30 apr

Att fira Valborg.

30 april 1969 hamnade min och mina syskons historia på papper och blev lagligt bärande. Det är klart att våra föräldrar redan hade träffats, men för mig är detta ändå en viktig dag. Grattis älskade föräldrar, omgivna av liljekonvaljfält, maffiga valborgsbrasor och mångstämmiga körsånger där i himlen.

Sång på gården med barn- och ungdomskörer är min bästa uppladdning för den här dagen. Ljuvligt. Vill du själv ladda rekommenderar jag denna sångstund.

De senaste åren har vi traditionsenligt först åkt upp till Klackamåla och sedan samlats på brorsans vitsippsö för att elda lite och grilla på Valborg. I år blir det inte så för mig, men Valborg blir det ju ändå. Igår Zoom-övade vi Valborgssånger med kören och lovade att ”nästa år”, då kommer vi igen.

Så här kan man också fira Valborg. Ha en fin dag, hördu!

12 dec

Allt kan gå i tusen bitar.

Med liv kommer död, men tre dödsbud på en vecka?! En gammal, en mitt i livet och en alldeles för ung. Så mycket sorg, så svårt att ta in. Önskar det fanns mer tröst att ge… Sorgen måste man igenom själv. Finns kärleken finns också ljuset där på andra sidan, men vägen dit kan göra så ont, så ont. Jag älskar den här sången, Kenneths underbara text och Teds magiska melodi. Här två fina versioner.

I den stora sorgens famn
Finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram
Ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar till en tross
Mellan oss
Så når vi varandra

I den hårda tidens brus
Finns de skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus
Som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat efter dig
Hör du mig?
Kan vi nå varandra

I den långa vinterns spår
Trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går
Biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat åt ditt håll
Och från mitt håll
Kan vi nå varandra

I den stora sorgens famn

10 sep

Somewhere over the rainbow…

De andra två tredjedelarna av den hemmavarande familjen kom stormande upp för trappan igår för att påtala vilken fantastisk regnbåge som tornat upp sig utanför huset. Wow! Vi stod på första parkett i arbetsrummet och jag hann både njuta ordentligt och fota för att spara minnet.

Det här septemberljuset tycker jag lite extra mycket om. Det ger värme till den torra grönskan som mest ser bruntrist ut utan eftermiddagsljuset efter regn.

Gränsen mellan ljus och mörker… Fantastiskt vackert, eller hur?

Vi var lite sugna på att springa bort och leta efter skattkistan längre ner på Vintervägen… Var det alltså där han grävde ner Alaskaguldet, vår gamle guldgrävare?

09 jul

Det blir aldrig mer som förr.

Det blir aldrig mer som förr och ändå fortsätter allt som om ingenting hade hänt. Jag har rensat bland utskicken som rasslat in i ett febrigt tempo om fler nedsatta priser, flash sales, rea på rean, outlet, överlev och spara 234 kr, 25%, 70% och så pocent på pocenten… Skilsmässorna trillar också in – är dessa en möjlig biverkning av Covid-19? Sniglarna slemmar på som vanligt och visar ingen hänsyn och kundtjänsten på odla.nu bildgooglar min fråga och kommer fram till att jag köpt en ”drool-worthy dahlia” av dem. Visserligen är den läcker, men Svenska Dahliasällskapet vet bättre och talar om att den heter Creme de Cognac.

Idag finns appar med hemliga chattar, men Cissi och jag hade bättre koll redan för fyrtio år sedan. Vårt hemliga språk var så avancerat att vi knappt själva kan läsa vad vi skrivit. Jag kan konstatera att mina anfanger hade en del övrigt att önska, men så var också detta innan kalligrafin kom in i mitt liv. Jag tänker att allt var lättare då, ”förr i tiden”. Nostalgin kickar in och förblindar. När filtret plockas bort ringer klockradions hårda klagan i mitt medvetande och kallar till sans. Det var ju inte bättre. Det var bara ”förr”. Mamma ville skiljas, katterna bajsade i sandlådorna och klasskompisens mamma slog honom och hans syskon. Att leva i okunskap är skönt, att leva i ovisshet är hemskt. När förändringens vindar blåser är det ännu viktigare att ta ut riktningen och hitta sitt VARFÖR.

Nu ska jag gå ut till tomaterna och vattna, se de små gröna bollarna för vad de är och peppa dem till stordåd. En vacker dag kommer det att skifta i rött och jag kommer att glömma den stora kvisten som jag glömde binda upp. Spillda tomater kommer aldrig igen, framtiden är ljus och imorgon är en annan dag! Fyrtakt är tryggt, men lite tråkigt, så här får du något att bita i.

01 jul

I en annan värld…

Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.

Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.

Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!

27 jan

Tankar i skymningslandet.

Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.

06 jan

Trettondag jul.

Idag är det sista dagen på den kristna julen. Min syrras familj har varit på innebandycup i Uppsala, många är kvar hos släkt och vänner eftersom skolan inte börjar förrän på onsdag, Åhléns fortsätter sin stora rea och folk i allmänhet njuter av en extra ledig dag. I Fredrikskyrkan satt 12 personer i bänkarna när trettondagsmässan började, men jag tror det var lite fler mot slutet. Vi i motettkören sjöng och jag passade på att beundra den vackra julkrubban lite närmare. Den är handsnidd, kanske av någon som är lite lik Emil i Lönneberga?

Efter mässan övade vi på några av körsatserna i Händels Messias. Vi kommer att framföra de första två delarna i verket tillsammans med solister och en kör från Karlshamn i mars. Hallelujakören avslutar del två och jag tror att många tar för givet att det också är slutet på hela verket, vilket det alltså inte är. Detta blev med andra ord en härlig dag i musikens tecken för mig!

Hemma väntade två hungriga sjuklingar och en gymnasist som behövde hjälp med sitt gymnasiearbete, så det blev till att laga lite mat och sitta ner för att fila på det arbete som dottern jobbat med under lovet. Jag kan varmt rekommendera receptet som jag använde till påsen med brysselkål som legat i kylen i många veckor. Det blev så gott! Vi hade cheddarost till, men jag är säker på att vilken smakrik ost som helst hade funkat. Till efterrätt tyckte jag att det väl kunde passa att plundra pepparkakshuset, men det var redan någon som hade kläckt den idén.

Snyggt jobbat, pepparkakshusplundraren! Du/ni har verkligen jobbat med finess.

Jag håller på att hejar på mina ekollon för att ett av dem ska kunna ta plats i Estrid Ericsons lilla ekollonvas som väntar på sällskap i fönstret i arbetsrummet.

Julklappsnystanet har börjat ta form. Att sticka med såhär smala stickor tar sin lilla tid, men sockorna blir smidigare och lite lättare att använda i skor än de som stickas i grövre garner. Än så länge motiveras jag av mitt ledord, men jag har lovat mig själv att dra i handbromsen om jag börjar känna mig stressad.

Imorgon drar studierna igång igen. Jag fick låna en hel packe med studielitteratur om handledning från en fin vän med stor erfarenhet av ämnet. Jag har också hittat en provklient, en modig människa som vågar låta mig testa mina nyvunna kunskaper då det är dags om några månader. Hen är arbetskamrat till ett av mina syskon, så jag känner stort ansvar för att det blir bra. Det är väldigt spännande och roligt att se att det går framåt!

04 dec

Larssons i Sundborn.

Nu är det jul igen, akvarell av Carl Larsson. Imorgon kan du börja buda på Bukowskis! Läs och lär om verket om du inte har råd att dra fram X miljoner ur guldbyxorna.

Jag har fascinerats av Carl Larsson och hans fru Karin sedan jag besökte Sundborn 1979. Vilka konstnärer! Sedan dess har jag varit tillbaka till detta vackra hem flera gånger och jag har även beundrat CL:s verk på bl a Nationalmuseum och i en av mina favoritböcker samt KL:s verk i Karin Larsson i närbild. Vilket kreativt kraftpar… Läs den här texten i Minnenas Arkiv så förstår du kanske varför de är så inspirerande: Konstnärsparet Carl & Karin Larsson. Larssons släktfester låter dessutom jättetrevliga!

Karins solroskudde är så fantastiskt vacker!

Jag vet att smaken är som baken och att alla ser olika på konst, men det här är sådant som jag njuter av. Vackra färger, estetiskt, harmoniskt… Jag tänker mig att det är precis som ackord. Modern musik låter skräpig i mina öron. Jag har ingen önskan att verka kunna något som andra låtsas fatta. Det känns för mycket som ”kejsaren utan kläder”. Samma sak gäller konst som är allt för märkvärdig eller obalanserad, eller som får mig att må dåligt.

Hur känner du? Har du något eller någon som inspirerar dig?