14 okt

Det nattsvarta släpper in ljus.

Häromkvällen kom jag hem till en stjärnklar himmel. Jag ställde mig och tittade upp på allt det vackra. Mängder av glittrande diamanter, en becksvart målarduk full av miljoner små färgstänk med Vintergatan som slingrade sig fram fullt synlig över denna nattkupol. Min telefonkamera kunde så klart inte återge det som utspelade sig framför mina ögon, men jag tog ändå kort och fick till något slags skiss över den fångade stunden. Astronomi fascinerar mig. Jag vill veta mer fast jag fattar att det inte är möjligt att få tillgång till all information jag är intresserad av. Vetenskap och mätbarhet i all ära, men kanske är det ändå det som ligger utanför mänsklighetens förståelse som verkligen fångar mitt intresse. Tack för att jag får uppleva detta, för att många före mig har stått och tittat på samma himmel och haft liknande funderingar. Tack för att jag inte har alla svar och ändå känner fullständig trygghet i existensen. När världen skakar känns det fint att ha detta att hålla sig i.

28 feb

Låter du dina motgångar definiera vem du är?

Min faster är noga med att påpeka att en människa aldrig är sitt yrke. Vi lever i en kultur där vår sysselsättning ofta definierar oss. ”Jag heter Monica och är en f d lärare som numera är terapeut” duger dock inte i min fasters värld. Att berätta vad jag har jobbat med eller sysselsätter mig med idag kan i och för sig vara intressant, men det är inte vem jag är. I en podd jag ibland lyssnar på inleder alltid poddaren med en fråga till sin gäst: Vem är du? Det är intressant att höra vad människor svarar på den frågan. Somliga räknar upp sina bedrifter som pärlor på en tråd, andra berättar om personlighetsdrag och vad som driver dem. Det finns även de som definierar sig själva utifrån något jobbigt eller stort som har hänt dem. Jag tycker inte att bedrifter är oviktiga. Jag gillar tanken på meritokrati mer än tyckokrati och inser att om någon intresserat sig för något i trettio år har hen antagligen större insyn i ämnet än jag. Kanske ger då bedriftredovisningen mig en chans att göra en bedömning om vikten jag bör lägga vid det denna person delar med sig av. Jag menar även att stora och/eller jobbiga händelser kan styra våra liv åt ett nytt håll, men att sedan leva kvar i detta och låta det definiera hela oss kan vara ytterst skadligt.

Med det sagt vill jag gå över till de tankar som snurrat i mitt huvud de senaste dagarna. Jag läser just nu boken Cyniska teorier, en bok som granskar det nutida fenomenet postmodernism. Postmodernismen vänder sig ifrån tanken att det finns fasta värden, objektiva sanningar och jagets existens och ställer sig därmed kritisk inför tanken på objektivitet; jaget ses som fragmentiserat, utan djup och formar sin uppfattning genom interaktion med sin egen omgivning. I sin betoning av det relationella och kontextuella präglas den postmoderna världsbilden av en filosofisk skepticism.(Citat Wikipedia) Den del jag intresserar mig mest för just nu är den att, kortfattat, förklara samhället utefter strukturella förtryck. Högst upp i förtryckarhierarkin står den vite, heterosexuelle cis-mannen och detta gör sedan att förklaringen av världen utgår från vilket fack vi ska stoppa in en person i. Ord har samma tyngd som vapen, något som gör att det gäller att hålla sig uppdaterad om vilka ord som gäller för vad om man inte vill skada någon. (Att jag fortfarande skriver man istället för en gör mig till exempel till förtryckare med denna syn på världen.)

Kanske har det att göra med att jag är terapeut, men jag har väldigt svårt för att kunna ta till mig detta synsätt. I forskning framgår vikten av att bygga upp sin resiliens, alltså förmåga att hantera livets svårigheter med ”mentala muskler”. (Översättningen motståndskraft används med all rätta, men det ligger mer i resiliens.) Att bygga ett samhälle på en grund där svagheter ska definieras för att genast förnekas känns väldigt vanskligt. Om jag säger att hudfärg/sexualitet/funktionalitet osv. inte spelar någon roll ljuger jag. Vi människor är rent djuriska i vårt förhållningssätt till andra människor. Vi gör riskbedömningar, känner av ”in- eller utgrupper”, kategoriserar och katalogiserar andra människor för att förhålla oss till dem osv. osv. Men! Jag anser att det ingår i vanligt sunt förnuft att ha diskussioner i familjer om hur vi behandlar våra medmänniskor, punkt. Hur hanterar vi någon som inte ser ut som vi själva? Som inte tycker som vi själva? Som inte beter sig som vi själva? Som tar beslut som vi själva aldrig skulle ta? Som har en världssyn som är oss främmande? I denna pågående diskussion hanteras också hur vi övar på att förhålla oss till om vi utsätts för något jobbigt, alltså hur vi kan bygga upp vår resiliens om vi möter medmänniskor och händelser som inte tar hänsyn till oss, var vi kommer ifrån eller våra behov. Jag förstår att inte alla delar min åsikt.

Här kommer en liten undersökning som du kanske vill vara med i? Betygsätt följande påståenden med siffrorna 1-5, 1 betyder ”inte alls jag” medan 5 betyder ”detta är verkligen jag”.

  1. Det är viktigt för mig att människor som sårar mig erkänner att en orättvisa har begåtts mot mig.
  2. Jag tror att jag är mycket mer samvetsgrann och moralisk i mina relationer med andra människor jämfört med deras behandling av mig.
  3. När människor som står mig nära känner sig sårade av mina handlingar är det väldigt viktigt för mig att förtydliga att jag gjorde rätt.
  4. Det är väldigt svårt för mig att sluta tänka på den orättvisa andra har utsatt mig för.

Om du fick höga poäng (4 eller 5) på alla dessa påståenden kan du ha vad några israeliska forskare har identifierat som en tendens till ”interpersonal victimhood” ”, alltså att det är viktigt att definiera huruvida någon är offer eller ej i mellanmänskliga relationer. Deras rapport är så intressant och att läsa den fick mig att landa i förståelse för de tankar jag har haft runt detta ämne.

Rahav Gabay och hennes kollegor definierar denna tendens till interpersonellt offerskap som ”en pågående känsla av att jaget är ett offer, vilket är generaliserat över många typer av relationer. Som ett resultat blir synen på sig själv som offer en central del av individens identitet.” Dessa personer ser sig själva styrda från ett ”externt kontrollställe”. Deras liv styrs av öde, tur eller hur andra behandlar dem. De har själva ingen möjlighet att ta kommando.

I forskningen definierade man fyra viktiga dimensioner hos personer som hanterar livet på detta sätt:

a. behov att ständigt söka erkännande för sitt offerskap
b. moralisk elitism
c. brist på empati för smärta och lidande hos andra
d. ältande om tidigare utsatthet

Det är viktigt att påpeka att forskarna inte sätter likhetstecken mellan att uppleva trauma och att vara offer för omständigheter. De påpekar att ett offertänk kan utvecklas utan att en person har upplevt allvarliga trauman eller varit offer för oförrätter, attacker eller annat. Att uppleva allvarliga trauman eller utsatthet leder inte heller automatiskt till detta förhållningssätt till livet. (Detta tycker jag framgår tydligt också i Viktor Frankls tankar.)

Med detta sagt tycker jag att det är rent skadligt att detta är ett synsätt som nu är så väl planterat på alla högre lärosäten. Hur ska den uppväxande generationen lära sig att hantera ens små motgångar om allt handlar om att definiera förtryckare och förövare? Om allt handlar om oförrätter som begåtts av personer som dog för länge sedan? Om vi ska bli serverade på fat istället för att lära oss fiska själva? (Hoppas du förstår liknelsen.) Jag fortsätter läsa och förstår att jag redan har min bestämda åsikt i den här frågan och att boken är skriven utifrån ett synsätt som tangerar mitt eget. Jag borde även ta in texter skrivna av personer som utgår från offerskap som högsta värde, men det får bli en senare fråga. Vad tänker du om detta ämne?

Njuter du av andras glädje och framgång? Har du svårt för det kan förklaringen ligga i det jag skriver här ovan.

13 aug

Bloggsemester.

Du kanske redan har lagt märke till att bloggen försummas å det gruvligaste. Livet fortgår, men i ett parallelluniversum som jag inte alltid förstår mig på. Kanske är det just det som är det bästa med att bli äldre, att man får förståelse för allt detta i livet ofattbara… Under tiden sitter jag här i min bubbla och undrar vad som händer.

28 apr

Meningen med livet, sa du?

Jag hittade den här artikeln, läste den och suckade djupt. Lotta Agaton, Sveriges inofficiella trendminister, har konstaterat att ”loppistrenden är förbi”. Nu duger det inte längre att jaga vilka vintageprylar som helst, utan nu ska man leta efter sällsynta märkesprylar som är nästan omöjliga att hitta eller köpa för vanligt folk. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag tycker om att ha det ”fint” hemma, ordning och reda och lite lagom med grejer som gör mig och de andra familjemedlemmarna glada då de bidrar till hemtrevligheten. Minnen eller sådant som bara är fint eller roligt. Att göra livet till en jakt på nya prylar och kläder man inte behöver för pengar som kunde ha gett bra mycket långvarigare glädje spenderade på annat, det känns läskigt tomt. Jag var tvungen att andas en stund och tänka att det aldrig är min uppgift att tycka och tänka om andras liv och att Lotta Agaton har sin fulla rätt, och faktiskt jobbar med, att bestämma vad andra människor ska ägna sin tid och sina pengar åt.

Det är lätt att tro att alla andra har bättre eller enklare liv medan sanningen ofta är att vi alla kämpar på med vårt eget elände. Jag älskar att träffa olika slags människor och prata med dem, ibland för att de tycker precis som jag och ibland för att de får mina tankar att spreta åt alla håll. Jag tycker sällan, till skillnad från min syster t ex, att det finns några meningslösa möten med andra människor. Det spelar ingen roll om diskussionen är ytlig eller om det rör sig på djupa vatten, jag får alltid med mig något som kan komma till användning en annan dag. Jag försöker lära mig själv att detta också gäller sådant jag läser om eller lyssnar på. Därför tänker jag idag vara tacksam över att jag läste ovanstående upprörande artikel. Tänk att jag fick möjlighet att känna efter om jag hade varit lyckligare om vi hade bytt ut vår gröna IKEA-soffa mot en ful, lila Gerrit Rietveld-fåtölj! Jag kom fram till att jag nog mest hade varit fattigare. Peace.

image