09 feb

Sådant jag skulle vilja göra just nu och annat jag faktiskt ska ta mig för.

En av våra körsopraner är ”ledig” fram till april då hon är med i en uppsättning av Fantomen på operan som just nu går i Kristianstad. Det är tredje gången gillt då premiären var planerad till våren 2020 och förra årets premiär fick också ställas in p.g.a. publikrestriktioner. Ännu är inga biljetter införskaffade, men det är alldeles för längesedan musikalmusik dansade omkring i mina öron.

Det är även allt för länge sedan jag lyssnade på Förklädd Gud! Igår lade en av mina gamla körvänner ut detta tips, så nu vet jag var jag kommer att vara klockan 12 på lördag. Staffan Sundås var min första körledare här i Karlskrona och i Vox Aurora sjunger flera av de gamla motettsångarna som ville hänga med honom då körverksamheten omstrukturerades. Barbro, en av mina första lärarkollegor, väckte intresset för detta verk av Lars-Erik Larsson och Hjalmar Gullberg. Jag får fortfarande rysningar då jag hör preludiet, så här trettio år senare. Det mest spännande med Förklädd Gud är att det faktiskt är skrivet för att framföras på radio. (För att du ska förstå hur olika musik jag uppskattar kan jag säga att jag parallellt med denna musik lyssnade jättemycket på George Michaels Listen without prejudice…)

Tänk ändå hur fantastiskt det är att det bara är att tänka på ett musikstycke och sedan kunna söka fram det i musikbiblioteket Spotify som slukar hur mycket som helst. Det verkar inte längre vara så många musiker som vägrar lägga upp sin musik där, men jag förstår att det kanske inte alltid känns roligt att nästan behöva ge bort sin musik.

Än så länge är det luftigt i hyllan med lysrör som agerar växtbebisrum här i huset. Nästa månad drar det igång ordentligt och jag känner att jag har ganska bra koll på läget. Många älskar planerandet och drömmandet, andra känner sig mer bekväma runt de faktiska grödorna.

Det rosa molnet visar vägen ut mot världen och värmen. Nej, det hade inte suttit illa med ett besök till myhrorna nere i Thailand just nu. Samtidigt gläds jag så med syrran och hennes familj!

Det känns faktiskt rätt hoppfullt ändå! Jag snodde med mig några syrenkvistar från brorsans tomt eftersom de var lättare att komma åt än våra egna. Vikten av att ta in naturen ska inte underskattas. Förhoppningsvis får vi snart njuta av skirt gröna blad även om kvistarna är vackra så här också.

Igår var svärmor och svärfar här på lunch. Jag lagade kokt torsk med äggsås, men klämde även in lite dekadent brownie med valnötter som intogs med salt karamell-glass. Idag kan vi se fram emot samma efterrätt igen. Varje gång det glutenfria baket smakar minst lika gott som ”vanliga” kakor och bröd funderar jag över om det är tretton års invänjning som nu suddat ut känslan av kartong som förut fanns rätt ofta. Tror faktiskt inte det, utan tror bara att jag blivit bättre på att välja rätt recept och rätt mjölersättning.

Byta ut och fräscha upp! Det känner jag för. Ny garderob, nya skor, ny frisyr, ny duk, nya växter, nya stickprojekt. Det måste vara våren som ger sig tillkänna här också. Jag behöver inte en enda ny klädtrasa, utan har istället fixat med klädvård. Sytt upp hundtandsbyxorna, sytt i knappar, lagat hål och rensat ut. Kanske får jag göra precis som jag gjorde med den här fina godisskålen – locket blev kvar i skåpet och själva skålen fick bli kruka till pärlhyacinterna som svärmor hade med sig. Dags att leta nya plaggkombinationer, kanske testa lite lager på lager eller bara komma ihåg plagg som hamnat underst i högen? (Trots ganska få plagg jämfört med många i min ålder använder jag alltid samma om och om igen.)

I sticksoffan igår tittade jag på en Netflixfilm som bygger på en sann historia, All my life. Sorglig, men utan att sluta med gråtkramp i magen. Sanningen är att påminnelsen om att ett medellångt liv innehåller 27 375 dagar och att jag om jag följer medel-Svensson har ungefär 23 år kvar gav mig lite panik. Nattens sömn lät ta hand om paniken och idag känner jag mig nöjd och glad igen. Att sitta och räkna ner är inte riktigt min grej, så jag tror jag fortsätter som förut. Njuter av de små vardagsglädjorna, lägger in ett och annat projekt, fortsätter att drömma om somligt, längtar efter annat och släpper taget om det som bara tynger och ändå inte går att göra något åt. Ja, bättre torsdagspepp har jag inte att ge. Det får duga så.

17 nov

Kulturtant.

Tänk vad härligt det är att gå på festligheter i salong med sorl i foajén, musik och röda draperier! Igår var det dags för brorsdotterns skola Musikugglan att sätta upp föreställningen ”Lilla sjöjungfrun”. Det är imponerande att utifrån titta på något som jag med min erfarenhet vet har tagit väldigt många timmars förberedelser både från vuxna och barn. Trehundra barn från nollan till nian var på olika sätt engagerade. Scenografin var imponerande, så roligt med ett duktigt elevband och finns det något charmigare än en sexåring som står kvar och pillar sig i näsan när resten av den jättestora kören satt sig ner?! En av solisterna kändes redan klar som proffs på framtidens teaterscener och är tydligen en musikalisk multitalang. Hoppas hon får fortsätta känna musikglädje.

Jag satt med bror, svägerska och brorson, men i publiken fanns flera kända ansikten. Fint att stråla samman för att uppleva och glädjas, fälla en tår och skratta så magen krampar. Avslutningsvis blev det en bonuspromenad med en vän som jag gärna filosoferar tillsammans med. Livet är inte alltid lätt, men tänk vilka skatter som döljer sig både här och där!

21 feb

Hello Dolly.

Du vet vid det här laget säkert att jag är väldigt förtjust i amerikanska high school-produktioner av olika slag. Jag vet att det finns en massa engagerade gymnasieelever som är med i orkestrar och teaterklubbar och band och klubbar i Sverige också, men jag kan inte påminna mig om att jag någonsin gått på någon skolföreställning som varit lika bra som de jag upplevt här i någon ”vanlig” skola. (Jag vill inte jämföra med Adolf Fredriks Musikklasser eftersom alla som går i den skolan faktiskt har provat in för att klara av det musikaliska.)

20_16

Vårens föreställning på Orem High bjöd på klassikern Hello Dolly (, en musikal vars ledmotiv Rödeby Skolorkester hade gjort om till sitt Vårkavalkadtema. Jag vet. Lite tjatig och mycket nostalgisk. Sådan är jag.) Jag kan bara säga wow. Så bra! Skådisarna har kanske inte hunnit få den livserfarenhet som krävs för att ge tyngd till karaktärerna som gestaltades, men förutom det och en och annan bråkande mygga så var underhållningen på topp under 2,5 h.

20_17

20_18

Huvudrollsinnehavaren, själva Dolly, var hur bra som helst! Jag kan inte fatta hur en 17-åring (möjligtvis 18, dottern hade inte riktigt koll) kan ha en sådan pondus och sätta alla repliker med sådan känsla. Hon fick publiken att minst sagt jubla vid flera tillfällen. Jag hoppas att hon kommer att fortsätta sin karriär i underhållningsvärlden. Hon skulle göra livet bättre för många på det viset. Har du av någon anledning missat Hello Dolly kan du få höra Queen Barbra Streisand sjunga den här.

20_14

20_15

27 okt

Sjuk igen…

Maken drog med sig ett otrevligt virus från Las Vegas. Han var jättedålig i några dagar och hostar fortfarande. Nu är det jag och sonen som snörvlar och kraxar fram vad vi vill.

27_5

Tur att jag hann följa med E till hennes skolas dramaklass höstmusikal She Loves Me i går. Vilken kväll! Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Dessa amerikanska skolföreställningar håller otroligt hög klass! Tyvärr hade jag fel objektiv på kameran och kunde inte ta några bilder som visar hela ensemblen, men rekvisita, kostym och röster var verkligen toppen. Nu ska jag krypa ner i soffan med Bones och min stickning. Jag missar träffen med min bokgrupp i kväll, men det får vara så. Peace!

27_6

27_1

27_2

27_3

27_4

18 nov

Musik och sådär. Igen.

Har under en tid tänkt att det kanske skulle kunna att bli bättre på att spela mina instrument. Ja, alltså, piano spelar jag som en riktig kratta. Jag var bättre när jag var tretton år än idag, men jag har ju en del knep för att klara mig. Det verkar som att mina ögon och hjärnan samarbetar väl då de läser noter och sorterar bort allt som blir jobbigt. Så fort det blir det minsta klurigt spelar jag sålunda inte alla noter.

I går pratade jag med yngsta dotterns pianofröken och tillika vår körs pianist om hon tar nya elever och om hon tror att 44-åringar kan bli bättre på att spela. Hon sa ja till båda, så från och med januari ska jag ta pianolektioner igen. Jag kanske är galen, men varför inte göra något bara för mig som också andra i förlängningen kan få nytta av?

I kväll var jag och tjejerna på Lakeridge Junior High Schools musikal Aladdin. Familjens vän hade en roll i kören och hon var så duktig! Det roliga var att hon vid flera tillfällen satt i gången precis bredvid oss under vissa körpartier, så vi kunde till och med ta kort på henne.

17_3

För övrigt hörde jag idag en så vacker Billy Joel-sång som jag aldrig hört förut, Lullabye (Goodnight My Angel). Jag fick faktiskt en tår i ögat av texten. Kanske det var för att jag och ena dottern hade legat och pratat om livet och döden en lång stund i sängen innan hon somnade. Det händer inte så ofta när man har tonåringar, men jag borde bli bättre på det…

Goodnight, my angel
Time to close your eyes
And save these questions for another day
I think I know what you’ve been asking me
I think you know what I’ve been trying to say
I promised I would never leave you
And you should always know
Wherever you may go
No matter where you are
I never will be far away

Goodnight, my angel
Now it’s time to sleep
And still so many things I want to say
Remember all the songs you sang for me
When we went sailing on an emerald bay
And like a boat out on the ocean
I’m rocking you to sleep
The water’s dark
And deep inside this ancient heart
You’ll always be a part of me

Goodnight, my angel
Now it’s time to dream
And dream how wonderful your life will be
Someday your child may cry
And if you sing this lullabye
Then in your heart
There will always be a part of me

Someday we’ll all be gone
But lullabyes go on and on…
They never die
That’s how you
And I
Will be