14 Jan

Vördnad, förundran och hänförelse.

Under allt för lång tid har jag befunnit mig i ett tillstånd som inte har varit ultimat för min hälsa. Jag tror att västerlänningar överlag lever liv som inte är ”ultimata”. Vi har aldrig levt så länge som vi gör nu, så rent teoretiskt borde vi må bättre än någonsin, men jag känner faktiskt inte många som mår riktigt bra. Jag pratar inte om dig som är svårt sjuk, utan om oss som är någorlunda friska och har det sådär bra som medelmänniskor i Sverige har det.

Jag brukar hävda att vi människor behöver ta hand om vår fysiska, mentala och andliga hälsa. Den fysiska hälsan har vi rätt bra koll på, särskilt så här i början på januari. Vi joggar, yogar, lyfter, gympar, ansiktsbehandlar, masserar och fyller upp både här och där. Det finns ständigt nya dieter som ska få oss i toppform och den senaste tiden har många lyft frågan om hur vi ska göra för att få mer och bättre kvalitet på sömnen. (Och du som gosar ner dig i sängen på helgen verkar göra rätt.)

Den mentala hälsan är uppenbarligen fortfarande mycket tabubelagd även om det verkar som att åtminstone svenskar i min generation och de yngre är relativt öppna i diskussioner om depressioner, diagnoser, neuroser och fobier. Det finns inte en kändis med något slags pondus som inte har skurit sig, haft ätstörningar, kastat tallrikar i huvudet på sin sambo pga PMDS eller i vuxen ålder äntligen fått upprättelse för problem i ungdomen med en ADHD-diagnos. I min släkt är psykiska hälsoutmaningar vanligt förekommande och jag vet därför hur viktigt det är att vara extra noggrann med mat, sömn, träning och social samvaro om man har dessa problem.

När det gäller den andliga biten har det däremot under lång tid varit kyligt. Att vara troende är inte hippt någonstans. Vetenskapen är kung och varje människa är regent på toppen av sitt eget berg. Om inte religioner hade funnits hade vi inte haft några krig och vem har inte följt katastrofen i den katolska kyrkan då det framkommit att så många barn blivit sexuellt utnyttjade av kyrkans män? Vem behöver då Gud, Allah eller Kali i sitt liv? Tja, det framkommer allt oftare att människan är en andlig varelse. Denna artikel i senaste numret av Modern Psykologi beskriver detta väl. Läs den! Det är en mycket bra påminnelse i dagens verklighet med snabba puckar i ”livspusslet”, mycket (onödig) skärmtid och den påtagliga känsla av meningslöshet som så många delar.

Mina föräldrar var båda troende. För mamma var den bästa stunden på hela veckan då hon fick komma till kyrkan. Far gick till kyrkan då och då, men han uttryckte flera gånger att han ”såg Gud i naturen” och vi visste hur viktigt det var för honom att gå sina rundor i skogen. Finns det något jag har lärt mig av de båda så är det att ta vara på det mirakulösa i livet, det vackra och det fantastiska. Själv ser jag det i naturen en vanlig grådassig dag, i musiken som går ner i ryggraden genom hörlurarna, i barnens skratt då de lurat sina blåsta föräldrar, i sticket i kashmir och silke som växer fram mellan mina händer, i en vers som talar direkt till mig, i den behagliga stunden av viktlöshet precis innan jag somnar, i en vällagad maträtt på ett vackert dukat bord, i en chatt med mina syskon… Tacksamheten bär mig framåt, självömkan drar ner mig i det svarta hål som leder bort från allt som jag älskar.

Min fina faster tipsade om Tomas Sjödins vinterprogram precis då jag hade börjat tänka runt detta ämne. Vill du dyka lite djupare i hänförelse och vördnad hoppas jag att du har nittio minuter över. Jag tror att du får en fin stund. Peace.

05 Apr

Om politik och religion.

Så här i påsktider vill jag förespråka symboliken i dopet. Att vi har chansen att lägga gammalt groll och elände bakom oss och komma ut som bättre och starkare människor. Att förlåta och med det glömma.

Nu för tiden tycker jag att allt för mycket fokus runt religionsfrågor ligger på huruvida människor ska ha rätt att utöva sin religion eller ej och vad som är okej. Samma krav som ställs på religiösa människor verkar inte ställas på politiskt aktiva, trots att politiska övertygelser i mångt och mycket påminner om religioner. För er som vill ha något intressant att fundera över (om ni nu inte nöjer er med vilket modeplagg som gäller, vilken vas som ska stå på bordet eller vilken plansch som ska hänga på väggen) ger jag er några intressanta länkar i påskpresent. Det är min make som står för det politiska (eller snarare anti-politiska) tyckandet i familjen, men han har fått mig att tänka till om ett och annat.

Christer Sturmark – Humanisten Sturmark vet naturligtvis bäst. All religion ska bort från skolan, från det offentliga rummet, från överallt. Okej. Det förstår jag. Men jag förstår inte varför han inte lika starkt förespråkar att alla politiska övertygelser samtidigt ska bort från samma ställen. De problem han ser med religionen finns i politiken också nämligen. Ja, förutom att Gud är utbytt mot Marx eller vem det nu kan vara (Sturmark själv kanske?). Nej, jag gillar inte den här mannen och jag tror inte att hans väg är den rätta att gå.

Är det någon som har funderat över att vårt svenska skolsystem indoktrinerar våra barn i den ljuva socialismen? Läs Marx manifest från 1848 och fundera en stund över hur det kommer sig att vi ser de flesta av de tio punkterna (sök på ”advanced countries” för att komma till listan) som något naturligt och rätt. Jag har en kompis som är i 40-årsåldern och läser till socionom just nu. Hon är förskräckt över alla 19-åriga flickor som sitter där på föreläsningar och sväljer allt som undervisas. De ifrågasätter ingenting, inte systemet, inte om huruvida staten alltid har rätt, nej, i princip ingenting. A säger att hon ville få en utbildning till ”socionom”, inte till ”socialist”. Samma sak gällde på lärarhögskolan i början på 90-talet. Jag var en av de där 19-åringarna som svalde allt och jag har många gånger efteråt fått ställa mig själv frågan om vad som är rätt och vad jag blivit itutad (inte alltid nödvändigtvis rätt).

”Religion står för så mycket död och elände.”  Byt ut det mot ”Politik står för mycket död och elände.” så har du en minst lika stor sanning. Varför inte bara låta människor tycka som de vill så länge de inte skadar någon annan?

Är demokrati alltid rätt? Vad händer då 12 personer i en klass tycker att en person är en mupp och de andra åtta inte säger något? Majoriteten bestämmer att en ska frysas ut. Demokrati! Varför ska det alltid röstas i skolan? Kan inte vuxna människor ta beslut som de tror är bäst för barnen? Varför förfasas man över att SD hamnar i regeringen? Alla med rösträtt som har röstat har sagt sitt och antagligen tycker SD-röstarna att det är något SD kan bidra med som kan hjälpa landet framåt.

Nej, nu hinner jag inte vara politiskt aktiv längre. Det är nog ändå ingen som orkat läsa hit… 🙂