sjunga

26 maj

Dagar som gå, aldrig stilla stå.

Den som jobbar hårt får äta glass med mackad banan och kakao (som handmosad milkshake, typ). Den får även passa på att njuta av den sista buketten tulpaner för året, den som visar upp sig med pergamentliknande, smått genomskinliga kronblad och maffiga pistiller. Årets tulpansäsong bjöd på härliga överraskningar och läckra skönheter. Att köpa tulpaner till billigare pris precis i början av säsongen visade sig vara ett smart drag. Nu får vi se om jag klarar att helt låta bli nya lökar i höst och bara se vilka som kommer tillbaka. Tror det kan bli svårt när den dagen kommer…

Jag fick öva mormorshanterandet då vi fick finbesök av våra goda vänners två barn och ett megamysigt barnbarn. Det är när småglyttar kommer och är jättevuxna människor som inte bara klarar sig själva, utan också visar sig vara kompetenta föräldrar och ansvarstagande medmänniskor, som man på riktigt förstår att tiden går och att saker och ting verkligen förändras i den processen.

Annat ändrar sig inte alls. När jag var hemma hos mammas väninna häromveckan berättade hon om hur en väninna till henne fått tillbaka några handbroderade tavlor som hennes dotter tidigare hade fått. ”Det är inte min stil, bättre att de får plats där någon uppskattar dem.” Jag ser på tavlan som jag fick ta med mig då jag flyttade hemifrån. ”Du får ta med dig något hemifrån om du vill”, sa mamma. Den underbara årstidstavlan fick följa med. Genom åren hade dess guldram gått sönder i alla flyttar och när vi landade här beslutade jag mig för att ge den lite omsorg och låta rama om den. I den processen hittade jag en fantastisk vän och samtidigt blev tavlan ännu vackrare. Den är en av mina käraste ägodelar och finns med mig tillsammans med barndomens trygga klövertapet då jag sitter och jobbar.

För mig är det så lätt att sitta på samma platser, äta samma saker, göra på samma sätt. Det är bra att medvetet förändra saker och ting, till exempel genom att sätta sig vid skrivbordet i ”Gustavs skrubb” aka gästrummet. Vid den här tiden på året öppnas fönstret och hela övervåningen fylls av doften från den praktfulla syrenen som borde beskäras, men som vi inte riktigt vågar röra. Tänk om den inte orkar komma igen nästa år? Jag vet att man ska kunna ta lite i taget. Kanske är det i år föryngringsprocessen börjar?

Sommaren är underbar, men jag gillar inte den ofrivilliga körsemestern. I år har vi utvecklats mycket, det har varit en dynamisk blandning sångare med en härlig och inbjudande känsla. För alla som känner sig ensamma och av läkare föreskrivs att engagera sig i något (jo, det förekommer) hade vår kör varit det rätta stället. Här finns hjärtat på rätt plats och medan vi skapar vacker musik tillsammans finns det plats för skratt såväl som gråt. Till hösten kommer kören att se lite annorlunda ut, detta är en grupp i ständig förändring. Det är både sorgligt och hoppfullt, precis som livet i sig. Och för dig som är lokal läsare (hej hej till mina syskon, vänner och annat löst folk) rekommenderas denna konsert. Jag tror det blir finfint, bara de stackars amerikanerna kommer hit. Att räkna med att tåget skulle vara en tillförlitlig transport har nämligen visat sig vara lite dumdristigt. Eller hoppfullt, om man vill välja att se det på så vis.

03 apr

Rapport från planttanten.

Hej Vår! Vad fint att du strävar på trots att Vinter gärna vill vara kvar. Jag förstår dig, Vinter. Det måste vara fint att få all uppmärksamhet med spektakulära stjärnhimlar i en svarta, kalla natten, vinterlandskap med böljande snö och gnistrande reflektioner i det frusna vattnet och så alla juleljus. Men söta du, nu är det dags att du tar ett steg åt sidan. Jag dissar dig inte, du är varmt välkommen tillbaka när Vår, Sommar och Höst har fått glänsa lite. Men vet du, de senaste veckorna har inte riktigt dina ansträngningar räckt till annat än att vi dragit koftorna tätare omkring oss, stirrat argt på regnblandad snö och konstaterat att det nu är dags för sparrisen att ta över efter grönkålen. Du kan tryggt gå och lägga dig. Jag tror säkert att Höst bjuder in dig framåt november någon gång. Sov så gott!

Luktärterna står fortfarande på verandan, men idag får de flytta ut trots några minusgrader de närmaste nätterna. Det sägs att de blir starka och motståndskraftiga av denna lite svåra behandling och så har det ju varit tidigare år. Våga, vinn!

I år testar jag att sätta dahliorna i 5 l-plastpåsar. Vi har mycket sniglar och de gillar dessvärre dahliorna. Det enda år jag gav dahliorna lite tidigare start blev det väldigt bra, så jag provar i år igen. I plastpåsar tar de inte så mycket plats och den tanken gillar jag.

Flera av pelargonerna har kommit igång och har börjat skicka friska, starka och nya gröna blad. Mammas två pelargoner och en av Lindas mår dessvärre inte riktigt lika bra. Jag provar att sätta upp dem på skrivbordet i söderfönster för att se om de då får den skjuts som behövs. Jag vet att Mammas Mårbacka var sega i starten förra året också, men vill verkligen ge de bästa förutsättningar för att fortsätta kunna driva vidare de enda två jag har kvar.

Igår lade maken grunden till det som ska bli ett enklare växthus med ramverk och byggplast. Det är inte så enkelt som det kanske ser ut. Bygget ska stå på mark som inte är helt slät, och vi bor på en ö där ofta berget ligger nära ytan. Det gäller liksom att man träffar rätt för alla betongplintarnas placering och sedan att vinklar är räta och höjdskillnaden mellan den norra och södra väggen är noll. Nu ska det vara så och jag ser fram emot fortsättningen!

Jag borde så klart ha hjälpt till med bygget, men igår hade vi en lång intensivrepetition inför Poulenc-konserten. Eftersom jag hade så mycket att tänka på blev det inte tid att ta kort. Däremot spelade jag in ett kort klipp till körens sociala kanaler, så här får du en skärmdump med de flesta av de duktiga basarna. Till den här konserten har vi verkligen utmanats och, känner jag, fått ta flera kliv ur vår bekvämlighetszon. Jag brukar för det mesta öva mellan repetitionerna, men för Poulenc krävs att man har full koll på tonernas placering. Då är det skönt med stämfiler så man kan nöta på egen hand… Det ska bli så roligt att få göra detta tillsammans med musiker och solist!

Väl hemma blev det påminnelse om att behandla alla med respekt i sällskap med en av de godaste ostbrickor jag tagit mig an på länge. Eller, jag har väl inte direkt ätit ostbricka alls på väldigt lång tid. Hur som helst var det fantastiskt och jag måste bara tipsa om den godaste osten av alla, nämligen den här:

Jag brukar ha en annan favorit, men nu har den här blivit omsprungen. Så fluffig och enormt läcker, speciellt med päron. Varsågod för tipset! Här på slutet blev det visst annat än planttantsinformation, men så får det vara. Den franska rabarbermarmeladen är den sista som är kvar från förra årets omgång, perfekt med tanke på vad som ligger kvar i frysen. Fortfarande lika gott, speciellt till en bit Gruyèreost. Att använda minsta lilla sparade gröda i frysen är förresten ett kärt besvär för en planttant, så då slutar vi där jag började. Odla mer och våga stoppa händerna i jorden! Det ger livet en annan dimension, och många gånger både mat att äta och vacker ögonfröjd.

03 mar

Hej, hej på dej!

Här hemma fortgår livet medan en torr krans på dörren påminner om dagar fyllda av energi, snö och skidor. Jag börjar längta efter att ställa upp dörrarna för tvärdrag, storstäda i varje vrå, tvätta fönster och skura verandan! Det är allt annat än städat här hemma. Det är inte rörigt, men det är inte RENT. Det känns som när jag stoppar ner handen i handväskan och möter en kletig Läkerol som någon gång trillat ur asken och sedan grottat in sig i fodret med hjälp av luftfuktigheten. Först ska det dock bli mer vinter med lite fler minusgrader. Jag ska däremot försöka få fler fröer i jord, så visst är våren i startgroparna!

Igår eftermiddag kom vår tyska bonusdotter på besök. Hon har fortfarande pojkvännen kvar i stan och de får sitt distansförhållande att funka riktigt bra. Till sommaren blir det studenten för den unge herrn och försiktiga framtidsplaner innehåller ett liv tillsammans på lite närmare håll. M går en gymnasieinriktning med mycket pedagogik och psykologi, så vi har många spännande samtal!

Det känns kanske lite överflödigt att lägga upp en bild på en prinsesstårta, men precis som jag berättade igår stod ”massipantåta” på bjudmenyn jämte urgod kycklingpaj (utan paprika, vägrar 130 kr/kg). Här på ön bjuds inte marsipan som man ska kavla ut själv, utan man får nöja sig med färdiga lock. De är aldrig särskilt fina, utan lite randiga och ofta blir det hål i ofrivilligt gjorda veck. Så var det till exempel igår, så jag fick uppfinna en lite märklig dekoration för att täcka för grädden i revan. Smaken var det dock inget fel på! Lätt botten (till just tårtbottnar funkar glutenfritt mjöl perfekt), hallonsylt som vunnit Bäst i test (ICA), gräddig vaniljkräm och fluffvispad grädde! Jag ser fram emot dagens rester, för precis som det brukar bli med grytor är prinsesstårtor mycket godare dagen efter.

Torsdagkvällar bjuder på körsång och Karlskrona i kvällsskrud. Gårdagens repetition var intensiv, men i vanlig ordning så livgivande! Vi gnider och gnetar just nu. Poulenc är inte helt lätt att ta sig an, så vi får öva mycket hemma på egen hand med stämfiler. Det är ändå roligt att se hur utveckling sker även för en gammal tant som jag. Sådant som kändes svårt för ett halvår sedan känns nu mer självklart och betydligt lättare. Att våga lita på sig själv och sin tonsäkerhet kräver jobb och en viss våghalsighet. Som vår kördirigent brukar säga: ”Hellre högt och fel, för då kan man göra något åt problemet”. Efter musiken blev det Annie Ernaux i lurarna. Till nästa bokklubbsmöte ska vi läsa Min far och Kvinnan. Jag är nästan klar med den första och har verkligen gillat vad jag hört så här långt. När det gäller Nobelpristagare är jag ibland lite försiktig i min förväntan eftersom alla verkligen inte bjudit på särskilt fantastiska läsupplevelser.

06 feb

Balans i livet.

Balansterapi och Händels Messias. Just nu är det dessa två fenomen som slåss mest om uppmärksamheten i mitt huvud. På lördag åker vi i Fredrikskyrkans Motettkör för att öva tillsammans med motettkören i Karlshamn inför framförandet av Messias i Fredrikskyrkan den 8 mars. Vi har den stora ynnesten att få framföra verket tillsammans med fantastiskt duktiga Göteborgs Baroque och jag ser verkligen fram emot att få vara del av detta! Här kan du köpa biljetter. Dagen innan är vi i Karlshamn och sjunger. Information om detta finns här. Dagens stämövning skedde under lunchpromenaden. Sol igen!

Ikväll ska jag öva balansterapi med mina studiekamrater i samtalsterapeutkursen. (Detta handlar om att hitta nya perspektiv då man känner att man kört fast.) Igår delade min syster med sig av tips och insikter från de två planeringsdagar som hon hade haft på jobbet. Det handlade mycket om hur man själv kan arbeta strategiskt för att balansera sitt liv. Så viktigt det är att fundera kring hur denna balans ska kunna nås! Vi kan inte lägga ansvaret på någon annan om det är något som felar, utan som vi säger till våra ungdomar här hemma då något känns hopplöst: ”Lös problemet!” I denna uppmaning kan man lägga in ”själv” eller ”ta hjälp av andra”, men ”det är någon annans ansvar att jag mår bra” funkar inte. Det är möjligt att någon annans handlingar eller sätt att vara är roten till problemet, men då får vi utgå ifrån det då vi fortsätter framåt.

Är du missnöjd med jobbet? Byt jobb. Går det inte? Diskutera med chefen om hur det skulle kunna bli bättre. Funkar inte heller det? Förändra själv, praktiskt eller mentalt. Jag har en skylt som uttrycker ”attityd är allt”. Det stämmer såklart inte, det mesta kräver annat än enkla lösningar och plattityder. Rent vetenskapligt kan vi konstatera att det inte finns någon universallösning till alla problem. Vi behöver anpassa oss till verkligheten. För obotliga optimister är optimistkonsulter och positivt tänkande fantastiskt bra, för defensiva pessimister funkar det mycket bättre att föreställa sig allt som kan gå fel för att nå framgång. Det är viktigt att vi jobbar med istället för mot oss själva. Långsamt håller jag på att lära mig hur jag ska kunna hjälpa andra människor att hitta sin väg. Det är verkligen givande! Och svårt.

07 sep

Jag röstade i onsdags…

… och därför får jag nu leva med att min röst försvann. Haha, billigt skämt. Inte lika roligt är att det äntligen var dags att dra igång höstens körövningar igen igår och att jag efter uppsjungningen inte hade någon röst kvar. Vi måste intensivträna Mozarts Requiem då vi har konsert den 21 oktober, så jag stannade helt enkelt kvar och sjöng med ”i huvudet”. Akustiken i Fredrikskyrkan är helt makalös och det var väldigt speciellt att få lov att lyssna på hur vackert kören sjöng även om den senaste repetitionen var i juni. Jag kommer ihåg hur det brukade vara efter sommarloven då det var dags att snabbrepetera inför första fiollektionen. Tekniken hade mattats av, men efter varje uppehåll var klangen och vibratot bättre! Det är något särskilt med långa uppehåll ändå.

Vila har jag annars fått nog av. Utmattad kropp i all ära, utmattningen fyller uppenbarligen en funktion, men nu när jag äntligen kommit ur den där dimman hade jag uppskattat ett längre uppehåll som ”frisk”. Jag ska inte klaga, för det finns de som har det mycket värre än jag! Det var dottern som drog hem något skolstartsvirus helt enkelt och vi vet ju hur det är med sådana. Det är bara att böja sig och, tja, vila.

Jag hade sett fram emot flera trevliga sammankomster den här helgen, men jag tror inte någon annan uppskattar om jag kommer dragande med min feber, hosta och obefintliga röst. Jag hoppas att du sluppit sådana här otrevligheter och att du får en riktigt trevlig helg!