16 Maj

Hej från min solstol.

Voltaire lär ha sagt ”Man bör odla sin trädgård”. Hela mitt innersta känner detta, vet att det är något jag behöver, vet att det är något som får mig att må bra. Här hemma ser det varken ut som i Skillnadens Trädgård eller som hos Farbror Grön, men det är okej. Hitintills har vi fått följande i jorden:

tre sorters potatis (Rocket, Magda, mandelpotatis)
två rader jordgubbar och smultron (jag ser inte skillnad på dem förrän det är ”för sent”)
bondbönor
tre sorters morötter
koriander
huvudsallat
plocksallat
spenat
gladiolus
dahlia
rova
lite ditten
lite datten

Jag har förodlat tomater och purjolök och ska få ut dessa så småningom och rödbetor, persiljerot och vad-det-nu-var väntar fortfarande på att få sin plätt färdiggrävd. Inne står också en planta kapkrusbär och en snacksgurka som jag fått av fina vänner, så det blir kanske mycket gott att äta här framöver om vi är ihärdiga nog och lyckas hålla oss undan otäcka skadedjur, torka och andra naturkatastrofer.

Jag har varit så seg de senaste månaderna, men ändå knegat på så gott jag kunnat. Sorgen är över, det är jag helt överens med mig själv om. Det här är något annat, något mer subtilt, men mycket irriterande. Jag vet att jag har begränsningar, men de går långt utanför vad jag har orkat med i vårbruket. Idag tog jag mig därför till en läkare på vårdcentralen i närheten. Jag var säker på att läkaren skulle säga att mitt Hb hade åkt ner under 90 igen, men tji fick jag. Snabbtestet på sticket i fingret sa 122, så när jag kom in till läkaren kände jag mig nästan generad. Hur som helst berättade jag precis hur jag känner mig och allt runtomkring. Hon gjorde sin (mycket noggranna) undersökning och till slut skulle hon kolla blodtrycket. Efter flera ”misslyckade” omgångar var det hon som var generad och hon bad att få gå och hämta en automatisk tryckmanschett. 89/51 visade den, ungefär som det läkaren hade fått med den traditionella mätutrustningen utan att kunna tro att den visade rätt. ”Haha, men jag lever väl?”, frågade jag lite hurtfriskt. Hennes svar? ”Ja, men knappt.” Jodå, så ungefär där tyckte jag väl att det började kännas lite obehagligt. Dr N sa att jag inte alls behövde undra varför jag känner mig så orkeslös, beställde ett helt batteri blodprover och ett EKG och så får vi väl ta det därifrån.

Jag gick hem och sov middag och tyckte lite synd om mig själv, men nu har det gått över. Dags att laga mat och gå ut och så alla fina blomfröer som ska blomma upp och glädja mig och många andra senare i sommar! Zinnia, rosenskära och en del annat som gör mig lycklig. Vad hade du satt i din trädgård?

Ps: Brorsan har målat på som bara den den senaste tiden, så nästa vecka blir det nog tapetserat i dotterns sovrum. Först ska 3500 granplantor ner i jorden, så vi får se vad han orkar efter det, den gode lillebrodern.

05 Maj

Det bubblar under ytan.

Nu känns det som att våren äntligen är här, senare än vanligt helt klart. Två morgnar i rad har jag kunnat sitta i verandan med mitt morgonte. Det har varit en lång och kall väntan!

Igår tog jag nästan knäcken på min kropp då jag förberedde trädgårdslandet för potatissättning och tänkte att jag är en riktig vekling och att mina 68% svenska bondegener gömmer sig väl i min medelåldriga kropp. Nu ligger dock utsädet från en påse Magda, en påse Rocket och en påse mandelpotatis i det här landet med tung lerjord och mängder av maskar. Några av potatisarna visade tecken på mögel, men jag satte dem ändå. Jag utmanar mig själv då det gäller ”hur man ska göra” då det gäller odlandet. Det ska vara si och så många centimeter mellan plantorna, de ska planteras si och så djupt och de ska gödslas si och så. Jag är så bokstavstroende att jag insett att det förstör lite av odlarlusten. Far experimenterade hela tiden. Förvisso ganska ofta med sämre resultat än om han hade följt instruktionerna, men å andra sidan fick han ibland till det riktigt bra. Som du ser har vi mängder med rötter och skräp i landet fortfarande trots förarbetet. Jag skulle behöva göra så mycket annat, men i år testar vi såhär så får vi se hur det blir.

Vi satte en hösthallonbuske och en buske med tayberries förra året. De har nu flyttats och fått sällskap på linjen av några hallonskott som min syster kom med. Jordmånen skulle ha fixats innan (vi behöver lite sand och lite av det välbrunna hästgödslet som ligger vid ladan), men nu står de åtminstone på rätt ställe och har också ett riktigt bra stöd. Lite i taget, inte allt på en gång…

I år fick alla fars tulpaner växa upp bland en massa gräs. Han satte ju lökarna i en väldigt välgödslad jord som flyttats från ladan till ett av hans lite ”märkliga” platsval för en sådan här rabatt. Det innebar att efter första blomningen fick lökarna sällskap av gräs och ogräs av alla de slag och här finns stor växtkraft som synes. I år ska jag försöka plocka upp dem efter blomning så att de inte förstörs då trädgården grävs upp senare i år.

Det känns bra att hur det än går med odlandet finns alltid alternativet krukodling. Det brukar funka i alla lägen! I år kommer vi till exempel att sätta våra tomater i hinkar och hoppas på dignande plantor.

Funkar inte odlingen kan vi alltid falla tillbaka på choklad. Igår hämtade jag nämligen min första vinst på länge. Jag kastade i en tävlingskupong i en butikstävling hos ICA Maxi och tydligen gillade de min motivering. Nu har vi tjugo (19,5) kakor med Marabou mörk choklad här hemma. Jag är alltid den första att rekommendera en ruta mörk choklad om dagen för att hålla hjärnan i toppskick. Tydligen ska man inte äta något socker för att det ska vara riktigt bra för en, men hur långt skulle du vara villig att gå för att må bra? Min gräns dras tydligen efter mörk choklad, för detta är något jag gärna förgyller mina dagar med.

13 Apr

Nedslag i vardagen.

Hej! Jag ser vårsolen skina in och värma även den bistre Marx och hans kapital (OBS! Sparbössa med stor skämtfaktor.)

Maken fick en härlig bukett då han fyllde år för tre veckor sedan. Dessa fantastiska blommor fortsätter leverera dag efter dag. Så härliga och glada!

Tulpanerna har inte stått lika länge, men de är fortfarande fantastiskt vackra i ditt åldrande. Färgen koncentreras i de torkade topparna och ändrar karaktär på hela buketten.

Minipenséer som piggar upp så länge rådjuren låter bli blommorna. En flaska TRICO Garden kom i brevlådan idag, så nu finns i alla fall en rimlig chans att låta dem blomma! (Den andra flaskan har vi inte hittat, därav lite för sen behandling. Och tack E!)

Varenda tulpan är nedknaprad, så vi får se om de kan komma igen nu med TRICO Garden-hjälp.

Jag har gjort iordning en plätt där det så småningom ska bli något helt annat för att sätta ner sådant som måste i jord, men som inte kan få någon permanent placering förrän trädgårdsrenoveringen är klar. Hasselörten som min syster kom med som gåva hoppas jag verkligen tar sig! Håll tummarna är du snäll.

Tomaterna och chilin är nu omskolad och jag slängde faktiskt en hel del plantor. Det gjorde ont, men ibland är det viktigare att ta hand om färre på ett bättre sätt än att ge fritt spelrum till hur många som helst. Vi har i alla fall både biff-, körsbärs- och plommontomatplantor som ser lite gängliga men ändå välmående ut. Jag längtar efter att få äta de där solvarma tomaterna om några månader…

28 Mar

Livet, döden och allt däremellan.

Livet. Av mammas sju pelargoner överlevde fem. Jag beskar och planterade om dem samma dag och väntade ivrigt på att se om de skulle ta sig. Eftersom det här var första gången under mina fyrtiosju år som jag gjort detta såg jag efteråt att jag nog borde ha beskurit lite hårdare på vissa av dem, men det är okej. Man lär sig av sina misstag! Fyra pellisar har nu tagit sig och den femte ser kraftig och bra ut, men den har helt enkelt bestämt sig för att inte släppa ut några fler värkande knoppar. Min syster som har bättre koll än jag säger att det i höstas fanns både Mårbacka, rosenknoppspelargon och några andra ”allmänna” sorter. Nu får vi se vilka det är som har klarat sig. Jag satte några toppar som sticklingar, men ingen av dem klarade sig. Bu… Dr Westerlund toppade jag och har nu två sticklingar som verkar ha tagit sig. Bottendelen har jag förberett för att få till en uppstammad ”fisblomma” (rosengeranium, doftgeranium eller Doktor Westerlunds hälsoblomma), den ena sticklingen ska min faster få och den andra hoppas jag kunna använda som ”avelsblomma”. Se där sådan plant-tant jag har blivit! Jag har stora drömmar.

Döden. Häromdagen gick jag förbi mammas, mormors och morfars grav för att titta till den lite. Det var ruggigt och kyligt och nästan lite kusligt och dagen passade perfekt för en kyrkogårdsrunda. Jag fotade alla Bonniers gravar (släkten från mormors sida, valloner, inte bok-Bonniers) och sprang på den här graven. Vem var Swan Swanson? Vem kan veta något om hans livsöde? Han måste ju ha varit en Sven Svensson som kom tillbaka från Amerika som Swan Swanson. När jag söker i släktforskningsregister hittar jag att han var stenhuggare, att han och hans hustru Charlotta emigrerade tillsammans med sin dotter Anna Carolina till USA 1908, men att både Sven och Charlotta dog på Sturkö (1956 respektive 1963). Vad hände med Anna Carolina? Blev hon kvar i USA då hennes föräldrar flyttade tillbaka? Anna Carolina hade en tvilling, Ernst Wilhelm, som dog bara ett par veckor gammal. Blev det fler barn då familjen hade flyttat till Amerika, eller vad hände? Jag borde kanske koncentrera mig på mina släktingar, men Amerikaemigranten i mig kan inte låta bli att fascineras…

Allt däremellan. Jag drömmer nu om trädgården, att påta och odla och njuta i syrenbersån som väl kommer att finnas om några år. Idag kom en duktig trädgårdsarbetare hit. Vi gick igenom gården, hon benade ur vad som behövde göras och vi kunde konstatera att jag har anlag för detta jobb (mycket av det hon föreslog hade jag ritat ner på min ritning), hahaha. Någon magnolia blir det inte just nu, kanske aldrig, men mycket av det jag skulle vilja ha tror jag att vi kan få till. Det kommer att ta tid, kosta en del och framför allt gäller det att böja rygg och hoppas på att den och lederna håller. Att vara plant-tant är en sak, men att bli en sådan där trädgårdsgalning är en annan. Mina leder börjar redan protestera, men det får väl lösa sig. Nu ska Uttorp 1:150 återfå sin forna prakt!

19 Jun

En ny dag i en ny vecka.

Sommarsolstånd. I år är det dags den 21 juni, alltså på onsdag. Många svenskar firar midsommar med liv och lust, men det där att dagarna blir kortare och kortare från denna tidpunkt är det inte lika många som gläds över.

Jag fascinerades av nätterna som aldrig blev riktigt mörka i Umeå då vi var uppe till lillasysters examen. Det är en sak att höra om detta fenomen, något helt annat att uppleva det. Vi satt uppe och pratade tills alldeles för sent varje kväll då det aldrig blev riktigt mörkt och jag kan tänka mig hur effekten blir rakt motsatt om vintrarna. Hur orkar ens folk stiga upp och leva ett normalt liv om det aldrig blir ljust? Phu. Det är bäst att jag håller mig kvar i vårt sydöstra lilla hörn av Svea rike. Kanske har åldern ställt till det så jag numera knappt ens klarar Stockholm om vintern…

Det vackra eftermiddagsljuset fångat på snedtaket i allrummet ovanför trappan som nu är färdigt. Brorsan bad oss häromdagen att titta ut tapeter. Jag hade trott det skulle målas vitt överallt där uppe, så nu får jag tänka om lite. Hm…

Lille lillebroren, som själv håller på att renovera ett vackert putsat hus utanför Malmö, är på besök med sin dotter. Idag tog de med sig mamma och kom på middag och stannade sedan i några timmar. Med detta fanns det då ett par extra hjälpande händer till snedtaket ”på andra sidan”. Jag är så tacksam över varje framsteg i denna renovering som mer och mer gör att detta hus känns som hemma

Något som spär på hemtrevligheten är det lilla trädgårdslandet som maken och dottern jobbat hårt med. Vi har nu några påsar förvälld spenat i frysen för kommande smaksensationer. Mycket jobb blir det för någon som jag som förut bara halvhjärtat gjort det jobb som frågats efter i grönsakslandet. Jag bemödade mig aldrig om att faktiskt ta del av all kunskap Far satt inne med… Jag skyller bara på mig själv och inser att om jag vill kunna något om detta är det bara att googla, läsa böcker och fråga kunniga experter (som faster M) om råd. Dagens middag var i alla fall kryddad med färsk oregano, jamaicansk salvia och rosmarin som vuxit utanför köket, men vi hoppas att så småningom få smaka både potatis, morötter och lök som vi själva odlat.

Trettio riksdaler kostade denna underbara bukett vid Brofästet. Jag kan säga att det inte är mycket bevänt med våra egna blomsterland så här långt, men det kanske tar sig? Vi kan säkert plocka ihop lite vilda minibuketter om bara en månad eller så… Jag har sett en ensam gul ranunkel leta sig upp ur en rätt vissen bladrosett och både gladiolus och dahlior har kommit upp även om de inte har hunnit så långt efter den evighetslånga, blöta och väldigt kalla våren. Nåja. Nu växer det rejält och mycket är rörigt då åkern som plöjdes upp i våras till hundra procent beboddes av kirskål, tistel, groblad, nässlor innan vi kom och försökte tämja eländet. Jag hoppas att hela familjen drabbas av att helt plötsligt besitta en enorm artkunskap. Det ska bli intressant att se huruvida den önskningen slår in. Peace.