01 Aug

Tiden går…

Att se vår dotter i en likadan arbetsrock som jag hade som hemsamarit och vårdbiträde (fast vit) då jag var snäppet äldre än yngsta dottern gör mig förundrad. Vart tog tiden vägen? Hur blev vår lilla tös nästan vuxen? Jag saknar ibland småbarnsåren av hela mitt hjärta, men nog är det skönt att se att livet går vidare. Allt är som det ska, även om det skaver lite ibland.

06 Feb

Goda tankar.

Idag är det måndag, mångas värsta dag. Å andra sidan kanske de som ogillar måndagar så mycket våndas ännu mer på söndagarna då de vet att måndagen är i antågande? Egentligen gillar jag måndagar. Efter en tuff helg känner jag dock att jag behöver en dos sådant som jag verkligen tycker om, så här kommer ett gäng gamla favoriter. Det är högt och lågt, bloggar blandat med film och musik, och så några foton från de senaste åren.

Love Actually
Musikglädje genom Wintergatan

Victoria Skoglund, Zetas trädgård

Livets gång
Jonna Jinton
Come, give me love

The Postman’s Knock
Build me up, break me down

image

12_8

31_14

21_12

17_1

11_5

18_7

12_4

22_6

20_2

19_14

3_1

07 Dec

Fina du…

Jag tänker på dig ibland. Mer och mer sällan, men det blir visst så helt naturligt. Det är fyra år sedan R ringde och berättade varför du inte hade svarat på mina samtal och sms inför julfirandet i Utah. Du var en överlevare som hade slagits till marken så många gånger och tagit dig upp varje gång, men den här gången insåg jag att oddsen inte riktigt var till din fördel. Du tog med dig din kämpaglöd och din envishet in i döden och den inspirerar mig fortfarande. Tack för att du var ett så fint exempel!

Härom veckan var jag inne på Kappahl för att försöka hitta en röd detalj till klädseln inför adventskonserten med kören. Jag har aldrig gillat deras kläder, varken till mig eller barnen. Då jag snurrade runt där bland ställen kom jag ihåg att du alltid var så himla snyggt klädd och ofta då jag frågade var du hade köpt ett plagg kom det från just Kappahl. Du fick Kappahl att se ut som Chanel, gick i skyhöga klackar utan att stylta det allra minsta och hade det vackraste hår jag någonsin sett.

Jag har inte packat upp våra grejer än. Georg Jensen-ljusstaken får bli adventsljusstake nästa år igen, men det står både en amaryllis och en julstjärna i det kaotiska köket. Brorsan sa idag att vi bara är ca en vecka från att kunna använda alla ”finesser” på riktigt. Det hade varit så kul att visa Huset för dig och jag vet att du hade kunnat tipsa om både det ena och det andra som jag inte skulle komma på själv. Jag har kvar den fantastiska hissgardinen du sydde till S rum, den där med retrotyget som du blev så missnöjd med då du fick skarva det randiga tyget. Själv tyckte jag det blev supersnyggt och jag var väldigt tacksam över att ha en inredningssömmerska/Hemtexchef som kompis, men skämdes också över att jag inte fick betala. Gardinen passar inte nu, men jag ska fortsätta vårda den ömt. En vacker dag kanske någon i familjen får glädje av den!

Trots att vi var salt och peppar, blondin och brunett, smal och mullig, glam-mamma och mulle, Chanel och PO.P, Howardsoffa och kökssoffa, flygel och fiol, ja, du vet, så känner jag att du förstod mig på riktigt och jag visste alltid var jag hade dig. Jag är otroligt tacksam över att vara omgiven av fantastiska människor, men du saknas mig.

Idag hjälpte jag mamma skicka ett digitalt vykort, fast på riktigt. Man går in på postens hemsida (de heter Postnord nu förresten och håller byta ut alla gula postbilar mot blå), laddar upp ett fotografi, skriver in en hälsning och mottagarens adress, skriver in sina kortuppgifter och klickar på en knapp. Nästa dag ligger ett riktigt vykort i mottagarens brevlåda. Jättepraktiskt! Jag tänkte att det hade varit rätt kul att skicka ett sådant kort till dig, men det blev den här texten istället. Den skickar jag upp i världsalltet med en stor, varm kram och all min kärlek. Jag kommer alltid att vara tacksam för din vänskap.

10_4

28 Nov

Tillbakablick.

Jag sitter och tittar ut över vattnet mot Karlskrona till. Strandlinjen har dragit sig uppåt och havet har tagit större plats. Det är en vacker dag med solsken och det där magiska ljuset som november ibland, men rätt sällan, bjuder på. Det är så mycket som är annorlunda i mitt liv i år mot andra år. Det är inte dåligt, bara annorlunda. Bara ett barn hemma, ingen make här, ingen kamera, inget piano, inget eget hem, bor hos mina sjuka föräldrar på sommarön… Märkligt, men bara en paus i historien.

Så många omkring mig mår dåligt just nu. Det är tufft. Kanske är det medelåldern som fått mig att öppna ögonen, men jag tror mest det bara är livet. Jag är tacksam över att ha fått lära mig att livet inte är rättvist i den betydelsen att vi alla drabbas av både det ena och det andra som mer känns som straff än som belöning fast vi gjort ”rätt”. Jag vet också att vi växer och utvecklas i olika takt och att vi ibland behöver skakas om för att vakna då vi håller på att somna och köra av vägen.

Jag är ”trots allt” tacksam över så mycket och bestämde mig för att se tillbaka på denna dag i livet under de senaste åren. Håll tillgodo.

27_3

27_6

28_4

28_2

”Jag och dottern diggar country tillsammans i bilen. Z 104. Maken säger att det är nu, i detta nu, som hans och mitt liv verkligen vävs samman. Hans vurm för drömlivet med cowboysare, fria vidder och pickadoller och min kärlek till countrymusiken. Min kärlek till hårdrocken har jag liksom fått lura på honom. Resten av musiken var inte så svår, han var ändå DJ med en ansenlig samling plattor. Ja, samlingen bestod av synthmusik. Det var ju den lilla detaljen. Alla vet att det på åttiotalet bara fanns två sorters människor. Antingen var man hårdrockare eller så var man synthare. Jag var visst varken eller. Jag lyssnade ju på Dolly Parton! Hahaha. Alla pojkar, män och karlar inblandade i mitt liv efter 1985 var däremot hårdrockare och jag var nog lättpåverkad. Dessutom hatade mamma hårdrock. Hade det kanske med saken att göra? Nåja. En liten julvisa måste jag ju bjuda på. Den har varken något med hårdrock eller country att göra, men ungarna sjunger finfint tycker jag.”

10 Sep

Borta bra, men Sturkö bäst.

De flesta jag känner blir lätt hemmablinda. Det kan vara behjälpligt då man med hjälp av hemmablindheten kan blunda för lister som saknas, fula mattor, risigt hår eller vad det nu är. Då det gäller att ta vara på skönheten som finns runt omkring oss alla är det dock rätt skönt för själen att då och då påminna sig själv om vad man har.

Vi bodde i några år i Visättra/Flemingsberg, en av Stockholms inte alltför roliga förorter. Trots att det fanns lite väl många grannar som jag inte alltid kände mig bekväm runt omkring fanns det också så mycket som jag uppskattade. I skogarna bakom alla hus fanns till exempel fullt med svamp och bär för alla som tog sig tid att leta. Jag älskade också att kunna hänga med två av mina systrar och deras män då de bodde i två lägenheter alldeles i närheten. Var Visättravägen ett drömboende? Nej. Trivdes jag? Ja.

I kväll följde jag med mamma ut till kyrkogården för att sätta ljung på min gamlamorfars och mormor och morfars gravar. Det var så vackert där ute: stilla, lite tungt att andas och alldeles magiskt. Som sagt. Ibland är det bra att påminna sig själv om allt det goda som finns runt omkring en. Peace.

9_2

9_3

9_4

9_5

23 Feb

Tänka sig.

Idag fick vi reda på att en av småkillarna jag satt barnvakt åt i Palo Alto då vi bodde i USA första omgången, Sterling Hancock, ska spela fotboll i Stockaryd i Småland från mars till oktober i år! Jag hade inte ens vetat var Stockaryd låg om inte en av mina goda vänner från lärarhögskolan bodde där då vi läste till lärare. Förra året spelade Sterling i Sävsjö FF, så jag antar att han gillar Småland så mycket att han tyckte det var värt att flytta tillbaka en omgång till. Tänk ändå så liten världen är…

Jag gillar att fotografera. Sterlings föräldrar gav mig min första manuella Nikon. Jag tackar dem både för att de gav mig möjlighet att utveckla mitt intresse för fotografi och för att de var (och är) sådana där människor som gör att man orkar hålla hoppet för mänskligheten uppe trots allt elände som händer varje dag och stund.

Dagens present blir en av låtarna jag lyssnade mest till under året i Kalifornien. Varsågod. Counting Crows Mr Jones.

07 Maj

Hälsningar till mina Växjösläktingar.

Jag flyttade hemifrån som 18-åring, så det var väldigt tryggt att få bo mina första månader ”på egen hand” hemma hos min fina faster och hennes familj. Just idag fick jag en flashback: mina små spinkiga kusiner dansade omkring i kalsonger och diggade järnet till Jag Mår Illa med Magnus Uggla i finrummet mellan Carl Malmsten-möblerna. Jag började skratta högt för mig själv och tänkte att du kanske också har lika roliga minnen tillsammans med den sången. Dessvärre har jag inga fina bilder att illustrera detta inlägg med, men ibland är det bra att öva andra sinnen än synen.

Minnet triggades nog av tio minuter på Aftonbladets Klicksida där jag fick viktig samhällsinformation som att Laila Bagge, 42, nu är strålande lycklig med Korosh Kananian, 24. (Sist jag hörde något var hon strålande lycklig med Niclas Wahlgren och lekte villa och bebis med honom.) Från Korosh Kananian är inte hoppet långt till Kim Kardashian och hennes lillasyster Kylie Jenner som nu erkänner att hon har stoppat fillers i sina läppar. What?! Helt otroligt. Det tror jag ingen som har sett henne har förstått. Det stod mycket annat spännande i den där nöjesdelen av min favorittidning, men vill du veta mera får du ta dig dit på egen hand.

Ps: Magnus Uggla, alltså. Hans texter är geniala. Lyssna noggrant på den heltäckande beskrivningen av den svenska artisteliten i just den här låten… Idag hade nog den gode Magnus blivit stämd till både höger och vänster.

03 Mar

Kallt.

3_1

Jag kollade ut genom fönstret och kunde knappt se någonting. Små, små flingor av yrsnö. Det lät nästan som mikrohagel mot fönstret! Det är väl aprilvädret som ställer till det. Jag vet att det är mars, men har man inte haft någon riktig vinter blir det här stort.

E fick en gratis provomgång av ACT-provet i skolan idag. I Sverige söker man till gymnasiet på betygen från grundskolan, men här får alla göra standardiserade tester och i vissa fall också skriva ansökningsuppsatser för att komma in på college. Det klagas mycket på dessa tester som är fördelaktiga för folk som har gjort många prover och har blivit bra på att kryssa rätt. Å andra sidan är det kanske inte riktigt alla som är nöjda med det betygssystem vi har i Sverige heller. Hur stora och många åtgärder som än tagits för att lärare ska sätta rättvisa betyg så är det här fortfarande ett sätt för skolor att tävla om elever och pengar.

Finns det någon utbildning som hade mått bra av en alternativ ansökningsrutin? Vad tycker du?

I går skickade vår granne V några roliga gamla fotografier. Tänk att tiden går så snabbt och samtidigt verkar ha stannat ibland. Jag kommer precis ihåg tillfället som hade fångats genom kameran, jag kommer ihåg kläderna jag hade på mig och jag kommer ihåg känslan av att vara där. Det var närmare 25 år sedan bilderna togs. Tänk så mycket som har hänt sedan dess!

18 Dec

Mycket vill ha mer och stroke.

Idag gick jag och sonen på en promenad. Vi såg bl a den ledsamma skylten med ”short sale” fortfarande hänga utanför grannarnas… Banken har sänkt husets ursprungspris på drygt $930 000 till $600 000. Det är ju så att jag inte kan låta bli att bli lite förgrymmad, men sånt är livet… Grannarna får gå i personlig konkurs. Det finns väl inte mycket att göra när arbetsförmågan, förmodligen för resten av livet, försvinner och det inte finns några försäkringar som täcker inkomstbortfallet.

När jag gick den vanliga promenadsträckan tittade jag idag lite mer ingående på husen längs vägen. Allt var mer beige än vanligt och någonstans väcktes en faslig längtan till röda trähus, vita väggar och braskamin. Inte vet jag om det var bra eller dåligt att hitta de här gamla mäklarbilderna, men mest tänker jag att detta inte är vårt hem längre och att det därför är helt onödigt att spilla nostalgitårar även om det var väldigt fint.

11_10

11_12

Habegäret slängdes snabbt i soporna när jag fick reda på att en nära släkting hamnat på sjukhus med stroke. Hu! Tur att hen var så pass uppmärksam så att ett av barnen hann tillkallas och vårdhjälp kunde sättas in omgående. För strokepatienter är varje sekund som man vinner viktig och det är mycket lättare att rehabiliteras ju mindre skada blödningen har hunnit orsaka.

Känner du till hur man upptäcker hur någon har fått en stroke? Lär dig AKUT! Du kan rädda liv.