Som komplement till inlägget igår vill jag bifoga de här ”virtuella” rundturerna. Tänk att man kan känna sig närvarande trots att allt bara är en film! Jag blev genast sugen på gamla hederliga dokumentärer med trygga speaker-röster som gör en djupt intresserad oavsett ämne. Någon som David Attenborough till exempel, eller allas vår Bo Landin!
Jag älskade min resa till Gotland i höstas och hade kunnat tänka mig en dokumentär med början i den här scenen som sedan berättar om Gotlands viktiga position som handelscentrum. Medeltida höjdpunkter, andra språk, sjukdomar, maktkamper – något helt annat än den resa i ensamhet som jag företog mig.
Med tanke på att man kan få mätbart goda resultat av att sätta in en grön krukväxt i sitt arbetsrum (även om det är snäppet bättre att ge sig ut på hajk i naturen) borde vi kunna lura oss själva till att bli nästan lika tillfredsställda av en dokumentär som av en riktig safari. Dessutom ger ju filmkameran bonusen att kunna krypa tätt intill för detaljer man aldrig kan uppleva på plats. Fast vissa upplevelser är svårslagna. En promenad i månsken till exempel. Men tänk, vad billigt och ”klimatsmart”! Ta på dig kläder och sköna skor, gå ut, njut. Det uppmanar jag dig till att göra ikväll eller imorgon då det är fullmåne.
Jag älskar Österlen, precis som många andra. Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige har jag försökt få in minst en tur dit varje år. I år hade jag turen att ha möjlighet att följa med min resebloggande syster en av dagarna då hon var där för ett samarbete med SJ. Vädergudarna var på vår sida och vi fick en helt fantastisk dag.
Haväng bjuder på vit sandstrand och härliga dyner där man kan sitta i lä och njuta av vyerna, det rogivande ljudet av vågor som slår in mot stranden och att se andra människor uppleva något vackert. Jag lade mig en stund och dåsade bort till ljudet av en badande skolklass, fiskmåsar och skratt medan min syster gick en runda på egen hand. När jag vaknade till igen kändes det som att jag befann mig mittemellan dröm och verklighet och det tog en stund innan jag förstod var jag var. Himlen var så blå, sanden jag låg på varm och omfamnande istället för fuktig och irriterande. Stunder som den försöker jag vårda. Den sparades till rummet med god nostalgi där bara minnen som bygger upp och gör mig glad får bo.
Jag och A hann prata mycket och djupt om livets förunderliga mysterier. Sist vi befann oss på den här stranden hade vi med oss mamma och de andra systrarna. Mamma kämpade för att orka gå hela vägen från parkeringen, men hon kände sig ändå rätt stark. Hela den Österlenturen var så mysig! Jag tror inte att någon av oss förväntade sig att vi ett år senare skulle ha förlorat vår far, men att mamma skulle orka en sista resa till Skåne, denna gången till ett bröllop i Skurup. Så sant som det är sagt, vi vet aldrig vad morgondagen har att bjuda på.
Jag hade läst om Den Engelska Trädgården, ett projekt som har några år på nacken, och var så glad över att få en guidad tur genom de vackra ”rummen” som planerats och byggts upp helt efter engelska förlagor. Vilket ställe! Jag kan varmt rekommendera en tur här om du är det minsta intresserad av trädgårdar och gillar att drömma om hur en trädgård kan se ut. Bilderna som jag tog gör verkligen inte stället rättvisa, men här kanske du kan få en känsla om hur vackert komponerade rabatterna är.
Någon gång vill jag komma hit runt midsommar och se denna fantastiska rosenpergola i full blom. Den är trevlig såhär också, men…
Ungern är ett märkligt land. Det var längesedan jag var här i Budapest sist. Då var jag på väg till ett spa i Sárvár och hann knappt smälta intrycken av Gamla Stan och den tunga, ungerska maten innan det var dags att åka vidare. Den här gången är det annorlunda. Vi hinner uppleva stan i lugn och ro under flera dagar.
Idag besökte vi Terrorns Hus, ett museum som skildrar hur det var att leva under 1900-talets både högerextrema och vänsterextrema regeringar. Makt korrumperar, oavsett om det är nazister eller kommunister som leder. Jag började gråta flera gånger under turen med audioguiden i öronen. Hur kan människor vara så djuriska? All denna död, allt elände!
Ikväll grät jag igen, men den här gången var det lyckotårar. Mozarts Requiem i St Stefans katedral. Hårda kyrkbänkar, himlakör och så duktig orkester. Jag kan inte ens höra en orkester stämma instrumenten utan att det rinner över. När det dessutom är duktiga musiker som delar med sig av sina gåvor är det extra fint.
Jag är så tacksam över de resor jag har fått ynnesten att uppleva, både de långt borta och nära. Jorden är ett litet rum, eller stor, så stor. Hur var det med den saken egentligen?
Nu för tiden är det mänskliga flygandet starkt ifrågasatt, men det är otroligt fascinerande att se järnfåglar nere från marken. Jag är så tacksam över att kunna se delar av världen som jag säkert inte hade fått uppleva om jag hade levt för hundra år sedan.
Nu är det en vecka sedan S och jag satte oss på tåget ner till Köpenhamn för fortsatt resa mot London. Karlskrona må vara ett bortglömt hörn på Sveriges karta, men det är onekligen behändigt att kunna ta sig direkt till en internationell flygplats med direkttåg. Dessvärre måste man alltid planera in rätt mycket extra tid eftersom man aldrig vet om något tåg ställts in eller ersatts av buss någonstans längs vägen. Just den här gången gick allt som tur väl var smort både på dit- och hemvägen.
Joe & The Juice, Kastrup.
I vanlig ordning inledde vi äventyret med ett besök på Joe & The Juice. Vi gillar detta ställe som aldrig bjuder på några överraskningar. Fräscht och gott med en något bedräglig nyttighetsfaktor… Med tanke på att vi reste med billiga Ryan Air kändes det motiverande att klimatsponsra några unga mäns löner.
Dubbeldäckare med slutstation Victoria, en svart hackney (taxin till vänster i bild) och vacker arkitektur. Mer London än så blir det inte.
London ligger förhållandevis nära oss, men när man reser går ändå mycket tid bort som ren transportsträcka. London Stansted ligger en bit utanför stan, vilket innebär att man får lägga till extra tid för att ta sig in till stan. Den här gången valde vi ett billigt hotell alldeles nära Paddington Station. Hotellet var slitet och rummet var så trångt att vi inte kunde vara uppe och röra på oss samtidigt, men det kompenserades av att vi kunde bo ”mitt i smeten” och att allt var rent och fräscht.
Speakers’ Corner, Hyde Park.
Efter att ha sovit gott trots englasfönster och ständiga utryckningar som körde förbi på gatan utanför hotellet inledde vi den första heldagen med en promenad ner till Hyde Park och god frukost i The Italian Gardens Café. Våren hade som förväntat kommit längre på den gröna ön mellan Nordsjön och Atlanten och vi hade turen att få både sol och behaglig promenadtemperatur. Både London och New York inbjuder till promenader, men som jag redan nämnt är det till att snyta svart efter en dag på stan. Att bebyggelse och trafik blandas med mycket grönt gör att det åtminstone känns som att människa och natur gör sitt bästa för att jobba tillsammans.
Selfridges på Oxford Street är efter Harrods Storbritanniens största varuhus och har legat här sedan 1908. Man behöver egentligen inte ens handla för att uppleva något slags ”shopping-kick”. Varuhusets Food Hall fick stå för resans finaste lunchupplevelse.
En av dotterns önskningar var att vi skulle ”äta gott” under resan. Det gick alldeles utmärkt utan att spränga kassan. Att gå omkring i den här stora mathallen och försöka bestämma oss för vad vi ville ha var en upplevelse i sig. Att trängas i många timmar med alla andra shoppande turister längs Oxford Street kanske varken var vad dottern eller jag längtade efter, men samtidigt hittade vi jättefina kläder till henne, så det fick vara värt det. Äldsta dottern älskar att shoppa, men lillasyster gör det bara när hon är nödd och tvungen. Att göra det i samband med en större upplevelse funkar åtminstone bättre. Att vi sedan kom till Prince Edward’s Theatre med ett gäng shoppingkassar till säten som redan var trånga som de var blev lite knöligt, men det löste sig! Och musikalen Aladdin bjöd på några fantastiska timmar. Jag förundras alltid över hur proffsmusiker trollar fram lusten att bjuda på ny energi till varje ny publik. Anden i flaskan spelades av en strålande Trevor Dion Nicholas, men det var också kul att se vår svenske stjärna Fred Johanson. Kvällen avslutades med att vi plockade upp ruskigt god Fish and Chips på The Mayfair Chippy. Jag blir aldrig trött på denna maträtt om den är rätt tillagad, särskilt inte om tartarsåsen är så god som den här var.
Isaac Newton och dottern. Tänk om vaxdockor kunde tala!
Dag två började vi med varsin bagel och varm choklad innan vi åkte med Golden Tours Hop On Hop Off-buss till Baker Street för att fixa biljetter till Madame Tussauds, dotterns utflyktsmål. Jag hade redan varit där och var inte så sugen på ett reprisbesök, men det blev en väldigt rolig upplevelse tillsammans med familjens teaterapa. Hon gick ”all in”! Vi hade fått låna min systers Oyster Cards för att kunna åka buss och tunnelbana, men Hop On Hop Off-bussen är ett bekvämt sätt att hinna uppleva snart sagt alla viktiga besöksmål åtminstone från ett bussfönster om man bara har en dag på sig.
Elizabeth Tower, allmänt kallat Big Ben efter den 13 ton tunga kyrkklockan i tornet, Houses of Parliaments välkända klocktorn.
Big Ben stod också med på önskelistan. Vi åkte förbi den världskända klockan med bussen, men bäst var upplevelsen från det stora pariserhjulet London Eye. Jag kan varmt rekommendera turen i skymningen om vädret är bra. Vi fick se solen sänka sig över London och trots att vi var ett gäng som åkte i samma ”vagn”/kapsel kände jag att S och jag verkligen fick se allt detta från första parkett utan att känna att närvaron av de andra var påträngande.
Palace of Westminster.
Jag hade gärna stannat i några dagar till, men samtidigt var det väldigt skönt att komma hem till tystnaden och stjärnhimlen i Uttorp. Vi bor i ett litet paradis och trots att jag gärna skulle leva kulturtantsliv mer ofta uppskattar jag verkligen att kunna bo just här! Omväxling förnöjer.
Jag sitter här och försöker samla intrycken efter en dryg vecka hos min syster i Skottland. Jag reste med två andra syskon och ett syskonbarn och fick en nästan magisk vecka. Vi har haft den stora glädjen att få skapa vackra minnen tillsammans!
Jag hade inte besökt Skottland sedan 2001, men de andra medföljande syskonen är vana Skottlandsresenärer. Jag är förundrad över att det fanns så många ställen som ingen av dem redan hade besökt. Detta fantastiska land bjuder på sköna naturupplevelser, pampiga ruiner, vackra slott och smarrig mat åt alla väderstreck… När jag och maken kom hem från Irland kände jag mig inte färdig. Jag blev helt uppslukad och hade helst velat stanna länge, länge. Jag vet att jag kommer att resa tillbaka någon dag, men just nu nöjer jag mig med att ha fått uppleva något liknande i grannlandet. Jag hittade ett nytt hemma och förstår verkligen att min syster har svårt att tänka sig att någonsin flytta tillbaka till Sverige igen.
Resebloggssystern ville gärna att vi alla skulle dela med oss av veckans favoriter. Hos mig kammade hon noll. Jag tyckte att varje dags utflykt var den bästa, vare sig det var en promenad uppför Äventyrsberget (syskonbarnens påhittade namn på kullen i grannskapet) eller ett besök på Dunnottars slott som har en synnerligen spännande historia. Man ska sluta på topp och det kände jag att jag gjorde då jag och brorsan satte oss på planet hem från Edinburgh. Jag är så nöjd och tacksam över att ha fått lägga den här resan till minnesbanken, och även om borta är bra så är ändå hemma bäst. (Att maken hade fixat till det sista till arbetsrummet gjorde inte saken sämre!)
Med ny inspiration, bättre hälsa och lite mer driv än på länge kan den här hösten bli riktigt fin! Fler vardagsglädjor och färre slott. Fint så. Jag hoppas att också du får njuta av lite äventyr i livet, vare sig det handlar om något stort (som ett nytt hus) eller något litet (som at få till den perfekta risotton). Peace!
Den som väntar för länge missar tåget, men det har inte jag gjort. Jag har varit på en fantastisk resa runt Borås och Skara tillsammans med min resebloggssyster och är nu hemma igen, genomtrött och uppfylld av härliga intryck! Jag återkommer med en rapport. Ännu en gång har jag påmints om hur viktigt det är att stanna upp och ha utbyten med människor med andra upplevelser och insikter än en själv i bagaget. Blir man inskränkt av att stanna hela sitt liv på ett ställe? Diskussionen börjar härmed, så kom gärna med tankar om vad du själv tror är svaret på den frågan.
Ps: Imorgon ska jag leta efter en viktig sladd ute i bilen. Tills den är upphittad lär alla bilder i kameran stanna där de är.
S och jag vinkade av Elina som ska tillbringa de närmaste veckorna i USA på Kastrup och fortsatte sedan till myspysstaden Köpenhamn. Det är inte lätt för lillasyster att vänja sig vid att bli ”ensambarn”, men vi får göra vad vi kan för att göra processen lite lättare att hantera. Några timmar i Köpenhamn är alltid trevligt, så också denna dag.
Igår hann vi med några ”måsten” och några spontanbesök. Arnold Busck (bokhandel), Illums Bolighus, Lagkagehuset, Søstrene Grene till exempel. Och eftersom S ÄLSKAR Joe and the Juice åt vi lunch där trots att det kanske finns mer spännande ställen. Varför överge ett vinnande koncept? Om jag fick välja skulle jag sitta och prata med S (min fina Hillerødsvän) i timmar, men det fanns det inte tid till igår. Hur skulle din bästa dag i Köpenhamn se ut?
