25 Mar

Fredrikskyrkan återinvigd!

Idag har jag varit på språng precis hela dagen. Det var dags för Fredrikskyrkan (bilder i artikeln från innan renoveringen, åtminstone nu då jag lade in den) att återinvigas med pompa, ståt och biskopsbesök. Som medlem i ”Fredrikskyrkans Motettkör” är det lite lustigt att jag inte varit med och sjungit där någon gång förut.

Jag kan bara säga att musik ger mig så mycket kraft och även om jag är väldigt trött efter otaliga timmars repetitioner, en högmässa och en konsert är jag mest uppfylld av glädje. Händels Hallelujah-sats satt i krysset som sista nummer i konserten. Ett riktigt lyckopiller med dirigent, orkestermedlemmar, sångare och kyrkans akustik som på en perfekt surfvåg. Vilken tacksamhet jag känner!

Här kan man snacka om Kakan med stort K. Jag vågade inte smaka på den, utan stoppade ner den i handväskan för att visa upp den för familjen, hahaha!

18 Mar

Stockholmsblues.

Vad händer när man släpper ut sex syskon på galej? De har det bra, njuter av livet, äter gott, är kulturella, promenerar (och/eller åker taxi beroende på omständigheter), stöttar varandra, njuter av musik, skrattar och gråter och somnar som klubbade sälar. Den här dagen ska jag vårda länge, länge i mitt hjärta.

Berwaldhallen i bakgrunden, lantisar på vift. Det var länge sedan jag var här och det kändes bra att vara tillbaka. Rätt så iallafall. Jag är mer känslig för mycket folk och trängsel och det är något som Stockholm i allmänhet och Djurgården en lördag specifikt är bra på. Vi hade bokat brunch på Hasselbacken, mitt i smeten av alla inplanerade aktiviteter. Har man inte så mycket tid på sig är det skönt att slippa onödig transporttid.

Liljevalchs Vårsalong. Trevlig tradition för svenska folket sedan 1921. Kreti och pleti bjuds in för att vårsalongens jury ska kunna välja ut en trevlig kompott av kända och okända konstnärers verk. Konstnärerna sätter själva pris och allt är till försäljning. Det var kö in till kassan hela tiden även såhär i slutet på utställningstiden. 18 maj öppnar Lars Lerin-utställningen jag är så sugen på, så jag kommer snart tillbaka!

För övrigt tyckte jag det var märkligt att ”alla” säger ”Liljevalls” då jag alltid sagt ”Liljevalks”. På hemsidan kan man upplysas om vad som gäller (hälsningar tant Besserwisser):

Konsthallen är precis nyrenoverad, något som märktes. Fräscht och luftigt, nya golv och rena väggar! Härligt. Vår lilla grupp delade upp oss för att få ta till oss den här upplevelsen på egen hand, något som jag rekommenderar. Alla har ett eget förhållande till konst och jag har märkt att jag gillar att diskutera dessa upplevelser efteråt. Jag gillar att man ges möjligheten att följa med på en guidad visning och tjuvlyssnade några gånger på guiderna. Här ser du lillasyster lyssna på information om Eva Larssons ”Dream carrier”. Jag berördes över påminnelsen om hur vi alla bär på våra egna paket och hur viktigt det är att försöka förstå bakgrunden till att alla är som de är.

Ett av mina favoritfoton från den här helgen, mitt eget konstbidrag. Ibland är det väldigt spännande att betrakta andra ur ett nytt perspektiv och kanske kan man få nya infallsvinklar för att se sådant som förut varit dolt. (Lars Nyberg har gjort trycket i tavlan.)

Stefan Bennedahls ”Andas in – andas ut” tror jag alla besökare imponerades av. Bennedahls gjorde en ny lerfigur efter sitt yogapass varje dag i ett helt år. Vilken grej! Hoppas att detta verk hittar sin plats i ett offentligt rum.

Det verk som berörde mig mest känslomässigt var Pauline Franssons ”Jag hugger ved tills jag inte längre kan”. Fransson har under ett år jobbat med temat Skov (skog på danska men också namnet för uppflammande sjukdomstillstånd på svenska) och detta är en av hennes tolkningar. Tavlan gillar jag egentligen inte alls, men jag började gråta då jag tänkte på Far och hur frustrerande det var för honom att till slut inte ens orka lägga in ved i spisen för att elda. Symboliken är viktig för mig och för att verkligen kunna ta sig till konst är det ibland nödvändigt att veta mer än precis bara vad man ser.

Utsikten från Djurgårdsbron är magisk emellanåt. Strandvägen är en av Stockholms gräddhyllor och det är inte svårt att förstå varför. Hade vi haft lite mer tid hade jag gärna tagit en runda inne på Svenskt Tenn, men 1. vi har allt vi behöver här hemma och 2. att ”shoppa” hade stört dagens fina känsla.

På väg hem till vår kusins lägenhet på Söder passerade vi det enorma projekt som man väl ändå kan kalla Slussens ombyggnad till Nya Slussen som beräknas stå klart 2025. Fotot togs igenom en av rutorna som sitter i de skyddande byggstaketen. Inte så vackert jämfört med Strandvägen, men det blir väl bra vad det lider. Jag gillar ändå att det faktiskt händer något efter alla års diskussioner och bråk om vad som skulle göras åt den i längden ohållbara situation som Slussens underdimensionering ändå lett till.

Efter fotoalbum, nostalgikickar, sushi, äventyr, borttappade favoritvantar och lite annat smått och gott var det dags att göra något riktigt roligt! Barnens grannkompis från Segeltorp satsar numera på musiken. Han är med i bandet Swayday som råkade ha Releasefest på Pop House mitt över gatan från vår inplanerade kvällsaktivitet! Så härligt det är när människors drömmar uppfylls efter hårt arbete och medvetna val! Vi hann bara med att lyssna på Curious innan det var dags att springa över till Cirkus, men jag hann åtminstone krama lite på våra gamla grannar och insupa den härligt positiva atmosfären runt scenen bland bandets släkt och vänner.

”Behöver du en huvudvärkstablett” frågade jag brorsan, men jag misstog hans min. Han satt och såg intelligent ut.

Småsyskonen är inte så små längre. Inte alls, faktiskt. Fina människor som jag älskar.

För att inte störa då vi behövde gå tidigt stod vi näst intill backstage, haha. Sixten tvåa från vänster. Han var äldsta dotterns kompis under småbarnsåren, men blev sedan slagverkskompis med sonen under tonåren tills vi flyttade till USA. G satsade helt på melodiinstrument (marimba och oljefat) medan Sixten blivit en riktigt duktig trummis. Jag ser fram emot att se vart det här projektet leder!

Slutligen var det dags för dagens höjdpunkt, Allt ljus på oss, Bo Kaspers Orkesters krogshow. Så bra! Jag gillar att kunna hänga med i gamla favoriter som målats med nya färger. Grymma musiker och en fantastisk scenografi. Ljudet var det enda som jag då och då hade lite att grymta över, men nej, överlag var det faktiskt fantastiskt.

Här snyftades det friskt runt omkring och hos mig. Jag hade helt missat ”5:e juni” som kom 2015. Texten var som skriven för mig och mina syskon då far (och mamma) båda har sina födelsedagar i början av juni. Akustiskt och mycket nära, en av kvällens favoritstunder.

Det är i början utav juni.
Den dan min far skulle fyllt år.
Folk har börjat att klä av sig.
Börjat tina upp efter en obefintlig vår.
Sitter med en av mina vänner och några glas på hans balkong.
Och säger skål till de vi älskar, som inte längre finns och för att sommaren är på gång.

Det är i början utav juni.
I almanackan står mitt namn.
Kan också vara nåt att fira, ett skäl att vara glad att man en gång har kommit fram.
Att vara stolt från vart man kommer.
Och för allt vad de åstadkom.
Snart skulle de ha sin semester,
åka hem till byn till stället där de kom ifrån.

I mobilen ligger gamla sms och nummer kvar.
Jag önskar att jag kunde ringa och säga nånting till min far.

Det är i början utav juni.
På barnens skolgård övas sång.
Flaggorna ska dammas av, imorgon är det deras dag.
Och alla verkar vara överens att vintern den var alldeles för lång, men sommaren verkar vara på gång.

Tack livet och alla inblandade för en fantastisk dag! En viktig påminnelse om att det går att hinna med riktigt mycket på en dag med en bra plan och gott sällskap.

06 Mar

Lamb of God.

Alltså, om jag bara hade kunnat vara i Orem i helgen då flera av mina vänner var med i årets Lamb of God-föreställning… Nu var jag inte det, så jag får lyssna på inspelningen istället. Om du är i närheten av Sandy, UT och vill få en fin inledning på påsken har de föreställningar både nu på fredag och lördag. Alla tre föreställningarna är slutsålda, men det brukar gå bra att få biljetter i stand by-kön. Goooogla!

11 Jan

Konsert.

Vissa människor ”har alltid funnits”. Kerstin är en sådan person. Hon och mamma växte upp tillsammans och de har stöttat och peppat varandra genom goda och tuffa tider. Kerstin och hennes barn är både musikaliska och konstnärliga och jag tycker alltid det är lika spännande att höra dem då det bjuds på konsert.

Ikväll hade vi den stora ynnesten att få gå på en av dessa konserter i Marinmuseums Galjonshall. Just detta magiska rum kommer jag alltid att förknippa med min syster och svågers bröllop. (Underbara festligheter!) Ikväll fick de vackra galjonsfigurerna sällskap av Kerstins dikter, Tonys noter från flygeln och Johns ljuva stämma. Inte dumt. Inte dumt alls.

07 Okt

Ännu ett år på jorden.

Lite visare, lite rynkigare, lite svagare på sina ställen och starkare på andra, förundrad över livets föränderlighet och över hur, trots allt, den ena dagen aldrig är den andra lik.

Snart åker jag på körresa resten av dagen. Vi ska sjunga sådant som gör mig glad, fyller mig med hopp och ger mig kraft. Kanske kan detta ge dig detsamma? Ha en fin helg och hoppas du har tid att någonstans njuta av hösten oavsett hur den yttrar sig.

28 Jun

Himlen nästa!

I går fick jag en nyhetsflash i mobilen: ”Skådespelaren Michael Nyqvist död!” Han har alltid känts ungefär lika gammal som jag. När människor i samma ålder som jag själv går bort kommer oändligheten ännu närmare…

Michael Nyqvist insats i ”Såsom i himmelen” var lite tafflig. Jag blir alltid störd då skådisar utan musikerbakgrund ska spela violinister, cellister eller dirigenter. Som regissör är det din skyldighet att få folk att tro på rolltolkningen. Vem går på att en världskänd dirigent inte kan hålla takten?! Hur som helst, filmen blev en riktig favorit ändå, även för mig. Här har du klassikern Gabriellas sång. Texten är otroligt stark och manar till eftertanke. Tack för ditt bidrag till mänskligheten, Michael Nyqvist.

27 Mar

Nyfiken i en strut.

Om du kom till en härlig plats vid Östersjön för att insupa vårluft tillsammans med barn och åldringar och möttes av ett gäng svartklädda karlar med bister uppsyn som höll på att spruta tändvätska på upp- och nedvända kors samt poserade framför dessa med en lie med en getskalle på – skulle du då vända och gå till ett ställe lite längre bort? Det gjorde vi. Undrar just vilket black metal-band som höll på att plåta sitt nästa skivomslag? (Hoppas att tändvätskan hjälpte i den hårda vinden, hör ni!)

27_1

27_2

En ask Paradis verkade avleda barnen från de läderklädda skrikmusikerna, eller så märkte de aldrig något. Vi hade det så mysigt och till och med mamma orkade gå tre kilometer… Jag är imponerad varje gång vi lyckas få in fler än oss själva i vårt hus, men det är verkligen större än jag tror! I går var vi arton stycken och jag tyckte inte direkt att jag stördes av extrem trängsel. Alla hade en egen sittplats och mer kan väl inte krävas?

Idag fyller min syster i Skottland år (ja, det finns tre midsommarbarn i vår familj), så för att avleda dig från de läskiga killarna här ovan får du lyssna på den sång som jag starkast förknippar med min kära födelsedagssyster. (Lyssna gärna på hela Maritza Horns album Jämmer och Elände. Oslagbart i sin genre!)

19 Feb

En dag i taget.

18_10

Så många vackra blommor till tröst, så fina ord och så mycket kärlek. Död behöver inte vara ond eller bråd, den kan även vara trösterik och vacker på sitt eget lite märkliga vis. Symboliska handlingar läggs till varandra. I kväll hade de förbön och ljuständning för far i hans församling och den fantastiska Esmeraldas bön sjöngs för honom och alla oss andra. Saknaden är stor.

06 Feb

Goda tankar.

Idag är det måndag, mångas värsta dag. Å andra sidan kanske de som ogillar måndagar så mycket våndas ännu mer på söndagarna då de vet att måndagen är i antågande? Egentligen gillar jag måndagar. Efter en tuff helg känner jag dock att jag behöver en dos sådant som jag verkligen tycker om, så här kommer ett gäng gamla favoriter. Det är högt och lågt, bloggar blandat med film och musik, och så några foton från de senaste åren.

Love Actually
Musikglädje genom Wintergatan

Victoria Skoglund, Zetas trädgård

Livets gång
Jonna Jinton
Come, give me love

The Postman’s Knock
Build me up, break me down

image

12_8

31_14

21_12

17_1

11_5

18_7

12_4

22_6

20_2

19_14

3_1