppna armar och lova att fånga om det behövs.

Jag börjar känna att vissa muskler redan börjar reagera på PiYo-övningarna. I morgon ska jag köra det sjätte och sista passet för den här veckan, för på söndag är det vilodag. Programmet är tre veckor långt, men jag har hört att många kör en omgång till när de redan är igång. Jag älskar att känna hur jag blir starkare. Att ha en kropp som samarbetar och orkar är något av det häftigaste som finns! Jag har nog gett upp hoppet om att någonsin bli en joggare igen, men det finns annat att göra. Slipper jag bara gå på gym och skämma ut mig, så…

Många känslor blir det som sagt ibland. Idag var det liv och död, musik och en talbok som spökade. Små döda bebisankor. I’ll fly for you med Spandau Ballet. Eller The End of the Affair läst av Colin Firth för den delen. Att det ska vara så lätt att få mig att gråta…

30 apr

Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.

Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:

”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.

Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.

Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.

När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.

Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.

Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”

Marcus Birro, Expressen, april 2014

Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.

Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.

En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.

Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.

Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?

Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?