24 aug

När ogräsbyttan fick en make-over.

Igår var det dags att ta tag i byttan som stått vid verandatrappan som ett fult sår i säkert en månad eftersom jag inte visste vad jag skulle sätta i den. Jag hade köpt ett par grejer som varken passade ihop eller passade i byttan, så de stod bredvid i sina krukor på marken tillsammans med mina tre dahliasticklingar som kanske, kanske inte har lyckats bilda tuber för övervintring i sina krukor. Nej, det har verkligen inte varit fint. Nu blev det annat ljud i skällan. Pelargonerna kommer att stå ute ett tag till och därför ville jag att färgsättningen skulle funka med allt det ljusrosa och skira. Syrran ska komma på middag på fredag och hade med sig en bollchryss som var i precis samma färg i förskott då hon kom hit en sväng i jobbärende (hon hade sett bild på växterna i arrangemanget). Med detta arrangemang som inte är köldanpassat ropar jag ut till världen att jag inte ger upp! Det finns mycket fint kvar att suga ut ur naturen innan den går in i viloläge.

18 aug

Sommarnattens blåljus.

Här på ön har jag sett ”blåljus” vid bara ett fåtal tillfällen. Vi har haft en del tragiska händelser då polis, brandmän och sjukvårdare varit tvungna att åka ut i full fart, men annars är det ju väldigt lugnt. Annat slags blåljus bjuder dock naturen på i rikligt mått, särskilt i augusti!

Igår behövde jag komma ut och rasta benen ordentligt framåt kvällningen och eftersom det var uppehåll i vädret passade jag på. Helt ljuvligt vackert, men kallt! Jag hade jeans, kortärmad tunika och min Haglöfsjacka (lager på lager, tunn regn- och vindtät) och frös faktiskt fast jag höll högt tempo. Efter den här sommarens temperaturer kändes det nästan surrealistiskt, som att jag hade hamnat någon helt annanstans än på Sturkö. Den här rundan har jag inte gått på hela sommaren, så jag hade trängt bort kossorna som går fritt. Du kan tro att jag fick hjärtat i halsgropen då jag var framme vid sista färisten och höll på att snubbla över en stor korumpa som låg mitt framför grinden… Hu, trots att jag inte lider av koskräck började hjärtat skena!

Med ljungen som blommar vill jag komma ut i soluppgången och fånga också det ljuset, men det får vänta lite då det kommer att vara molnigt i några dagar till. Dessutom kan inte en bild på riktigt fånga känslan. Jag fick plugga ur hörlurarna och ljudboken då jag kommit fram till havet för att kunna landa lite och faktiskt njuta av att strosa runt. Telefonen åkte ner i fickan och jag satte mig på en bergknalle och lyssnade på vinden och havet som rullade in.

Häromsistens hjälpte jag till att hitta min mammas sysslings farfar som bara hade varit ett ansikte på ett fotografi för sysslingen i hela livet, ”Johans far”. Jag tänker på denna stenhuggare, hur han tyngdes av beskedet att flickvännen hade blivit gravid och drog till Amerika för att söka lyckan där istället. Det slutade med att han blev stenhuggare på andra sidan Atlanten istället, gifte sig med en annan Sturködäka och fick några barn. Det är så lätt att tro att lyckan finns någon annanstans. Gräset är grönare på andra sidan och allt det där, du vet. Visst finns det mycket glädje att finna i utveckling och förändring, men sällan om man springer ifrån det man är missnöjd med. Det gäller att istället sträva efter ett mål. Samma riktning, olika motivation och olika drivkraft.

Jag tänker att jag har missat att doppa mig i havet de senaste två veckorna och att det igår kväll kändes helt utanför min bekvämlighetszon att göra det igen på denna sida nyår. Just därför borde jag ta mig till Bredavik någon dag och ge mig själv lite badterapi. Igår berättade min faster att hon lytt en annan kvinnas råd, nämligen att bada sig frisk om man känner att en infektion är på väg. Faster själv hade lyckats stävja sin retliga hals och uschliga känsla, så det finns åtminstone en som det har funkat på! Ja, och så på damen själv kan man ju tro då hon rekommenderat tekniken.

Jag vet att dagarna börjar bli kortare redan vid midsommar, men det är alltid vid den här tiden som jag märker förändringen. Kanske är det i kombination med alla de mänskliga tecknen då semestrarna är över och skolorna börjar, men det är något annat också. Jag står här och njuter av att slå in på vägen mot hösten, hur den nu än ser ut. Med all sannolikhet finns det fortfarande utrymme för några varma brittsommardagar och t-shirtväder och än dröjer det innan löven skiftar färg. Tanka D-vitamin, hör du! I september börjar det bli dags att fylla på i tablettform.

25 sep

Många solar.

Hyllie 2019

När jag hade hoppat av tåget i Hyllie i måndags och var på väg till bilen suckade jag lite. Emporia, tågstationen, parkeringsplatser, trafikomställningar, skräpigt ställe som befinner sig mitt i något slags utvecklingsfas. Nej, jag längtade inte direkt efter att flytta dit om jag säger så… Rätt vad det var stod dock detta solrosfält mitt framför mina ögon och jag blev påmind om att alltid lyfta blicken när det känns lite dystert. Solrosor, alltså!

Väl hemma slog jag en lov runt trädgården och fick ihop en färgglad liten blandbukett och hittade ännu en utslagen solros att ge huvudrollen på matbordet. De där tio solrosfröerna som jag satte har visat sig ge näst intill full utdelning! Nästa år ska jag också sätta en hel påse fågelfröer, precis som brorsan brukar göra. Även om vi inte har någon slänt här hemma måste det finnas något fint ställe för dessa glädjepiller!

Bredavik 2017
31 aug

Om att bli upplyst.

Torsdagen den 31 augusti. Sista sommardagen? Blir allt som kommer framöver ”vackra höstdagar” istället för ”härliga sensommardagar”? Jag fokuserar på vad som är här nu istället för vad som har varit, men kan inte låta bli att visa några bilder från i somras. Jag var tvungen att ta reda på lite om Oscar II och varför just han hade ordnat Karlskronas vackraste utsiktsplats. Google och jag är bästisar och jag hittade denna artikel som upplyste mig om en massa spännande fakta! Prins Oscar bodde i Karlskrona i flera år, var väckelsepredikant och grundade en nykterhetsförening här i Blekinge. Say what? Hur har jag missat allt det här? Jag rekommenderar dig att läsa hela artikeln. Spännande!

Livet tar sig förunderliga krumbukter. Här uppifrån ser allt vackert och enkelt ut. Det är en del av sanningen och viktigt att inte glömma bort i hjärndimman. Jag är tacksam över att kunna bo här igen och att jag har gett min hemstad en andra chans. Som vuxen får man nya insikter och preferenser. Vissa saker är viktigare för mig nu än 1989, något som känns helt naturligt och riktigt. (Kulturtanten i mig som vill bo i Vasastan finns också kvar. Det är väl okej att vara mångfacetterad?)

Nu ska jag ut och klara av dag fem i C25K-programmet och efter det ska jag hem till mamma och även hänga med min tyska syster som tagit sig hit i ett par dagar. Bredvid mig ligger den underbara skiss som en av mina SärVux-elever gjorde i går till sin bilduppgift (vi jobbade med självporträtt), ute i ladan springer förhoppningsvis en liten kyckling omkring med sin mamma och det finns fortfarande några gladioler kvar i landet. Livet är vackert när vi låter det vara det. Tror du mig inte så lyssna på Aron Anderssons sommarprat. Det är för övrigt ett av de bara två program som jag faktiskt tyckte om den här sommaren, men jag har fortfarande en del kvar att lyssna på. Peace.

10 sep

Borta bra, men Sturkö bäst.

De flesta jag känner blir lätt hemmablinda. Det kan vara behjälpligt då man med hjälp av hemmablindheten kan blunda för lister som saknas, fula mattor, risigt hår eller vad det nu är. Då det gäller att ta vara på skönheten som finns runt omkring oss alla är det dock rätt skönt för själen att då och då påminna sig själv om vad man har.

Vi bodde i några år i Visättra/Flemingsberg, en av Stockholms inte alltför roliga förorter. Trots att det fanns lite väl många grannar som jag inte alltid kände mig bekväm runt omkring fanns det också så mycket som jag uppskattade. I skogarna bakom alla hus fanns till exempel fullt med svamp och bär för alla som tog sig tid att leta. Jag älskade också att kunna hänga med två av mina systrar och deras män då de bodde i två lägenheter alldeles i närheten. Var Visättravägen ett drömboende? Nej. Trivdes jag? Ja.

I kväll följde jag med mamma ut till kyrkogården för att sätta ljung på min gamlamorfars och mormor och morfars gravar. Det var så vackert där ute: stilla, lite tungt att andas och alldeles magiskt. Som sagt. Ibland är det bra att påminna sig själv om allt det goda som finns runt omkring en. Peace.

9_2

9_3

9_4

9_5