04 jul

Den goda manligheten och den kvinna som är jag.

Idag var jag med min syssling/goda vän på äventyr. Vi var och såg en fantastisk utställning på Skarhults Slott som jag varmt kan rekommendera, nämligen ”Den goda manligheten”. Har du chansen så åk dit! Det är så vackert där slottet ligger inbäddat i den skånska grönskan som liksom här håller på att torka bort till en guldfärgad öken. Slottet som under lång tid huserade en välrenommerad hushållsskola är mycket vackert och välskött. All ära till dagens slottsfru Alexandra von Schwerin som med rätt hjälp visar upp en spännande historia som på många sätt både berättar om och berör människor med mycket olika bakgrund.

Vår guide (klockan 12 och 14 visas just Den goda manligheten med guide, rekommenderas varmt både av slottet självt och oss som blev guidade idag) var mycket påläst och medryckande och jag kände hur den svenska manligheten genom århundradena verkligen tog form på ett sätt som fick mig att känna varmt med alla de som gått före mig här på jorden. Det var så spännande att se hur mansidealet har gått fram och tillbaka till ytterligheter från 1500-talet tills nu. Vad viktigt det är att komma ihåg att det vi ser som ”en evighet” ofta bara är en liten bula i tidslinjen!

Jag har varit mycket intresserad av historia sedan tidiga tonåren, men jag är usel på att komma ihåg årtal och namn. Detta gör att jag har rätt bra hum om den stora bilden och vet ungefär var alla historiska kändisar hör hemma, men den här utställningen förklarade mycket som jag varken funderat över eller vetat förut. Sådant gillar jag! Inte bara mer av samma…

Idealet som Bellman och co. stod för, sprätthöken, får en att tänka på Stureplanbrats. Vin, sång och kvinnor. Utseendefixering och viktiga statusmarkörer. Jag kände att jag ändå är rätt nöjd med att vara bonde på Sturkö och glida omkring i mina gummistövlar och mitt Lindexlinne.

Martin Luther och Axel Oxenstierna, två män som har påverkat långt mer än de flesta vågar drömma om. Är det en bedrift att vara någon som man fortfarande pratar om många hundra år efter att man har gått bort? Är vårt liv här på jorden mer värt om våra tankar, idéer och handlingar får genomslag hos andra än bara våra närmaste? Har vi en plikt mot mänskligheten att sprida vår kunskap om vi begåvats med särskilt fantastiska gåvor?

Min syster frågade oss syrror om Mouna Esmaeilzadeh (sommarpratare 26/6): ”Vilken kvinna! Men gav hon er också mindervärdeskänslor?” Ja, visst gav hon mig mindervärdeskänslor! Men mest tänkte jag att jag inte är Mouna utan Monnah, så vad har jag att känna mig mindervärdig om? Jag kan inte säga till mina barn att de bara ska jämföra sig med sig själva om jag inte tänker leva efter det själv. Ha en fin dag! Peace.

Här är allt så nära
Jag stannar här ett tag
Tar det jag kan bära
och det som är idag

Jag vill bara andas
Se färgerna igen
Sol och regn som blandas
med ro i skymningen

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Här skall dimman lätta
Och ljuset bryta in
Lägga sig tillrätta
på platsen som är min

Jag har orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Jag tror jag kommit hem

Får jag orden och jag följer dem
Till min plats på jorden
Då har jag kommit hem

Hör du orden och du följer dem
Till din plats på jorden
Då har du kommit hem

Py Bäckman