31 Dec

Snart är 2012 ett minne blott.

Nog för att vi hade trevliga grannar i Segeltorp, men hade jag brutit benet där tror jag inte vår familj hade erbjudits hjälp från höger, vänster och rätt över. I eftermiddags kom en omgång soppa med nybakat bröd och telefonen har ringt flera gånger med omtänksamma människor i andra änden. Fina små gåvor har också överlämnats. Vi har verkligen hamnat i rätt grannskap!

Idag har jag vilat precis hela dagen. Att göra mig i ordning morgon och kväll är en inte helt okomplicerad ritual. I går duschade jag. Det tog nog 1,5 timme från start till mål, så jag bestämde mig för att vänta några dagar innan jag försöker igen. Det går ju inte att hoppa in på ett ben i duschkabinen och jag kan inte heller sätta mig i badkaret utan att belasta det brutna benet. Däremot går det att krypa in och ut ur duschkabinen. Ja, jag förstår att du flinar nu. Det gjorde inte jag när jag höll på…

I morgon är det sista dagen på det här välsignat fruktansvärda året. Jag ser fram emot att lägga det bakom mig trots att mycket spännande och roligt också har hänt under de senaste tolv månaderna. Då jag skrev årets ”bokslut” insåg jag att det verkligen är dags för gladare tongångar överlag. Jag skriver om mitt liv här i bloggen, men jag har också en bok av mer privat karaktär. Den uppdateras inte särskilt ofta. Då och då händer det, till exempel idag. Så här blev mitt lilla ”årets ord-collage” i den boken. 2012-ordet LYFTA fick plats både i ord och bild, men det är FÖRÄNDRING som är viktigt. Stopp och sätt fart valde jag som inspirationsord. Är det inte så man gör med allt som man vill förändra? Antingen vill man sluta med något eller så vill man få tummen ur. Jag ser verkligen fram emot den här resan. Jag tror att den kan bli rätt spännande. Hur går det för dig? Vad vill du med ditt liv? Jag undrar just hur mycket hjälp man får av terapi och hur mycket man kan klara att reda upp själv genom att prata med vänner, familj och läsa sig till förståelse för det som inte funkar? Härom dagen pratade jag en del med min moster som jobbar som terapeut. Hennes jobb verkar otroligt intressant, men jag undrar hur man lägger andra människors smärta och oro bakom sig då man går hem från jobbet…

Tja, det var väl det. Jag vill inte att årets sista inlägg ska vara så fult som detta, så i morgon kanske jag gör ett ryck och hittar på något kul. Jag ska också sitta i soffan och få familjen att förbereda nyårsfesten vi ska ha med våra vänner. De ska få baka och laga mat och förbereda lekar så det brinner i deras bakar. Hur firar du nyår? Här brukar man nog inte smälla så mycket raketer själv, men uppe vid BYU har de tydligen ett tjusigt fyrverkeri varje nyårsafton. Jag tror jag överlever utan krutröksdoften också.

Så – Gott Slut! Må 2013 ge dig allt du drömmer om, eller i alla fall det mesta. Det är du värd, eller hur? Och så får jag nog klämma in lite Lasse Winnerbäck och önska att du följer med mig i fortsättningen också.

19 Dec

FÖRÄNDRING – mitt ord för 2013.

Jag håller fortfarande på med årets ord, LYFTA. Faktiskt så har jag chansen att sluta året upplyft. Det är jag som väljer och jag väljer glädje. Jag väljer att lyfta fram allt underbart och härligt i mitt liv. Jag väljer att lyfta bort det som tynger, inte för att glömma eller gömma, utan för att hämta styrka att dela med mig av. Jag lyfter mig själv för att jag vill. Jag är ju jag. Jag är glad, hjälpsam, stark och kreativ. Egentligen. Nu har jag chansen att visa mig själv att det finns i mig, att jag bara glömt bort hur jag ska vara.

Så, till nästa års projekt. Någon sa till mig att jag inte gjort annat än förändra under det här året, men det stämmer inte riktigt. Visst har mycket förändrats i mitt liv under 2012, men det var inte direkt jag som styrde skutan. Den här gången vill jag vara kapten själv. Jag har tolv olika teman jag tänker jobba med. Förändringarna måste vara till det bättre. Det ska bli intressant att se hur mycket jag kan påverka genom målmedvetenhet.

Januari – Familj
Februari – Jobb
Mars – Musik
April – Hälsa
Maj – Ekonomi
Juni – Mat
Juli – Fokus
Augusti – Kunskap
September – Matlagning
Oktober – Vänskap
November – Hem
December – Andlighet

På gång! Det känns bra att jag tänkt igenom mitt ord ordentligt och det känns bra att jag redan nu fokuserar på vägen till vad-det-nu-är.

Viss förändring har redan skett här hemma. Vi har nu en garderob i the front room/audiensrummet/hallen. Det är en hederlig PAX. Vi känner oss hemma. Våra gäster kan få hänga in sina ytterkläder där och det ser så ordentligt ut mot vad det har gjort fram tills nu. Naturligtvis kom garderoben på plats samtidigt som vi började använda garaget, vilket gör att vi börjat gå ut genom the mudroom/pingisrummet. Jaja, det blir nog bra det här. Släng in ett pingisbord också på det så blir det riktigt toppen.

08 Nov

Buhu…

Jag har varit så borta från internetvärlden under det senaste halvåret då jag knappt läst varken bloggar, nyheter eller något annat heller för den delen. I samband med att jag valde årets ord (LYFTA) bestämde jag mig för att läsa mycket mer och sommaren skulle ägnas åt massor av litteratur. Dessvärre blev planerna något ruckade. Allt lyftande jag ägnat mig åt sedan i maj har handlat om rent fysiskt lyftande. Flyttlyftande. Jag har till och med lyft mig till en inflammation i ett muskelfäste. Osmart och knäppt då det dessutom handlar om högerarmen… I takt med att vårt liv här blir till vardag känner jag ändå att jag börjar ”äga” min tid igen. Det börjar finnas små stunder som bara är för mig igen. Det är alltså dags att ta itu med lyftandet av själva jaget igen innan nyårsklockorna ringer.

Två av de 29 noggrant packade flyttlådorna kom inte med på flyttpallen. En kökslåda och en av de två jullådorna. I jullådan låg alla våra julgranskulor, Lisa Larssons lussetåg och julstrumporna. Jag har insett att det här med grejer inte är livsnödvändigt, men nog är det viktigt att få upprätthålla vissa viktiga traditioner? Om tre veckor är det advent. På IKEA sålde de fina adventsstjärnor, så vi köpte fyra stycken. Det gör att jag inte behöver gråta över att t ex lussetåget inte är med oss här. Vad gör du för att förbereda dig för julen? Jag har inte ens börjat lyssna på julmusik än. (Jag och svägerskan brukar jultävla. K – du vinner alla gånger i år! Jag ligger hopplöst efter.) Endera kvällen ska jag ta mig tid att surfa runt bland inspirerande bloggar för att få lite ögongodis i julform. Det tror jag kommer att göra mig lite gladare!

Nej, nu är det dags att skjutsa dottern till hennes Art Class. Två lärare på fem barn, båda är konstnärer med fantastisk pedagogisk förmåga. Det här med hemskola är sannerligen inte dumt ibland.

18 Maj

Realism.

Trendens-Frida funderade härom dagen lite runt vad folk egentligen vill ha – ytlighet eller realism. (Detta efter den debatt som pågår i ”bloggosfären”.) Nu är det här knappast en inredningsblogg. Jag är inte helt ointresserad av det som omger mig, men inte heller speciellt intresserad av inredning i sig självt. Jag älskar vackra färger och former, jag kan bli förälskad i ett välkomponerat stilleben och jag mår dåligt om det är riktigt fult (som att det inte finns någon tanke alls bakom möblemanget) och ostädat hemma hos oss eller någon annan. Jag lägger upp ett och annat nerslag från vårt hem här i bloggen och jag tycker inte att ni behöver se det som jag inte ens själv vill se… Idag bjuder jag dock på lite ”realism”. Precis som Frida skrev i sitt inlägg ger alla Hipstamaticfilter något annat till varje foto. Är det verkligheten som visas här?

Frisyrrealism.

Diskbänksrealism.

Trädgårdsrealism.

Grannskapsrealism.

Hur har du det? Hur ser din verklighet? Mår vi bra av att få se det där som är ouppnåbart? Är det hälsosamt att få drömma? Försvinner dammråttorna av sig själva om man bara har rätt köksinredning och rätt porslin? Varför anses ett hav maskrosblommor vara fel trots att jag tycker att det är så vackert, medan sådana där taniga spretträd som syns överallt just nu ska vara helt rätt? Är det viktigast att ha en tjusig eller en skön läsfåtölj? Vilket går först om du måste välja? Kan man bjuda hem gäster även om man inte gjort ett dyft åt sin trappa som började renoveras för flera år sedan utan att skämmas ihjäl? Får man ha porslinsfigurer överallt utan att anses vara en mindre värd människa? Tja, frågorna kan fortsätta i all oändlighet. Nu ska jag ta vår trasiga dammsugare och dansa med dammråttorna här hemma.

15 Apr

Med kärlek för livet.

Jag har gått igenom rätt tuffa grejer den här vintern och våren och kände faktiskt att jag liksom kunde kasta av mig mycket av det tunga under veckan som gick. Jag valde att bestämma mig för att nu får det här ha ett slut. Vissa saker kan man bestämma över, annat får man acceptera för att sedan plocka ihop sig själv och gå vidare. Jag har vänt mig inåt och uppåt. Vi har alla olika sätt att hantera själva livet. Jag vet att jag har skrivit det här förut, men jag tror verkligen att bitterhet förpestar och förstör så mycket. Så lätt det är att hamna där! Att bemöta en människa som begravt sig i självömkan och svärta är svårt. När man själv inte är på sitt bästa humör är det dessutom lätt att dras med i eländet.

När jag hade nattat alla tre barnen (jodå, tonåringar behöver också nattas, jag älskar den där lilla pratstunden i sängen) kände jag mig lyckligare än på väldigt länge. The only way is up… Det är dags att lyfta!

 

 

 

 

28 Mar

Om att ha olika smak och sådär.

Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?

Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)

För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!

18 Mar

Tänka, tänka. Kom in eller stå kvar!

I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?

Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.

I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)

Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.

05 Mar

När tankarna börjar leva sitt eget liv.

Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.

Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…

Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…

Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.

När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.

Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!

Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)

01 Mar

Om att bli tigermamma och ARG.

Jag vet att det här är långt, men jag önskar särskilt att ni som har barn och tonåringar läser och bidrar med åsikter.

I går åkte jag och döttrarna iväg på en liten runda för att uträtta ärenden. Jodå, sonen var medbjuden. Han tackade vänligt men bestämt nej. (Däremot frågade han snällt om vi kunde tänka oss att köpa med oss ett par jeans hem. Han gav lite vaga instruktioner om vad han tänkte sig och hoppades nog att äldsta lillasystern skulle hitta ett par som både var ”rätt” och sköna. Vi lyckades för övrigt hitta två par. Båda köpta på H&M till priserna 199 och 249 kr. Jag har förstått att många ungdomar i hans ålder annars inte nöjer sig med annat än jeans i 1000-lappsklassen. Off topic.) Tillbaka till det jag tänkte skriva om!

Då vi behövde överlämna bilen till maken vid en viss tid hade vi lite småbråttom. Inte så att vi behövde stressa, men då yngsta dottern skulle ha ett par byxor hann hon inte prova dem utan tog bara ett par i rätt storlek. Alla tjejbyxor i stl 146 i Skärholmen verkar vara ”super slim” eller ”mega super slim”. Det par hon valde såg nog lite tajta ut, men då de också var töjbara tänkte jag att det säkert skulle lösa sig.

När vi kom hem provade sonen sina jeans. De satt perfekt båda paren, så han (och jag) var väldigt tacksam. Det gick inte helt lika lätt för dottern. Byxorna var tajta som ormskinn, men dessutom gick det knappt att knäppa knappen. Jag sa lite sådär i förbifarten ”Äh, då byter jag bara dem då jag är i SKHLM nästa gång”, men för dottern slutade det inte där. Jag hittade henne efter fem minuter gråtandes på sängen. ”Mina lår och min bak är jättetjocka, jag är jätteful”, låg hon och hulkade. Min dotter! Hon kanske inte är någon spinkpinne, utan en normal, småmullig, prepubertal, lite kortväxt tjej. Jag blev så ARG. Inte på henne så klart, men på att hon, 11 år gammal, ska ha blivit så intutad i vårt samhälles kräkåsikter om vad som är fint och vackert och rätt. Jag tröstade och kramade och tipsade. Sedan fick jag en snilleblixt (för alla som har eller har haft problem med sin vikt vet att det inte spelar någon roll vad andra säger). Jag googlade fram bilder som inte riktigt lämpar sig för publicering, inte i min blogg i alla fall, men jag fick också vatten på min kvarn. Kolla in den här artikeln till exempel. Varför visar man en bild på spinkiga vader då man skriver en artikel om hur man ska bli av med kraftiga, muskulösa lår? Och varför ska man bli av med muskulösa lår? Jag hittade också bilder som passade mitt ändamål (dessa bilder är säkert stötande för en del, men ibland får man ta det onda med det goda). Vi tittade på dem och skrattade lite åt att det antagligen skulle få plats flera stycken av hennes lår på ett av lårdamernas. Och dessutom ser de jättenöjda ut med sig själva på bilderna, så varför ska inte min dotter också kunna få känna sig fin!?

Jag vet att man inte är lyckligare tjock än smal. Men – man är inte nödvändigtvis lyckligare smal än tjock heller. Tro mig, jag har varit på båda sidor. Det ruskiga är att när jag varit smal har jag ändå inte varit nöjd. Det har fortfarande varit något som varit fel, fel, fel. Kolla på alla stackars rika kändisar som både är vackra och smala och rika – de som hamnar på kliniker som vrak, olyckliga och drogberoende! Idag är jag kanske inte så smal, men jag mår bra. Jag ägnar inte heller dessa oändliga eoner tid åt destruktiva och totalt meningslösa tankar.

Tänk att bli nöjd med sig själv, att vara tacksam över att man har en stark kropp som fungerar, som kan njuta av livet och den lilla tid vi har här på jorden! Det finns de som har en kropp som inte gör som de önskar, eller de som knappt har en kropp alls för den delen. Det finns de som kan gå ut precis som de är med rufsigt hår och skrynkliga kläder och som är lyckliga över det de har. Det finns de som har ”perfekta” kroppar och som opererar sig för att de ändå inte är nöjda med det de har. Det finns de som inte är nöjda med det de har förrän de har förlorat det. Jag ska se till att lyfta den här frågan ännu mer. Korstågsdags! Rannsaka er själva! Vad gör ni för att föra vår tids snedvridna kroppsideal vidare? Vad gör ni för att ändra något? Säger ni att ni ska börja banta på måndag inför era barn? Klämmer ni er på den lösa magen och ojar er över dallret? Uttrycker ni tacksamhet över hur skönt det är att kunna ta en promenad i det vackra vårvädret? Går ni med dem ut och kastar frisbee? Pratar ni om då ni ska ha råd att stoppa upp brösten eller spruta bort rynkorna? Tro mig! Det här är inte längre något som bara handlar om Hollywood eller Stureplan. Det händer runt omkring oss, hos grannar, vänner och bekanta. Våra barn har stora öron och ögon. Vi är deras största idoler, även om det inte alltid verkar så. De blir påverkade av oss! Vi har chans att ge dem sunda värderingar! Vi kan tala om för dem att de duger, men vi kan också visa dem att vi säger en sak, men menar en annan.

Det här blev lite rörigt, men jag hoppas att ni ändå kunde följa mina tankar. Nu vill jag veta vad just DU tänker om det här.

21 Jan

Hur går det med lyftandet då?

En av mina vänner skickade ett meddelande på Facebook och frågade hur det går med ordet jag har valt för året. ”Det går bra”, sa jag. Det har varit med mig mycket mer än mina tidigare ord och jag försöker få in det i mitt vardagstänkande. Följande lista kom jag på då jag gjorde min mål-layout:

Jag ska lyfta mig själv. (Det här kommer jag att ta itu med lite mer på djupet i februari. Jag har planer på fortbildning den billiga vägen. Jag har bland annat letat upp tutorials på You Tube som jag tror kan lära mig ett och annat.)
Jag ska lyfta andra. (Jag försöker alltid leva efter detta, men funderar över hur jag kan bli bättre.)
Jag ska lyfta för att bli starkare. (Jag envisas med mitt träningsprogram, men är liiite för lat för att jag ska få till de där snygga överarmarna jag längtar efter. Jag märker faktiskt att jag är starkare nu än för ett par år sedan, så det är väl bara att fortsätta och hoppas att trägen vinner.)
Jag ska lyfta blicken. (Denna uppmaning till mig själv är den ”djupaste” och känns väldigt personlig, rent av privat. Jag har lite för lätt att ge upp på mig själv.)
Jag ska lyfta fram det vackra. (Det vackra finns i vardagen, i naturen, i familjen, i vännerna, i böcker, i upplevelser, i ögonblick, i upplevelser, i ord, i musik, i diskussioner, i inredning, i skapande, i kärlek, i längtan… Det finns i så mycket och jag vill lära mig att bli bättre på att se det vackra i stället för det fula och förstörande.)

Här kommer en utökad lista:

Jag ska lyfta viktiga frågor. (Jag brukar fundera över saker och ting. Ibland delar jag med mig av mina tankar, ibland inte. Kanske borde jag göra det lite mer ofta? I alla fall då det gäller saker som känns viktiga för mig.)
Jag ska lyfta min familj. (Jag orkar inte själv, men jag kan som mamma och fru göra ganska mycket.)
Jag ska lyfta, men inte mer än jag orkar. (Det gäller att ha balans också, annars orkar man faktiskt inte lyfta alls.)