Gårdagen började med något som mest liknade en storbrand. Vanligtvis kan inte kameran göra den här typen av färger rättvisa, men det såg nästan ut precis såhär. Jag kände att jag ville gå ut och bara suga i mig allt det vackra, så då gjorde jag det. På bara några minuter var det över och himlen hade antagit en betydligt beskedligare ton. Jag vet inte om det var detta som gjorde fåglarna som galna, men de fick fart på sitt ätande efter några lugna dagar vid fågelmataren.
Mellan jobbsamtalen var det festprepping som gällde för hela slanten. Svägerskan och jag hade delat upp matlagningen mellan oss inför svärmors 75-årsfirande. Det marinerades, rullades, monterades, skars, hackades, jästes och gräddades om vartannat och när vi väl träffades hemma hos svägerskan hade vi mycket gott i köket. Jag frågade inte om lov att lägga upp bilder, så du får nöja dig med en bild på frallehjärtat innan det ställdes att jäsa.
Svägerskans potatisgratäng var helt fantastisk, likaså rödvinssåsen. Jag gjorde den beprövade favoriten dubbelmarinerad fläskfilé och testade ett annat recept till oxfilén. Det blev riktigt bra och är nu en ny favorit att dra fram nästa gång det är dags för kalas. Ungefär de här serranorullarna, fast med soltorkade tomater istället för paprikor, serverades till välkomstbubblet. Så goda! Bra nyårsmat! Förutom mat och mängder med tårta bjöds det på tävling som födelsedagsbarnet lyckligtvis vann. (Jag funderar förresten att ansluta mig till Skärholmsfruarna och undrar om de fortfarande är aktiva… Å andra sidan är inte de stackars bönderna att klandra och åtgärderna som krävs för att matpriserna ska sluta skena är nog utanför vår påverkan.) Grattis till kära svärmor! Nu ser vi fram emot ännu ett år tillsammans.
På tisdag kommer yngsta dottern hem för att stanna åtminstone över julen. Jätteroligt, men kanske måste jag iordningställa hennes rum lite. Det har fått agera i många olika roller sedan hon flyttade hemifrån, men just nu är det syrum och växthus. Älskar utsikten, ljuset och den mysiga sovalkoven. Vilket rum som är min favorit i huset skiftar ständigt, men just nu tror jag det är just detta!
Igår fick sista pumpan möta sitt öde. Jag följde detta recept och är glad att jag sedan åren i USA är van vid just dessa lite ovanliga smakkombinationerna. När jag är förkyld smakar allt lite blah, så jag uppskattar verkligen stinget! Grönkål och jag är inte favoriter, men eftersom det är så nyttigt och den växer generöst i landet har jag insett att det bara är att öva. Det går faktiskt bättre och bättre! Tillagad funkar den bättre för mig, men så här i vintermörkret vill jag verkligen komma åt alla vitaminer som tänkas kan.
Det är så trist att ha dåligt med energi. Jag känner mig mycket mindre sjuk rent allmänt, men hostar fortfarande om nätterna. Det gör att jag blir jättetrött framför allt på eftermiddagarna. Jag fick tips om den här serien om en viss typ av influensers och i detta fall deras vridna syn på skönhet. Detta var en timmes ren plåga för mig, men jag längtar redan till nästa avsnitt. Hur är det möjligt att det blivit så här? Hur sjuk är vår värld? (Dagen börjar med nyheten om en man som står åklagad för över 500 grova våldtäkter på barn under 15 år, så inte gör det min sinnesstämning bättre.) Jag kan knappt titta på dessa unga personers utseenden och deras kråmande inför sina kameror, deras konstiga ansikten som har både det ena och det andra sprutat och opererat. Vi får följa med någon som först drar ut sitt blod för att sedan få det insprutat i hårbotten för att få ökad hårväxt, en annan som hållit på att dö i ett stjärtlyft. Det är som sagt en timme full av känslor som jag efteråt inte ens vet vad jag ska göra med. Igen, alltså. HUR har det blivit såhär? Jag känner hur det är jag som får skämmas här för mitt förakt, men kolla gärna du också för att kunna hjälpa mig ge en mer positiv bild av denna verklighet som får mig att tro att vi lever i filmen Idiotrepubliken.
Något roligare är att jag uppdaterat pinnen i hallen med nygamla fotografier, alla med favoritfoton från juletider genom åren. Att ha ett levande fotocollage är riktigt trevligt och jag kan varmt rekommendera det. Den här pinnen var bara en tillfällig lösning inför äldsta dotterns bröllop, men sedan blev den kvar som en permanent installation. Tänk så många foton och härliga minnen som bara ligger digitalt i datorer, telefoner och på minneskort! Varför inte se till att de kommer fram i ljuset?
Till slut ett ögonblick från den kalla natten med lysande måne på himlapällen. Älskar att ha en trygg plats att kunna komma hem till och tar det inte för givet, särskilt inte i dessa oroliga tider.
Jag gillar sådant som återkommer och ”är som det alltid har varit”. I livets skiften händer sedan så mycket att det är omöjligt, och knappast önskvärt, att hålla i allt med näbbar och klor. Inte heller är det särskilt hjälpsamt att vara rädd för förändring. Nytt och fräscht bjuder nämligen på nya chanser, nystart och annat nytt som sedan kan bli till trygga och invanda traditioner om man nu är intresserad av något sådant.
En av de senaste årens bästa nychans är spelkvällen för några år sedan som sedan har blivit till en trevlig tradition. Igår hamnade jag sålunda i mina gamla ungdomshoods där det bjöds på den ena läckerheten efter den andra. Jo, för vi spelar inte bara spel. Välkomstdrink (kall vit glögg med limeklyfta, smarrigt) följdes av något så läckert som rostad mjuk pepparkaka med brie, färska fikon, valnötter och honung. Vad kan jag säga? Det här måste vara en av änglarnas favoriträtter för den dansade sannerligen i munnen av de smaker och konsistenser som monterades ihop i munnen.
Burgundisk köttgryta tillhör alltid en av favoriträtterna. Påminde om långkok och idag känner jag för att plocka fram min Crockpot.
Efter att ha ätit oss mätta och glada var det dags att plocka fram spel. Det här har vi spelat förut och är definitivt ett av de roligaste och mest allmänbildande spel jag någonsin spelat! När då då finns i ett prisvärt grundutförande, men också med flera tilläggspaket som gör att man kan fortsätta lära sig. Även om man spelat spelet förut blir varje spelomgång ny. Man får en händelse/ett årtal att förhålla sig från början och fyller sedan på med nya som ska placeras före/efter/mellan de årtal man redan har. Det gäller att inte förhäva sig för mycket utan att stanna i tid. Missar man ett kort får man nämligen inte behålla några man skrapat ihop under samma spelomgång!
Med andra ord avslutade sedan spelkvällen, denna gång med nya konstellationer än de ”vanliga” paren. Jag och holländaren kom igen efter en snöplig inledning och vann sedan den andra trots språkförbistring och olika uppväxtreferenser. Påminnelse om att lyssna noga på vad någon faktiskt har att säga! Lingonparfaiten var så läcker att jag gärna hade slickat fatet, men valde att avstå på grund av orsaker. Tack för en riktigt härlig kväll
Jag gillar verkligen att sova och vakna med kroppen synkad till vad som är morgon och kväll. Det är mig inte främmande att ta en tupplur, helst i 5-10 minuter efter lunch någon gång när kroppen håller på att jobba med matspjälkningen. När jag är sjuk sover jag vanligtvis jättemycket. Det känns som att kroppen har lättare att reparera sig om den får vara ifred. Jag vet i alla fall att jag igår kände livet i mig, så till den grad att jag gasade på från morgon till kväll med allt som stod på önskelistan. Kanske var det just gasandet som gjorde att jag imorse, trots en extra timmes sömn, inte vaknade förrän 6.40. Det låter kanske inte så sent, men i ”den gamla tiden” hade det varit en timme tidigare och vanlig uppstigningstid är någon gång mellan 6 och 6.30. Att vakna till varmt solljus har vi inte varit bortskämda med de senaste veckorna. Det var underbart! Hade det funnits utrymme hade en morgonpromenad varit på sin plats. Vintertiden kommer att innebära mörka, långa kvällar, men samtidigt är detta ”normalläge”. Det borde väl vara värt något.
För den som gillar att zooma finns det här möjlighet att kika lite närmare på vad detta är för någon märklig konstruktion. Vi vet ännu inte om den funkar, men sätter stort hopp till att detta kan bli en härlig vinterhalvårsbonus! Att mata småfåglar har blivit ett fint sätt att hjälpa till här hemma. Fåglarna får mat och vi får uppfyllas av fascination över dessa märkliga och vackra varelser. Alla som matar småfåglar får bannor av Anticimex – gnagarna lockas till fröresterna som samlas på marken nedanför matarstationerna. Det får vara så! Den här fågelmatarstationen är en julklapp från maken. Han har utgått från mått som släpper in de små och lämnar de större utanför. Bli inte sur, de större ska få sitt i päronträdet i bakgrunden där vi vanligtvis hänger upp fröer och frukt. Aldrig har väl en svepask använts på det här viset, eller vad tror du? Det ska upp en lite mindre svepask till, men den håller jag på att måla om i vitt istället för blått och rött. Konstruktionen är sinnrik! Jag älskar att fronten bara är att lyfta upp och ut. Det blir lätt att sopa ut, göra rent på botten och fylla på maten. Jag tror att vi, förutom den andra svepasken, också ska lyfta in lite grenar eller liknande för att göra ”buren” mer attraktiv. Nu återstår det bara att vänta på gästerna. Kommer det att bli hiss eller diss?
Gårdagen tillbringades inte helt oväntat i trädgårdslandet. Jag fyllde på bokashi, rensade ogräs och skördade selleri, persilja, gräslök, salvia, oregano och timjan för att göra örtsalt enligt Underbaraclaras recept. Helst hade jag velat ha rosmarin i, men hade glömt att jag satt in rosmarinbusken i köket i Bredavik. Det fick bli en lite annan touch än planerat. Italienskt luktar det ändå, både rosmarin och salvia används friskt i det italienska köket. Jag hämtade också in vitlök, för det tycker jag är gott. Vår selleri har vuxit på nu mot slutet och eftersom den tåler lite frost får den stå kvar i landet. Också bladpersiljan är gigantisk! Jag hoppas att den kommer tillbaka nästa år. Persilja är tvåårig, så det borde funka. Det beror dock på hur kall och blöt vintern blir. När jag grävde ner bokashin såg jag hur mycket daggmask som helst. Det bådar gott för framtiden! Jag tänker att trädgårdslandet blir liiiite bättre för varje år, i takt med att vi lär oss vad som funkar och inte.
Från grannhuset hör vi då och då hur det spikas. Brorsan kommer och bygger på sitt hus när det finns tid och ork. Jag älskar planlösningen, det här blir ett toppenhus! Undrar just vem som ska bo där. I veckan ska det tydligen byggas kakelugn. Vi hade inte flyttat tillbaka än då kakelugnarna i vårt hus sattes om, så jag ser fram emot att försöka vara en fluga på väggen och kolla hur kakel-Janne jobbar. Yrkesskicklighet är spännande att betrakta från utsidan.
2,25 dl (1 C) popcornkärnor, poppade 1,125 dl (1/2 C) kondenserad mjölk 57 g (1/4 C) smör 1,125 dl (1/2 C) farinsocker 1 tsk vaniljextrakt eller vaniljsocker
Poppa popcorn och lägg dem på en bakplåtsklädd form modell större. Fundera över varför receptet har så märkliga mått (svaret är att det är översatt från en amerikansk sida). Smält smör och farinsocker i en kastrull. Tillsätt kondenserad mjölk och vanilj och rör tills det är väl blandat. (Jag lät massan sjuda ihop lite under omrörning så den tjocknade lite.) Häll karamellen över popcornen och blanda väl. Strö över lite flingsalt om du som dottern och jag gillar den sötsalta kicken, låt bli saltet om du är som maken och föredrar att lämna det söta ifred. Låt svalna, dela upp popcornen i skålar så folk slipper slåss om läckerheterna och njut. Förslagsvis framför en för årstiden passande film, som Coco.
Allt går i slow motion, men nu börjar förkylningen ge sig. Jag kommer inte ihåg när jag snöt mig på det här viset senast. Faster messade med tips om Idomin till nariga näsvingar och det hade jag ju faktiskt här hemma i badrumsskåpet. Jag hade som sagt en massa att ta hand om i trädgården och en energinivå på ungefär trettiofem procent, så jag har tagit allt i väldigt långsam takt. Allt är absolut inte färdigt inför vintern, men det viktigaste. Frostnatten tog mig faktiskt på sängen och jag var så sur på mig själv att jag inte hade tagit upp resten av amaryllislökarna trots att tanken funnits där flera dagar innan det skedde. Vi får väl se vad det gör, om de är för skadade. Själva lökarna verkar vara spänstiga och friska, men längst upp var alla lite geggiga och sönderfrusna.
Så här ser de i alla fall ut efter att ha fått torka inne, fått rötterna lite tillklippta och rensats till lite allmänt. Jag klippte bort lite mjuka bladrester på några och hoppas att jag inte klippte för långt ner. Vet inte ens om några av de här kommer att gå i knopp i år. De tre som har blommat var alla ungefär normalstora, alltså som de man köper i butik. Här är bara en av dem runt 10 cm i diameter, resten är mer i storlek överensstämmande med narcisser. Experimentet fortsätter vara intressant! Lökarna har stått i en av de skuggigare lådorna, det tror jag kanske kan ha inverkat menligt. Av fjorton sparade lökar har i iallafall alla överlevt. Bara det är en bedrift tänker jag.
Har du sett broccolo någon gång? Det tror jag inte jag hade gjort. Jag fick några överblivna kålplantor av olika slag av min kompis, rätt sent på säsongen. De stoppades ner i en låda där jag redan hade hunnit skörda och jag gödslade definitivt inte tillräckligt (kål kräver massor av näring). Eftersom den här lådan nästan rensades av kålfjärilslarver hade jag gett upp, men nu växer jättefin grönkål, små spetskål, blomsterkål och så den här broccolon som fick bli till…
… god asiatisk varm sallad. Jag hade lite klen koriander kvar, sockerärter i frysen och lite kvar av ett vitkålshuvud och följde ungefär det här receptet som jag varmt kan rekommendera. Jättegott! (Hittade inte mina sesamfrön, så det fick bli rostade sesamfrön istället. Tror bara det blev godare, faktiskt.)
Tänker ofta på hur tacksam jag är över vårt kök! Efter segt malande (att rensa ordentligt är inte särskilt roligt, men betalar sig till våren) i trädgårdslandet tog jag en runda i skogen för att samla skatten. Förgängliga sådana, för visso, men det var roligt. I flera år har jag gjort olika versioner av kastanjekransar. Även i år har jag förberett kastanjer genom att ha dem i ugnen i 100°C i någon dryg timme. De ligger färdiga för olika pysselprojekt, men just igår ville jag göra en utekrans.
Nu hänger denna krans på verandadörrens handtag, men det är fortfarande för skumt ute för att fota. Tror att den håller ett tag. Åren i USA påverkade på många olika sätt. Somligt är jag medveten om, annat ger sig till känna mer subtilt. Att jag är helt kransgalen (inte bindgalen…) tror jag delvis kommer från de åren. Mina vänner var så duktiga på att ständigt uppdatera sina hem efter säsong med små medel. Nu försöker jag göra likadant. Kransar är ett lätt sätt att göra detta, oavsett om man gillar att pyssla själv eller ej. Min minimalistiska och fyrkantiga stil ger sig tillkänna också när jag tycker att jag tar i, hehe. Någon gång ska jag dock göra en riktigt bombastisk krans, det lovar jag härmed mig själv.
Edit: Så här får den nog hänga, kransen… Kanske blir det vinterkransar till pardörrarna senare, men just nu får det vara. Har testat, och det funkar fortfarande bra att använda den här ingången. Praktiskt går för övrigt alltid före snyggt, särskilt när det är sådant som ofta används.
Dagens ord valde jag med en mycket klar tanke på vad jag skulle göra. Så blev det inte alls. Jag rörde mig bort från konstnärliga sötsaker och bestämde mig för att gå in på en annan väg. Jag fokuserade istället på citatet ”barnbarn är livets efterrätt”. Några sådana har jag inte än, men jag övar gärna på mina syskonbarn. Jag tänker mig att det är lite av samma känsla. När vi träffas försvinner vardagen och både de och jag får till vår stora glädje pyssla hur mycket vi vill. Som förälder är det mycket rutiner, lite tjat och ibland tjuriga miner, både hos barn och vuxna, när tröttheten tar över. Generationen över föräldrarna kan kosta på sig att fokusera bara på sådant som är roligt. Det är precis det jag gör när jag är med syskonbarnen, för hemma har jag inga småbarn som kräver min uppmärksamhet. Jag kan ta sovmorgon, slipper nattskräck och behöver inte bråka om intag av grönsaker, så en eventuell återhämtning går snabbt.
Tolkningen av dagens ord är inte bara luddig. Det blev mycket pyssel också.
Trolldeg 4,5-5 dl vetemjöl 2 dl salt 2 dl ljummet vatten 2 msk rapsolja Blanda ihop ingredienserna (rör först med slev, knåda ihop degen på slutet) och färga med karamellfärg till önskad nyans. Går att grädda i 100°C i 2-3 h för att torka snabbare.
Den unga damen är en hel teaterföreställning i sig själv och igår bjöd hon på högklassig underhållning även under tiden vi spelade Den försvunna diamanten. Hon hette Hilda, blev närmare hundra år gammal, gick med kryckor (två paraplyer), var halvblind och lät som att hon hade rökt tre paket cigaretter hela livet. I hatten hade hon en godispåse med innehåll som hon generöst delade med sig av om man bara smörjde tillräckligt med fjäsk.
Den unge mannen levererade oneliner på oneliner.
M läser bok. ”Pingvinpapporna står blickstilla i två månader medan de ruvar på sina ägg.” L: ”Asså, jag hade nog gett upp och gått hem till mig.”
M: ”Är A fortfarande lika busig?” (M får ofta höra om kompisen A:s busiga upptåg.) L: ”Det är jag som säger vad A ska göra och sedan gör han det.”
Vi ska gå och lägga oss och jag blir inbjuden till L:s perfekt städade rum. L: ”Du får lägga dig försiktigt, för jag har precis bäddat sängen så fint.”
Innan vi skulle gå och lägga oss blev jag bjuden på disco i storasysters rum. Hon har en modern lampa som kan skifta färg, så hon ropade ”Hej Google, sätt på rött ljus. Hej Google, spela disco på Spotify.” och sedan var discot igång. Jag kan tala om att det bjöds på riktigt coola moves och jag dansade nog vildare än jag trodde, för idag har jag träningsvärk… Bästa efterrätten, inte en enda kalori inblandad!
1986 gick min morfar bort. Till hans begravning kom bland annat hans systersöner med fruar. Mamma hade i vuxen ålder inte haft så mycket kontakt med familjen på sin pappas sida: långa avstånd och upptagna liv hade gjort sitt. Begravningen gjorde dock att kontakten återupptogs och kusinerna började umgås igen. Numera är det jag och maken som upprätthåller kontakten med åtminstone den ena av dem och hans familj. Vi brukar träffas någon gång om året, sitter och pratar och pratar och pratar och pratar och har det väldigt trevligt. Vi skrattar mycket, men går också mycket ner på djupet i livets mörker.
Jag funderar ibland på det där med ”fordonet” som vår kropp utgör, DNA som ger oss fysiska och mentala attribut som påverkar oss till så stor grad. Det är mycket värdefullt för mig att möta andra som har spår av samma byggdelar och som funkar lite på samma sätt som jag. Jag gillar att se likheter och olikheter, men jag förstår andra som är helt ointresserade. Somliga vill helt bryta kontakten för att hålla avstånd till dessa likheter. Beroende på hur vi växer upp kommer vi också att reagera olika på samma typer av livssituationer, något som är lätt att se bara man tar sig en titt på sina syskon. Det är väl bra att vi funkar olika. Viktigast är att hålla koll på hur man själv fungerar eftersom det är den person man verkligen är ansvarig för gentemot alla andra, och det kan vara svårt nog. Vi kunde konstatera att alla fyra i helgens sällskap gillar långfrukost. Här kommer receptet på en müsli som smakade smarrigt tillsammans med långfil och aroniasylt. Kanske vill du också testa? (Jag lade till lite kokosflingor och bytte ut hasselnötterna mot mandel. Tror dock att nötter hade varit ännu lite godare. Kardemumma är iallafall fantastiskt gott tillsammans med det rostade!)
Igår hade jag min kompis över efter jobbet. Hon hade bjudit in sig själv för att låna symaskinen här hemma. Vi fick varsin begagnad Husqvarna ungefär samtidigt då vi gick på högstadiet, men min verkar ha hållit bättre än hennes. Med det sagt känner jag att det börjar bli dags att serva min älskling, det låter lite segt från motorn och jag tycker att trådspänningen ibland lämnar övrigt att önska.
Projekten var av varierande karaktär. Några grejer behövde nya gummiband, ett par plagg skulle fållas och sicksackas medan annat skulle lagas. Det fanns att göra i flera timmar! Vi hade helt enkelt fixarjunta tillsammans. Jag fick undan min egen hög för ett tag sedan, så jag hjälpte till där jag kunde och servade med mat (rosmarinkyckling med hummus, tips på nyttig och smarrig måltid). Det här är ett ypperligt sätt att umgås på. Orsaken till träffen var hushållets fungerande symaskin, men vi kunde båda konstatera att sällskap ofta är ett vinnande koncept när man vill ha saker gjorda och att vi kan tänka oss att låta gemensamma fixardagar bli en återkommande umgängesform.
Jag kom också igång med extradotterns andra socka. Nu har hon testat storleken, så det är bara att köra! Sonen och jag hann inte komma så långt på Better call Saul, denna fantastiska serie blir bra som sällskap medan jag stickar. Annars brukar jag lyssna på ljudböcker vid dylika aktiviteter. Jag kan rekommendera ett gäng böcker som jag gillat på sistone: Pascal Engmans Kokain, Moa Herngrens Skilsmässan och Passageraren 06:20 av David Baldacci. Jag inser nu när jag tänker efter att jag lyssnat på fler böcker i trädgårdslandet än jag trodde och borde bli bättre på att skriva in mina omdömen i GoodReads. Det kanske får bli ett mål för hösten? Ja, så får det bli! Heja, heja.
Igår eftermiddag såg väderprognosen ut såhär och min huvudvärk hoppades på underverk. Jag visste att det inte var den sortens huvudvärk, det var samma gamla problem i ryggraden som vanligt som var problemet. Ett rejält åskoväder är ändå något av det bästa jag vet. Det är en gratis föreställning av bästa sort, åtminstone då man befinner sig inomhus i trygghet. Det rensar även luften och det känns lättare att andas efteråt. Visst blev det lite åska och det regnade en del också. Annars är det som att vårt hörn av landet har blivit bortglömt den här sommaren.
Jag började i fel ända, för innan ovädret drog igång hade det gått en hel dag. Några av höjdpunkterna innebar att vi åt något gott, coleslaw till exempel. (Landleys kök bjuder på det bästa receptet på coleslaw. Hennes recept är i princip alltid riktigt bra! Tips om du missat.) Det är mycket tillfredsställande att röra ihop en maträtt där mycket kommer från ens eget land. Kålnäten har gjort underverk, och där jag tog bort det för tidigt visar kålfjärilarna varför mina tankar om kål var så ilskna. Jag fick rensa bort mängder av ägg och härligt gräsgröna fjärilslarver som knaprade i sig för allt vad de hade både på grönkål, spetskål och annat. Nåja, min faster säger alltid att naturen ska ha sitt och det kan hon ha rätt i. Vitkålen som jag varit bättre på att täcka är däremot fantastisk och jag ser redan fram emot nästa års kålhuvuden! De har varit så roliga att följa på nära håll. Mycket gödsel, vatten och kålnät så går det finfint.
Sturkö är känt för sina björnbär. De har fått lika lite vatten som allt annat, men buskarna bjuder ändå på härligt aromatiska och stora bär. Jag gav mig inte in i det gigantiska snår där yngsta dottern har plockat många liter varje år, utan fick ihop en hink lagom till efterrätt för maken, sonen och mig själv vid stenmuren. Solvarma björnbär och ovispad vispgrädde, se där har du en delikatess som får själen att göra volter av glädje.
Imorgon kommer vår tyska utbytesstudent tillbaka på besök eftersom hon är här i stan en vecka för att hälsa på pojkvännen innan hennes skola drar igång. Jag har fortfarande inte stickat färdigt båda hennes raggsockar och jag gissar att hon ställer sig tveksam till nyttan av att bara ha en. Tur att det fortfarande går att skicka grejer via posten, för jag hinner inte bli färdig ens om jag sätter fart precis nu. Håhåjaja.
