17 mar

Livet ändå, om stora beslut och vardagliga betraktelser.

Nu har vi varit skrivna på den här adressen i sju hela år. Det känns inte alls konstigt vissa dagar, men andra kan jag känna att jag liksom springer efter mig själv och inte hinner ifatt. Far hade precis dött, det beslutades efter nästan ett år i limbo att maken till slut skulle flytta hem från USA och att vi faktiskt skulle bo i Sverige igen på heltid. Efter att i alla dessa år (närmare bestämt 23) ha närt drömmen om Green Cards och nu hade nått dit tog vi beslutet att det ändå var på hemmaplan vi önskade fortsätta våra dagar. Vi har inte ångrat detta beslut någon av oss, men det går inte att undvika att då och då nudda vid tanken att livet hade kunnat se mycket annorlunda ut jämfört med hur det gör nu. Var hade vi bott, vad hade vi gjort, hade våra barn bott på olika kontinenter, hade vi haft andra barnbarn än vår lilla älskling, hur hade våra familjerelationer sett ut… Alla dessa Sliding Doors!

Tre av de viktigaste anledningarna till att jag inte tvekar att bo kvar här är storfamiljens närhet, vårt underbara hem och kammarkören. Nu när vi har lilla barnbarnet i Stockholm och bara vill vara nära henne känns det ändå inte rätt att flytta efter henne och våra vuxna barn. Jag tänker på drömmar och utfall, hur vårt hem byggdes av en Amerikahemvändare vars Amerikakoffert fortfarande står i vår lada och hur hans hemhjälp sedan fortsatte sina dagar tillsammans med maken som noggrant skrev upp inkomster och utgifter i sin amerikanska anteckningsbok med läderpärm. Jag funderar på att det snart har gått sextio år sedan två grisar gick att köpa för 220 kronor medan det idag kostar 795 kronor bara att avliva en sådan. Livet förändras mitt under våra näsor. Vad ska vi göra åt det? Stillatigande se på, försöka motarbeta det oundvikliga, omfamna förändringarna som sker eller kanske försöka skaffa ett fordon som tar oss igenom den guppiga åkturen så bekvämt som det bara är möjligt? Jag röstar på det sista. Acceptans. Mental och fysisk styrka i den mån det går att påverka. Likt en guldgrävare sila livsgruset för att inte missa guldklimparna.

Idag står en nätt liten pärlhyacint på trappan och väntar på att få följa med till en nära anhörig som precis kommit hem från sjukhuset. Det känns fint att kunna vara på plats och lämna över den personligen. Värdefullt. Idag omfamnar jag historiens vingslag, landar i sakers natur, låter ögonen följa de grå molnen som snabbt glider förbi och blottar fläckar av den blå himlen, känner varm nostalgi och en snudd längtan efter det som var och tacksamhet och acceptans för det som är. Idag känner jag ingen ånger. Jag känner att livet i all sin oreda är precis som det ska vara. Och så tittar jag en gång till på filmen som kom igår på barnbarnets nya trick med ett fånigt leende i ansiktet och är tacksam att hon trots allt finns bara ett videosamtal bort.

02 feb

2 februari, bråda dagar.

Det går inte att komma ifrån det faktum att vi bor på ett ställe som emellanåt känns lite tungt att hantera rent vädermässigt. Jag älskar ju december (månaden som för övrigt är flest amerikaners favorit, medan svenskar på förekommen anledning generellt sett gillar juli bäst), men både januari och februari brukar kännas rätt tradiga. Årets januari har dock känts mer än okej. Jag har haft bråda dagar trots lite jobb och kan se tillbaka på många höjdpunkter. Jag inser att jag kanske hittar glädje i vissa saker som andra kliar sig i huvudet över. Är det riktigt klokt att älska att sortera och städa ur, att få speglar att skina och kryddor att ligga på parad i bokstavsordning? Man skulle kunna tro att någon som har tre påsar chokladpudding i köksskåpet antingen är riktigt redo om krisen kommer, eller någon som faktiskt inte har någon riktig koll. Sanningen är väl annars att vi inte längre ser skillnad på chokladpudding och vaniljsås här hemma och att det därför blivit fel i återinskaffningskedjan… Mina största glädjor för januari har varit knutna till mänskliga möten, men i hasorna följde detta iordningställande i stort och smått. Det visade sig vara lönande. Det var länge sedan jag vann något. Denna gång var det bara en otrolig bonus efter att ha varit med i en ”rensa i röran”-utmaning där jag tänkte att vinsten skulle vara att få ordning och reda hemma.

Nu har jag alltså ett Target-presentkort på $100 i min brevlåda. Jag känner mig av olika anledningar riktigt nostalgisk och tänker att jag är tacksam för allt roligt jag varit med om i livet. Oväntad bonus av att ha fått det städat hemma… #brådadagar

03 jan

Är vi på väg till Mariannelund?

Nej, det går så klart inte att se att temperaturen ligger på nollan, det yr snö och tallgrenarna svajar som skulle de trilla ner rätt över grusgången. Jag har fyllt på fågelmataren med solrosfrön och jordnötter, men småfåglarna verkar hålla sig till tryggare rum. Vi får väl se om de dyker upp lite senare. Det sägs att det ska snöa hela dagen. Det är långt från trettio minusgrader. Istället är det halt och mer kallt av blåsten än själva kylan, men vad gör man? Det är bara att ta emot vintern som den ser ut och så här ser den ut här i vårt sydöstra hörn av landet. ”God jul och gott nytt år, älska det du får”, eller hur det nu var. Senare idag kommer vår lilla exutbytesstudent och hennes pojkvän. Västerbottenpaj har önskats och det ställer vi ju gärna upp på.

Tomtelandet känns lite ledset, jag gissar att både snögubbar och tomtar gläds enormt åt dagens väderförväntningar. Överkastet får symbolisera att tvättkorgen är helt tom efter att ha stått översvämmande efter jul- och nyårsveckorna. För mig känns det alltid lite sorgligt att tvätta bort tecknen på att våra barn varit hemma och hälsat på. Jag vill ju inte att de ska bo kvar hemma, men när de kommer hit fylls hemmet med en extra fin energi som laddar tacksamhetskontot. Jag är glad att det är så, att våra barn vill hänga med oss också då de faktiskt kan välja att inte längre göra det och att vi lyckades guida dem igenom livet under de år vi hade detta ansvar. Nostalgi är en snuttefilt jag unnar mig att gosa in mig i då och då och idag känns som en fin dag för just detta. Eld i både vedspis och kakelugn, ylletröja, minnen och fint jobb. Tack livet!

15 nov

Denna dag, fast andra år.

Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!

28 maj

Mors dag på italienska.

Somliga dagar vandrar en mor på fluffiga moln av ljuvlig gelato med smak av solvarma jordgubbar. Föräldraskap bjuder dock kanske mest ofta på smaken ”vanilj”. Stunder som kommer och går utan att lämna annat än en len känsla efter sig. Ibland har tårar, vare sig de beror på lycka eller frustration, bidragit till en salt karamell. Limone utan tillräckligt med socker, så sur att tungan krullar sig, finns definitivt på moderskapsmenyn. Eller en pistage med alldeles för mycket hackade nötter, så där så känslan av glass försvunnit och bara lämnat kvar en massa vass gegga som fastnat mellan tänderna.

Ju äldre jag blir, desto mer ofta får jag njuta av minnet av gelato som intagits vid tidigare tillfälle. De där läckerheterna omges av en känsla av nostalgi som inte handlar om ingredienserna, utan mer om allt runt omkring. Den gelato som varit av sämre kvalitet eller som ätits då det varit för kallt, för varmt eller på något ruggig bakgata tar inte längre någon större plats i mitt medvetande. Minnet bjuder istället på kulisser av solvarma klippor, kvittrande fåglar, ljummet havsvatten vid solnedgångar och tröst efter att ha råkat ut för något som gjort ont. Jag minns idag min egen mor med värme och är oändligt tacksam över mina tre barn som jag älskar så det gör ont. De betyder allt för mig. Allt. (Jag ser också smärtan i att känna hur de barn som aldrig blev också betyder allt för alla som sett barn som en självklarhet i livet, men som ändå inte blev föräldrar.)

Ps: Ibland ger moderskap brain freeze, viktigt att komma ihåg.

24 maj

Försommarbetraktelse.

Ljuset. Det silar in, strålar ut och avslöjar obarmhärtigt alla tillkortakommanden då det gäller fokus på trasor och rengöringsmedel. Solen bränner gräset som nyss var grönt, men utan tillgång på vatten i marken tar det paus från en värld i färg och visar istället något slags verklighet i sepiatoner. Syrenernas olfaktoriska egenskaper ger doftminnen som leder till skolavslutningar och födelsedagar. I bakgrunden surrar bina som laddar för den stora blomsterexplosionen. Tillsammans med fåglarna skapar de en ljudkuliss som får nattarbetare att stoppa in öronproppar medan de sover vid öppet fönster på norrsidan. En ny tid är här. Det börjar bli dags att stoppa undan raggsockorna och lufta instängda fötter, lägga glasspinnar i frysen och gå in i sommaren.

17 mar

Funderingar kring vilka stunder som är värda att sparas, och hur det ska göras.

På begravningen i tisdags började jag spela in ett musiknummer. Det gick bra i en sekund, sedan protesterade telefonen. Utrymmet fullt? Eh, jaha, har jag 14 000 bilder i mitt fotoalbum? Nej, jag förstår, det är ju lite mycket förstås. Om jag vill radera meddelanden som är mer än ett år gamla? Vänta lite nu, vill jag verkligen det? Och varför har jag så många dubbletter i det där fotoalbumet, tar jag alltid två bilder av samma motiv? Njae, det verkar som att datorn och telefonen sparar bilder både på eget initiativ och på mitt kommando, går det att göra något åt det? Jag fick släppa alla dessa frågor i stunden, men igår började jag rota lite i problemet för att se om det är något jag kan göra åt det.

Som jag ser det finns det lite olika frågor att ta hänsyn till. Jag älskar verkligen min iPhonekamera och tycker att den är fantastisk, till och med bättre än min Canon vid ljussvaga omständigheter. Det behöver inte ens röra sig om kvällstid, är det bara lite skumt blir mina kamerafoton grumliga och suddiga medan telefonbilderna blir detaljrika och får ett härligt, varmt ljus. När det gäller detaljer och skärpedjup är det däremot kameran som vinner med hästlängder. Här ovan ser du ett foto jag tog med telefonkameran igår och här nedan ser du en bild fångad av kameran. Som du ser klarar inte telefonen att bestämma vad som är verkligen skärpedjupsoskärpa och mellan videkissarna på några ställen ser det därför helt fel ut. På fotot med novemberkaktusen har jag fokuserat på blomman och allt som kommer bortom den blir suddigt, precis som det ska vara.

Jag gillar verkligen filmerna som telefonen kokar ihop av olika typer av ihoptotade foton. Porträtt från 2021, Middagar på Sturkö, Resor, Från köket, etc… Om jag laddar ner fotona till datorn och tar bort dem från telefonen för att frigöra utrymme går jag miste om dessa filmer. Jag vill nämligen inte betala lagringsutrymme för att få bilderna i ett s.k. cloud. Dessutom har jag några album som jag fyller på med bilder över tid. Hemmets utveckling, trädgården, familjen – jag kan inte spara bilder i de albumen och samtidigt ta bort dem i huvudalbumet.

Med tanke på att det är så smidigt att slippa bära med mig kameran har jag de senaste åren använt nästan bara telefonen. När jag nu upplever att det blir så dålig kvalitet på bilder tagna med kameran under ljussvaga förhållanden så har jag gjort mig av med vanan att ta med den då kameran hade varit det bättre alternativet! Trädgårdsbilder borde jag alltid ta med kameran, likaså foton som jag tar under mina promenader eller vid utomhusaktiviteter. Att ta med kameran till Bredavik under sommarmånaderna borde vara en självklarhet. Faktum kvarstår dock. Teknik utvecklas snabbt och denna kamera som jag var så nöjd med 2012 då den köptes har verkligen blivit ”gammal”. Frågan är bara om jag skulle ta fler foton med en ny kamera? Kommer de smarta telefonkamerorna att bli ännu mer lika en ”riktig” digital kamera? Just nu är det hur som helst inte aktuellt med något köp, men jag ska hålla ögonen öppna och kanske börja läsa lite kamerarecensioner igen. Det var längesedan sist! Något jag SKA göra på en gång är att gå igenom alla meddelanden och radera konversationer som är gamla och oviktiga. Att gå och dra på mentala soppåsar, oavsett om de luktar illa eller ej, är onödigt tänker jag. Under tiden hinner jag kanske ta beslut om hur jag ska hantera mina foton.

24 feb

Sportlov 2022.

Jag varken jobbar i skolan eller har några småbarn hemma, men det betyder inte att jag inte får fira sportlov. Det har jag därför gjort hela veckan. Jag har inte varit ledig, utan har bara sett till att göra lovgrejer. Först ut var pysseldag med brorsdottern. Vi hade symaskinsskola, sydde kudde och Saccosäck till hennes Maileg-möss och så tillverkade hon en rad vackra kort med alla möjliga spännande tekniker. Alltså, det där med att se fascination inför att lära sig något nytt i någon annans ögon, det är fantastiskt. Tyvärr var det alltför få sådana tillfällen i skolan även då jag jobbade som lärare, men de gånger då någon fick den här blicken gjorde jobbdagarna extra fenomenala!

Jag skickade den här skärmdumpen till våra vuxna barn som den mamma jag är. Vi har försökt göra ungarna prismedvetna och ser att det följer med i bakgrunden. Att få med sig lite extraboost och tips kan väl inte vara dåligt? Jag lägger mig inte i vad de sedan bestämmer sig för att ta för beslut.

Allmänna konstverk gör mig glad och jag försöker stanna upp för att njuta lite extra av de som jag gillar extra mycket. Vid infarten till Karlskrona, nedanför blåportshöjden, står detta vackra konstverk som bara funnits i några år. Det heter just ”Blå port”. Tyvärr tog jag ett foto som liknar något från telefonkamerornas barndom, men kanske kan du se storheten?

Påminnelsefunktionen i telefonen leder många gånger till nostalgiska känslor av varierande slag. Igår kom det här meddelandet upp. Mamma var i USA och skulle köpa chokladdoppade torkade blåbär till mig. Det finns så många saker i den här lilla texten som får mig att fnissa av igenkännande och gör att jag verkligen saknar mamma. Hon var presentdrottning och vände sig ut och in för att fixa och dona. Skrattar åt då jag bodde hos henne och Far och ibland från övervåningen kunde ropa ”nu skriker du på Facebook igen, Mamma”. Då hade hon kommit åt Caps Lock på datorn, såklart, det handlade inte om att hon skrek på riktigt.

Igår var det dags för nästa sportlovsträff. Den här godingen har precis fyllt sjutton och det var dags för en fastersfika. Efter två timmars regelrätt förhör frågade jag honom om han var utmattad av alla mina frågor, men han påstod att han bara tyckte det hade varit trevligt att ha mycket att prata om. Träning, drömmar, skola, vänner, framtid, preferenser, personligheter, syskon, uppfostran – vi hann med en hel del och jag kände att sjuttonåringen i mig kunde känna glädje över allt spännande som händer i den åldern samtidigt som 51-åringen i mig tyckte det var skönt att slippa gå igenom allt detta igen. Allt har sin tid, liksom.

Karlskrona är en mycket vacker stad och om du inte har varit här förut kan jag varmt rekommendera ett besök i sommar. Just här har arkeologerna behövt gräva ut under den gamla kritpipsfabriken för att inte missa något supermegaspännande. Jag tror visst mest de har hittat, tja, kritpipor. Visst är det vackert med vattenspeglingar? Inte ens en rörig byggarbetsplats ändrar på detta faktum.

Igår tog jag båten till Bredavik efter en imponerande språngmarsch (”Oj, har du sprungit?” ”Tung andning utan att kunna göra annat än att nicka på huvudet.” Hahaha!) och möttes av detta vackra vid Bredaviks brygga. Fiskebåt hemmahörande i Timmernabben? Vet inte vad den gör just här, men det finns säkert någon förklaring. I bakgrunden ser du den jättelånga flytbrygga som kommit på plats. Hur kommer det att bli med alla planer som kommunen har om expansion i området? Den som lever får se. Något som är helt säkert är att solnedgångar från denna plats känns i hela kroppen. Efter en underbar vårvinterdag kände jag att allt som ligger framför lyser upp mer än att det som ligger bakom tynger. Med det får jag avsluta och fundera ut hur jag ska få hem de förrymda ankisarna. Suck.

Ps: Min syster skickade meddelande. ”Vad kommer att hända nu egentligen… krig i Europa!” Själv stoppar jag huvudet i sanden. Det är för jobbigt att ta in.

20 jan

Inne på dag tre…

… med vad som kanske är ”omikron”. Hade feber en dag, har varit trött, haft lite värk i kroppen och hostar. Håller mig undan, precis som vanligt. Dricker mycket te, pysslar lite, dricker färsk citron i ljummet vatten och äter ugnsstekt broccoli. Tar hand om kroppen och låter den läka i lugn och ro medan jag längtar ut i stormbyarna. Uj, vad det blåser! Vi har haft byar på upp till 25 sekundmeter, något som gör att fönster skallrar och ventilationssystemet skramlar och slår. Småfåglarna försöker hålla sig kvar på fågelmataren, men den gungar förfärligt. Tallen har gjort sig av med lite döda grenar i vanlig ordning och nu verkar det som att alla moln snart har dragit sig undan. Imorgon kanske jag vågar mig ut på en liten promenad igen.

Foto: Willie Horton

Nu har jag inte haft någon USA-längtan på länge, men när vår kompis från Utah lade upp denna bild tagen i Timber Lakes utanför Heber City i Utah häromkvällen började jag faktiskt gråta. Wow, alltså. Bergen, snön, färgerna… (Det kan också ha varit att jag var lite känslomässigt påverkad av febern.) Jag gick tillbaka i fotomappen och tittade på gamla foton från våra år i Orem. Jag fylls av tacksamhet över att ha fått möjlighet att bo längs ”the Wasatch Front”. Bergen ger mig fortfarande rysningar, av det goda slaget. Och sjukdagar har man faktiskt rätt att bädda ner sig i både nostalgi och goda minnen! Med jämna mellanrum frågar jag mig om vi skulle ha bott kvar, men landar alltid i att åren där var livsviktiga även om det aldrig var meningen att de skulle vara för evigt. Tack livet!

15 jan

Tack för allt.

Igår nåddes vi av den tråkiga nyheten att svärfar gått bort. Jag tror att jag fortfarande är i chock.

2018 planerade maken en resa för hela familjen för att specifikt lära känna svärfars bakgrund och uppväxt i Bayern. Jag är så otroligt tacksam över att framförallt våra barn fick möjlighet att lära sig mer om dessa grenar i sitt släktträd. Det blev en fantastisk resa och minnet av svärfar då han berättade känns tröstande idag.

Lilleman i mammas knä, där har vi honom. Roligt att han ”behöll” sitt utseende upp i vuxen ålder, han är lätt att känna igen i syskonskaran.

Tyvärr har jag inte räknat ut hur man bäst laddar upp egna filmklipp här, så det får bli en enda liten umpa-umpa-trudelutt till svärfars ära. Nu var kanske inte bayersk umpamusik hans favorit. Han kom på varenda konsert vi hade med Fredrikskyrkans Motettkör, älskade musiken och att sitta i kyrkan och lyssna.

Igår hittade norrskenet ner så långt som till Stockholm och vår äldsta dotter tog det här fotot över Handen. ”Hälsningar från farfar”, skrev hon i familjechatten. Jag tycker om tanken. ”Tack för allt” var det sista du sa till mig, Manfred. Nu säger jag detsamma till dig. Tack för allt.