minnen

18 apr

Besvikelse, lycka, minnen och homeostas.

Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)

Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:

Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).

Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)

19 mar

Med näsan i en ask full av minnen.

Jag öppnar lådan till Crayolaasken som från början innehöll 120 nya kritor. Jag köpte den i Orem, löjligt billigt, strax efter att vi hade flyttat dit 2012. Kritor tillhör den klassiska barnpysselarsenalen, men när vi flyttade till Orem var våra ungar 11, 13 och 15. De var inte riktigt barn-som-ritar-med-kritor längre. Jag köpte ändå den där lådan, tyckte att vi behövde den. Kanske inbillade jag mig att våra ätteläggars nya kärlek för riktigt bra tuschpennor skulle gå över, eller att jag skulle kunna hålla deras mer okomplicerade (om än mer fysiskt uttröttande) småbarnsår kvar bara genom att låtsas att de var yngre än de var. Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg och kan bara gissa. Men lådan är kvar.

Själv använder jag sällan kritor, men oväntat ofta tar jag fram den där asken, öppnar locket och drar in den underbara doften. Namnen på varje krita bjuder in till drömmar, spännande känslor och kan till och med motivera varför en viss färg får vara med och leka. Jag plockar lite bland innehållet, känner de sträva pappersomslagen mot huden, lyssnar på ljudet av vax mot vax, vax mot papper. Jag kastas tillbaka till lekis, till en trygg barndom, till kärleken jag kände för ”fyllerimålarböcker” (morfar som var typ hötorgskonstnär, fast en norrländsk version i Karlskrona, blev alltid lite barsk då han upptäckte att vi barnbarn färglade i en sådan), till barnpassning, till skolklasser med barn som kändes som mina egna, till pysselprojekt och avkoppling, till våra egna småbarns alla fantastiska teckningar, till barngrupper i kyrkan, till projekt på väggar och möbler som var mindre älskade då än minnet av dem är nu, till syskonbarnens besök här hemma och till drömmar om att vara kreativ fast jag bara är väldigt pysslig. Jag andas in en extra gång med näsan precis lagom långt från kritorna, stänger locket igen och sätter in lådan på hyllan i garderoben där den får trängas med andra minnen från fornstora dagar. Jag är nostalgisk och skäms inte för det. Nog är det bättre att sniffa Crayola än thinner?

17 jan

Vilka minnen är värda att spara?

Jag har precis uppdaterat min telefon och då ingick en app där man kan skriva dagbok. Den verkar helbra, men i princip är det min blogg de har lagt där. Jag vill varken sluta med min vanliga lilla dagbok eller bloggen, så jag tror inte jag gör något med den. Många funderingar har snurrat runt all den enorma massa digital information som alla människor bär på. Det är en utmaning. Vad ska jag med över 100 000 bilder (plus alla som är sparade i hederliga album och på gamla hårddiskar) som bara ligger på datorn? Jag har bestämt mig för att dra fram några i taget i ljuset för att påminna om härliga stunder och har numera en fotoutställning i hallen som hålls aktuell med riktiga papperskopior. Jättekul! Just nu har barnbarnet huvudrollen, men temana har hittills varit också andra familjemedlemmar, jul och husets historia. Jag älskar Sturkö kyrka i detta ljus och har tagit foton av den från olika vinklar förut. Inte tänkte jag då ”nej, detta motiv har jag redan fotat”. Det blev ännu ett sparat foto till skönhetskontot.

Igår hade vi tidernas bästa skare. Jag tjöt av glädje! Skare som bar mig, tunga människa! Minnen av hur vi skapade alla möjliga roliga saker av skare bakom barndomshemmet kom rusande med full kraft och jag gjorde genast en tallrik och tog ett kort för att spara minnen som inte fått spelrum på många, många år. Jag gillade inte att vara ute i kylan som barn. Jag gissar att anledningen var en kombination av att det inte fanns funktionskläder med samma värmande kapacitet som idag och att jag helt enkelt är en inneråtta. Ibland var det dock jätteroligt! Jag gillar ju att hänga med barn och leka, att frikoppla min ansvarskänsla som annars är så närvarande jämt. Jag kämpar för övrigt för att inte kidnappa mamma/storasyster/lärar-rollen överallt jag kommer, men jag tror att folk tycker jag är ganska jobbig ibland på det viset. Men det är en tanke att spinna vidare på en helt annan dag.

Att spara de här bilderna har jag kanske ingen nytta av, men nog är det tillfredsställande med ”före och efter”-bildserier? Jag tycker det är härligt och är tacksam för arvet som gör att det tänks efter innan man gör sig av med grejer, eller hittar något som kan nå sin fulla potential med lite hjälp. Skulle nu någon hitta dem om hundra år får de väl tänka vad den nu vill.

Och varför tar jag foto på mat? Jag har faktiskt lärt mig att man njuter lite extra av den om man först har fotat, det är som att man inser värdet av den på ett annat sätt. Gårdagens ugnsomelett till våra besökare blev helt perfekt och sällskapet var spännande. Intressant att jag dock inte fotade dem, hmmm.

Nu kostar det 36 kronor att skicka ett brev till utlandet. Jag fick pussla en del med mina gamla frimärken, men det gick eftersom jag hade ett lite större kuvert. Det där med porto går över mitt förstånd, men det är också något som är värt att spara för mitt eget minne om inte annat. Och tänk så många brev jag skickat i min dag till alla brevvänner… Tur att portot var betydligt blygsammare på åttiotalet.

Makens ständiga dröm att gå på isar har här sparats ännu en gång. ”Du vill gå över till Järkö, va?”, frågade jag honom. Han hävdade att det inte var så, men jag vet nog. Jag är paniskt rädd för isen, eller har åtminstone stor respekt. Hade jag inte sett öppet vatten på nära håll hade jag kunnat tänka mig att gå över, det är ju bara några hundra meter. Nu har det dock inte varit riktigt så kallt så länge att jag känner mig helt tryggt och det är kanske det minnet jag sparade då jag tog detta foto. Små, små fragment av en människas liv, det är så jag ser på dessa bildavtryck. Man kan inte spara alla minnen, men jag fortsätter att envisas trycka på knappar för att försöka göra vad jag kan för att åtminstone fånga några av dem i all sin flyktighet.

15 nov

Denna dag, fast andra år.

Tiden går. Vi stannar ibland kvar i det trygga, andra dagar känner vi driv och framåtanda. Idag har jag haft viktiga uppgifter att ta hand om, men allt lämpar sig inte för bloggdokumentation. Att då titta tillbaka på blogginlägg från (runt) den 15 november sedan jag drog igång bloggen 2011 kändes som en rolig idé. Håll tillgodo! För mig gav detta mig en rejäl dos nostalgidopamin samtidigt som jag fick känna stor tacksamhet för just mitt liv. Wow. I all sin vardaglighet har det varit fullt av så mycket glädje, så mycket sorg, så mycket förnöjsamhet, så mycket saknad, så många planer och listor, en hel del uppskjutande men också en massa uppnådda mål. I detta galleri samsas mitt tunga hjärta med mitt euforiska. Jag påminns om att sorg är en process, att det är viktigt att njuta av segrar och att något av det bästa som finns i hela världen är möjligheten att utnyttja posttjänster och att sjunga i kör. Tjohej från mej!

05 nov

Alla helgons dag.

I år är första året sedan 2017 som jag inte fått introducera vår svenska allhelgonahelg till utländska, tonåriga studenter. Vi har ingen helårs- eller halvårsplacerad student från Explorius här i Karlskrona 2023/2024, men väntar en tjej från Nya Zeeland som kommer till Kallinge på sitt sommarlov (sena november till tidiga februari). Hur som helst har jag verkligen tyckt om att gå en runda på de upplysta kyrkogårdarna med de här ungdomarna. Somliga har tyckt att det har varit lite läskigt, en del har över huvud taget inte brytt sig (tonåringar…) och åter andra har tagit till sig det fina.

Istället för att göra allhelgona till ett inlärningstillfälle hade jag i år istället möjlighet att uppleva den här stunden med min syster och delar av hennes familj. Lite extra fint och jättemysigt.

Här på Sturkö ligger många släktingar begravda eftersom min mormor kom härifrån. Den senaste begravningen av en släkting var mammas syssling. ”De går en efter en”, sa min morbror i USA då jag berättade för honom. Och så är det med livet. Döden kommer som ett oundvikligt avbrott av allt det där levande vare sig det kommer förr eller senare. Jag tror ju inte att mina kära befinner sig på kyrkogården, men jag gillar att gå dit för att tänka lite extra på dem och deras livsverk.

Hela helgen har kyrkan hållit öppet för besökare. Jag älskar att gå och tända ljus till minnet av olika släktingar och vänner, det är inget nytt. En av kyrkvärdarna berättade att han uppskattade att få känna alla känslor som uttrycks i kyrkorummet den här helgen. Somliga kommer in för en gratis kopp kaffe, lite muffins och sällskap, en del tänder liksom jag ljus, andra är i djup sorg och sitter en stund i kyrkbänken och gråter.

Båten i minneslunden är alltid lika vacker under den här tiden då den är full av tända ljus. På många av kyrkogårdens stenar står ”fiskaren” även om fiskerinäringen tagit många steg tillbaka under min livstid. Båtar är dock fortfarande en viktig del av många öbors liv och därmed blir symbolismen att ta båten bort från livet väldigt fin tycker jag.

Min syster hade gjort en fantastisk bas till pumpalatte, typ min favvo-favoritdryck sedan USA-tiden. Så gott och så kärleksfullt att tänka på mig och ta med en så fin fikapresent. Jag längtar redan till ikväll då jag kommer hem från Fredrikskyrkans minneskonsert och får ta en kopp för att processa dagen. Just denna konsert tillhör också mina favoriter. Jag älskar musiken vi framför, texterna som läses, ljusen som tänds för de som fått avsluta sin livsgärning i år. Har du något förhållande till allhelgonahelgen, eller går den dig obemärkt förbi?

17 mar

Funderingar kring vilka stunder som är värda att sparas, och hur det ska göras.

På begravningen i tisdags började jag spela in ett musiknummer. Det gick bra i en sekund, sedan protesterade telefonen. Utrymmet fullt? Eh, jaha, har jag 14 000 bilder i mitt fotoalbum? Nej, jag förstår, det är ju lite mycket förstås. Om jag vill radera meddelanden som är mer än ett år gamla? Vänta lite nu, vill jag verkligen det? Och varför har jag så många dubbletter i det där fotoalbumet, tar jag alltid två bilder av samma motiv? Njae, det verkar som att datorn och telefonen sparar bilder både på eget initiativ och på mitt kommando, går det att göra något åt det? Jag fick släppa alla dessa frågor i stunden, men igår började jag rota lite i problemet för att se om det är något jag kan göra åt det.

Som jag ser det finns det lite olika frågor att ta hänsyn till. Jag älskar verkligen min iPhonekamera och tycker att den är fantastisk, till och med bättre än min Canon vid ljussvaga omständigheter. Det behöver inte ens röra sig om kvällstid, är det bara lite skumt blir mina kamerafoton grumliga och suddiga medan telefonbilderna blir detaljrika och får ett härligt, varmt ljus. När det gäller detaljer och skärpedjup är det däremot kameran som vinner med hästlängder. Här ovan ser du ett foto jag tog med telefonkameran igår och här nedan ser du en bild fångad av kameran. Som du ser klarar inte telefonen att bestämma vad som är verkligen skärpedjupsoskärpa och mellan videkissarna på några ställen ser det därför helt fel ut. På fotot med novemberkaktusen har jag fokuserat på blomman och allt som kommer bortom den blir suddigt, precis som det ska vara.

Jag gillar verkligen filmerna som telefonen kokar ihop av olika typer av ihoptotade foton. Porträtt från 2021, Middagar på Sturkö, Resor, Från köket, etc… Om jag laddar ner fotona till datorn och tar bort dem från telefonen för att frigöra utrymme går jag miste om dessa filmer. Jag vill nämligen inte betala lagringsutrymme för att få bilderna i ett s.k. cloud. Dessutom har jag några album som jag fyller på med bilder över tid. Hemmets utveckling, trädgården, familjen – jag kan inte spara bilder i de albumen och samtidigt ta bort dem i huvudalbumet.

Med tanke på att det är så smidigt att slippa bära med mig kameran har jag de senaste åren använt nästan bara telefonen. När jag nu upplever att det blir så dålig kvalitet på bilder tagna med kameran under ljussvaga förhållanden så har jag gjort mig av med vanan att ta med den då kameran hade varit det bättre alternativet! Trädgårdsbilder borde jag alltid ta med kameran, likaså foton som jag tar under mina promenader eller vid utomhusaktiviteter. Att ta med kameran till Bredavik under sommarmånaderna borde vara en självklarhet. Faktum kvarstår dock. Teknik utvecklas snabbt och denna kamera som jag var så nöjd med 2012 då den köptes har verkligen blivit ”gammal”. Frågan är bara om jag skulle ta fler foton med en ny kamera? Kommer de smarta telefonkamerorna att bli ännu mer lika en ”riktig” digital kamera? Just nu är det hur som helst inte aktuellt med något köp, men jag ska hålla ögonen öppna och kanske börja läsa lite kamerarecensioner igen. Det var längesedan sist! Något jag SKA göra på en gång är att gå igenom alla meddelanden och radera konversationer som är gamla och oviktiga. Att gå och dra på mentala soppåsar, oavsett om de luktar illa eller ej, är onödigt tänker jag. Under tiden hinner jag kanske ta beslut om hur jag ska hantera mina foton.

06 nov

Vi minns.

20 jan

Då och nu.

Häromdagen städade maken upp bland gamla oorganiserade filer. Det blev i sanning en promenad längs minnenas allé! Han hittade nämligen mängder med gamla ljudfiler och korta filmklipp från våra barns uppväxt. När jag såg och hörde dessa små guldkorn stannade tiden. Tänk hur märkligt det är att tiden kan stå still och gå jättefort på samma gång?! Vi hörde sonens lilla darriga röst som berättade om hur han ”töa dånnen” (förra gången) hade sagt ”bupp”, men nu kunde han minsann säga ”busssssss”. Vi såg äldsta dottern misslyckas med att blåsa ut ett ljus, bli modfälld över misslyckandet, bli peppad av pappa för att slutligen lyckas släcka ljuset och glida av stolen med ett härligt skratt. Vi såg yngsta dottern, alltid lika aktiv och full-i-sjutton, klättra i och ur diverse grejer, alltid med samma nöjda leende.

Det är lätt att vara nostalgisk. Det mänskliga sinnet är begåvat med ett inbyggt glamourfilter som rättar till det mesta av det vi inte gillade då och antagligen skulle gilla ännu mindre idag. Vi glömmer de svåraste, smutsigaste och jobbigaste stunderna. Det är som att allt blir tillrättalagt för att vi ska kunna hantera det bättre. Visst kommer jag ihåg att det emellanåt var jättejobbigt att ha små barn, men jag kan ändå, innerligt, sakna tiden som småbarnsmamma. Livet, hör du…

”Små barn, små problem. Stora barn, stora problem.” Just detta talade jag om med min mamma en tid innan hon gick bort. Hon sa att hon kände att hon kände tillit, att det inte längre kändes så jobbigt att veta att hon var på väg till andra sidan, eftersom hon hyste stor tilltro till alla sina barns individuella förmågor att hantera sina liv. Det som var jobbigt var att veta att alla barn, barnbarn, kommande barnbarn och barnbarnsbarn skulle komma att utsättas för små och stora problem och utmaningar som hon inte längre skulle få vara med och hjälpa till med. Jag hoppas att mamma får lov att vara skyddsängel åt oss alla och att hon får vara med och göra sina barnbarns liv lite bättre och lite lättare att hantera.

Min mormor däremot, hon lovade att hon skulle komma tillbaka och spöka. Jag har inte träffat henne än, men kan gott tänka mig att hon en vacker dag skrämmer mig halvt fördärvad innan hon får mig att skratta hysteriskt. Sådan var hon, min mormor Elsa.

11 jan

Änglaspel och grattisfanfarer.

Idag skulle du ha fyllt år. Istället för att åka förbi dig med en bukett tulpaner som brukligt var förbereder jag och några andra av dina vänner att vi ska besöka din grav tillsammans när jag kommer upp till Stockholm. Det var du som tog det här fotot när vi hade sprungit Vårruset en majdag 2012. Du hade övertalat mig att jag inte behövde springa för att vara med, men att det alltid är roligt att skapa minnen tillsammans. Så rätt du hade! Jag kände livet i mig den där eftermiddagen, och det gjorde du också.

Tack för allt du tillförde mitt liv då du fanns här på jorden och tack för att minnet av dig fortfarande får mig att tänka till då jag ska göra viktiga val. Du fattas mig, V.

07 dec

Fina du…

Jag tänker på dig ibland. Mer och mer sällan, men det blir visst så helt naturligt. Det är fyra år sedan R ringde och berättade varför du inte hade svarat på mina samtal och sms inför julfirandet i Utah. Du var en överlevare som hade slagits till marken så många gånger och tagit dig upp varje gång, men den här gången insåg jag att oddsen inte riktigt var till din fördel. Du tog med dig din kämpaglöd och din envishet in i döden och den inspirerar mig fortfarande. Tack för att du var ett så fint exempel!

Härom veckan var jag inne på Kappahl för att försöka hitta en röd detalj till klädseln inför adventskonserten med kören. Jag har aldrig gillat deras kläder, varken till mig eller barnen. Då jag snurrade runt där bland ställen kom jag ihåg att du alltid var så himla snyggt klädd och ofta då jag frågade var du hade köpt ett plagg kom det från just Kappahl. Du fick Kappahl att se ut som Chanel, gick i skyhöga klackar utan att stylta det allra minsta och hade det vackraste hår jag någonsin sett.

Jag har inte packat upp våra grejer än. Georg Jensen-ljusstaken får bli adventsljusstake nästa år igen, men det står både en amaryllis och en julstjärna i det kaotiska köket. Brorsan sa idag att vi bara är ca en vecka från att kunna använda alla ”finesser” på riktigt. Det hade varit så kul att visa Huset för dig och jag vet att du hade kunnat tipsa om både det ena och det andra som jag inte skulle komma på själv. Jag har kvar den fantastiska hissgardinen du sydde till S rum, den där med retrotyget som du blev så missnöjd med då du fick skarva det randiga tyget. Själv tyckte jag det blev supersnyggt och jag var väldigt tacksam över att ha en inredningssömmerska/Hemtexchef som kompis, men skämdes också över att jag inte fick betala. Gardinen passar inte nu, men jag ska fortsätta vårda den ömt. En vacker dag kanske någon i familjen får glädje av den!

Trots att vi var salt och peppar, blondin och brunett, smal och mullig, glam-mamma och mulle, Chanel och PO.P, Howardsoffa och kökssoffa, flygel och fiol, ja, du vet, så känner jag att du förstod mig på riktigt och jag visste alltid var jag hade dig. Jag är otroligt tacksam över att vara omgiven av fantastiska människor, men du saknas mig.

Idag hjälpte jag mamma skicka ett digitalt vykort, fast på riktigt. Man går in på postens hemsida (de heter Postnord nu förresten och håller byta ut alla gula postbilar mot blå), laddar upp ett fotografi, skriver in en hälsning och mottagarens adress, skriver in sina kortuppgifter och klickar på en knapp. Nästa dag ligger ett riktigt vykort i mottagarens brevlåda. Jättepraktiskt! Jag tänkte att det hade varit rätt kul att skicka ett sådant kort till dig, men det blev den här texten istället. Den skickar jag upp i världsalltet med en stor, varm kram och all min kärlek. Jag kommer alltid att vara tacksam för din vänskap.